Ovärdigt

Okej, jag har väldigt gamla gymnasiebetyg. Väääldigt gamla. Snart 20 år gamla, faktiskt. Kanske är jag inte den absolut vanligaste ansökningstypen till universitetet. Men är inte poängen med ett universitet, en högskola, att det ska vara en kunskapsrum för alla, för alla åldrar och alla typer? Nu måste jag försöka ta mig in på gamla skruttiga betyg som jag fick för snart tjugo år sedan, och som inte kan "toppas" eller vad tusan de kallar det nu för tiden. Jag är nästan en helt annan människa idag än jag vad då! Men inte kan jag söka in med den människa jag är idag, utan med siffror jag fick i min ungdom, när jag var någon annan. En ungdom som känns väldigt avlägsen. På något sätt känns det ovärdigt.

Glad midsommar!

Åh mina fina midsommarnaglar!

Ett barn vi känner

Ett barn vi känner har precis blivit diagnostiserat med både ADHD och Asperger (jag trodde visserligen att diagnosen Asperger var på väg ut, men men). Till viss lättnad men samtidigt oro för föräldrarna naturligtvis. Efter flera års kamp för att förstå sitt barn börjar nu en annan kamp, för sitt barns rättigheter. Men, skolans rektor säger nej. Efter att blivit kontaktade av föräldrarna som precis fått sitt barns diagnos säger rektorns på den skola där barnet just blivit placerat helt sonika nej, inga extra resurser kommer att sättas in, ingen extra hjälp kommer att finnas för detta barn när det börjar i skolan i höst. Bemanningen på två personal på 25 barn utan möjlighet till ytterligare bemanning eller uppdelning i mindre grupper ligger fast. Ingenting annat på skolan finns heller att tillgå och inga andra alternativ erbjuds i kommunen.

Kommer detta barn klara av den miljö det är placerat i till hösten? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det kommer att gå åt pipan. Jag tror att barnet kommer att bli ett "problem" ganska snart och när ett barn börjar känna sig som ett "problem" för personal och i vissa fall för andra barn, då blir det snart problem. Stackars unge, säger jag bara. Nu överväger familjen att flytta till en annan kommun. Det är det alternativ som erbjuds i dagens Sverige. Flytta någonstans där någon tänker bry sig om en dubbeldiagnos på ett litet barn vars hela framtid och skoltid står på spel. Det är bilden av sig själv i relation till andra och till gruppen som kommer att forma hela barnets förmåga eller icke-förmåga att leva ett bra liv. Det är jag övertygad om. Ju senare bra hjälp kommer ju svårare kommer det bli att hjälpa barnet till ett liv med god självkänsla. Ju längre ett barn får vara "ett problem" ju svårare kommer det bli att få barnet att uppleva sig själv som någonting annat.

Fan också! Jag blir så arg och ledsen. Vill säga åt föräldrarna att inte sätta ungen i den där jäkla skitskolan, att vägra gå dit, att strejka och protestera och kräva någonting mer! Eller flytta. Snarast. Innan ungen hinner gå i en skola med en puckorektor en enda dag av sitt liv. Men, så kommer det inte bli. Det är inte så lätt att sälja ett hus och bryta upp hela familjens vardag med kort varsel. Så lätt är det inte att få en ny skolplacering heller. Och att de skulle bo kvar och få snålkommunen att betala en plats för barnet på en skola i en annan kommun finns inte på kartan. Så vänta och se blir taktiken. Ge det ett år, typ. Det låter som det enda vettiga så klart. Men jag blir så ledsen för barnet.

Vaccinera mera?

Vaccinera sig och barnen mot TBE eller inte vaccinera sig själv och barnen mot TBE, det är frågan!

Sally, snart 3.

Åh min älskade älskade Sally. Just nu inne i en så dynamisk fas att vi knappt hänger med. Det humör hon har! Och envis som en åsna. Så mycket tårar som sprutar just nu. Så mycket energi. Att hon bara orkar. Ibland försöker vi få henne att förstå att det redan skulle vara över nu, om hon bara inte stretade emot så mycket. Som att ta på sig en tröja. Eller byta blöja. Eller gå ut genom dörren, för bövelen.

Just nu är hon också så otroligt mammig. Det verkar bara bli värre dag för dag. Och sotis på Lydia så fort Lydia sitter i mitt knä eller liknande. Lilla älskade Sally klänger på mig som en liten apa, gnuggar ansiktet mot mitt ansikte och viskar saker som "jag har saknat dig mamma" efter en dag på förskolan. Hon vill att jag ska borsta hennes tänder, sätta på henne kläderna, hjälpa henne med maten, bada henne, lägga henne. Pappa står inte högt i kurs just nu. Hon somnar med både armar och ben kring min ena arm. Lilla apan.

Jag hoppas innerligt att hon snart kommer igenom den här trotsiga fasen som har varit hur länge som helst och bara blir värre och värre. Men jag vet att hon håller på att bli stor. Större än jag kanske inser. Och då kommer hon inte längre att vara det lilla barnet som hänger på mig som en liten apa. Åh himmel vad jag kommer att sakna det.

Huvudvärksdag

Hemma med kraftig huvudvärk idag. Fick en massa jobbiga saker på mitt bord igår som gjort att jag grubblat och inte kunnat sova på hela natten. Hade hjärtklappning när jag skulle lägga mig och kunde bara inte lugna ner kroppen. Att sitta på kurs hela dagen för att sen varit ett vrak när jag skulle hämta på dagis funkar bara inte.

Har sovit på tabletter till klockan var närmare mitt på dagen och försöker nu i lugn och ro dricka kaffe, äta lite och slappna av innan det är dags att ge mig ut och vara mamma till mina barn. Där är i alla fall en uppgift jag faktiskt ser fram emot.

Var dags rum

Nu ska jag visa bilder på vårt vardagsrum precis som det ser ut just nu, lördag förmiddag. Ingen homestyling här inte. Barnen har helt tagit över och byggt koja i hela soffan, förvandlat soffbordet till pysselverkstad och gjort om golvytan till dagis för mjukdjuren.






Dessutom har vi vår vana trogen självklart inte fått bort alla flyttgrejor än.

Nystart

Tänk att det är skolavslutning i morgon. Under den långa vinter som varit trodde jag väl aldrig att den här dagen verkligen skulle komma. Inte så att jag desperat längtar bort från min klass och inte så att jag ens slutar jobba i morgon, men ändå. Skolavslutning. Slutet på mitt pedagogiska ansvar för gruppen. Med betoning på ansvar. Det ansvar som jag är så trött på att ha. Resten är mest bara uppstädning och utrensning, överlämning och utvärdering.

Och sedan... ovisshet. Ett tag. Men vad som helst är bättre än vissheten att jag skulle stanna och förbereda för ännu en klass till hösten. Varje dag som går är jag så innerligt glad över mitt beslut. Kanske är det en klyscha, men det känns som en nystart.

Varför den här bloggen håller på att dö

Anledningen till att den här bloggen håller på att dö är säkert flera. Men jag vet en som kan visa sig vara den slutgiltiga dödsstöten. Den består egentligen av två saker. Det först är min iPhone, eller Fånen som jag gillar att kalla den. Sedan jag skaffade Fånen öppnar jag min dator mer och mer sällan. Det kan gå flera dagar utan att jag slår upp laptopen överhuvudtaget. Och eftersom jag jobbar som jag gör, alltså inte har tillgång till en egen dator på jobbet, så har jag inga stunder alls av att surfa på raster eller jobbtid som jag vet att en hel del kontorsbundna människor trots allt gör.

Nu för tiden så kollar jag t ex mina mejl nästan uteslutande från Fånen, på vardagar för det mesta på tunnelbanan till och från jobbet. Så när jag väl kommer hem är jag redan klar med det. Ev kollar jag snabbt någon mer gång under kvällen, men även då oftast på Fånen samtidigt som jag dukar i köket eller nåt. Och jo, det går att blogga från Fånen, men inte lika smidigt och det blir ofta kortare inlägg.

Sen, det som verkligen håller på att ta livet av bloggen är - twitter! Twitterinlägg passar så otroligt mycket bättre att skriva på telefonen samtidigt som det är ungefär så långt som en hinner formulera sig sittandes på tunnelbanan. Och eftersom blogginläggen ändå blir kortare och kortare via Fånen känns det oftast vettigare att göra ett twitterinlägg av det istället (twitterinläggen får bara vara 140 tecken långa).

Ja, där har ni det kära vänner. I det längsta inlägg jag gjort på ett bra tag. Samtidigt tycker jag det är lite sorgligt. I mitt huvud lägger jag ofta ut texten kring tankar jag har som jag planerar att blogga om vid senare tillfälle. Men tillfället kommer aldrig. I alla fall tar jag inte död på någonting. Självdör den så självdör den, men jag tror att jag kanske kommer att ha mer lust, tid och kraft för att driva en aktiv blogg när hösten kommer och jag börjar plugga. Jag vet vad mycket ensam tid vid böcker eller en dator kan ge för behov. Det var så bloggen startade - när jag inte kunde sova på nätterna i slutet av min första graviditet. När jag tröttnat på att surfa började jag istället blogga.

Sen drömmer jag om att starta en ny blogg, en mer politiskt, eller mindre privat om en så vill. Vi får se hur det går med det. Flera av mina gamla "bloggvänner" har i alla fall ganska nyligen startat nya bloggar eller lagt om sitt bloggande och det inspirerar mig ännu mer att göra något liknande. Vi får se vad hösten bär i sitt sköte. See ya! :-)

Plugg i höst!

Idag har jag ansökt om tjänstledigt för hela nästa läsår. Otroligt skönt att ha det gjort och beslutat. Vilka kurser jag sen kommer in på att läsa till hösten får framtiden utvisa. Besked kommer väl inte förrän i juli har jag för mig?

Lång dags färd mot natt

Idag fyllde finaste Lydia 5 år. Fem år! Det är lite svårt att fatta faktiskt. Dagen har varit lång och enormt intensiv. Det började med sång på sängen och prinsesstårta till frukost, gick via ballongblåsande och iordningställande av lokal, intensivt kalas med massa släkt och vänner, massa barn, diskodans, lek och skattjakt, till sushimiddag med mormor, moster Åsa och Sergio och sen stup i säng. Min förhoppning är att vi har en lycklig nybliven femåringen som snosar sött inne i sin säng. Att jag inte minns så mycket av dagen är en helt annan femma. ;-)

Värme

Bland det bästa med nya lägenheten är att den känns varm och torr. En lägenhet där ungarna gärna springer barfota i t-shirt hela dagen. Alla lägenheter ger så olika känsla och vår förra gav tydligt känslan av raggsockor. Fortfarande är nästan 30 flyttkartonger ouppackade, men den här veckan är det vab och sen femårskalas i helgen som gäller, så det får vänta.

Sally kollar Youtube

Sally vill helst lyssna på The Monikers låt Oh My God i skyddslurarna. Något sur inser hon att det inte går.

Köpes 160 cm resårmadrass

Någon som har en 160 cm-säng att sälja typ i morgon? Jo jag vet att vi borde titta på Blocket, vilket vi också gör. Tänkte fiska i så många vatten som möjligt bara. Hämtas inte i Skåne, dock. ;-)

GLAD PÅSK

Åh, jag önskar att jag hade lite bilder på nya lägenheten att lägga upp här. Men har inte fotat något än. Mycket flytt, nytt styrelseuppdrag och en massa massa annat håller mig härifrån för det mesta. Har haft en riktigt trevlig påsk i alla fall. Vill verkligen verkligen önska de som mot all förmodan kommer in på denna sida en riktigt trevligt påsk till er också!

Värme!

Märker att jag har för mycket kläder på mig idag. Men det, mina vänner, är ett sant nöje!

Presentation av kandidater

På årsmöte

Sitter på årsmöte med Fi region Stockholm. Viktiga diskussioner och viktiga val. Spännande nytt år ligger framför oss. Blir alltid så glad och inspirerad när jag träffar så här många bra, engagerade och modiga människor på en gång. Tjoho!

Vi lever

Hejåhå. Jag är för trött för att blogga egentligen, bara så ni vet. Men vi lever. Barnen är glada om än lite snoriga. Alldeles för många flyttlådor är ouppackade, vilket sänker sig som en trött blöt filt över oss vissa kvällar. Eller så skiter man i det och låter det det ta sin tid. Helst vill jag som vanligt bara vara ledig och pyssla med mitt. Hemmet, barnen, politiken. Då skulle det vara roligare. :)

Gladbad

På våra tre dagar här i nya lägenheten har barnen velat bada varje dag. Nya badkaret är en fullkomlig succé. Detta ska jämföras med förut när vi hade svårt att överhuvudtaget få in barnen i duschen och hela proceduren oftast var en enda lång svettig blöt kamp med gråt och tandagnisslan. Vi hade ett utfällbart badkar på förra stället som barnen gillade att bada i, men oftast inte förrän de väl var i. Och det var så himla meckigt med röjning efteråt att vi inte orkade dra igång bad mer än högst en gång i veckan. Alltså; underskatta aldrig värdet av ett riktigt badkar!

I morgon smäller det!

Elavtalet har jag numera förträngt. Verkar bäst så. Så mkt saker överallt att det inte längre går att se vad som behöver göras. Vi har tappat greppet. Lilla barnet fattar inte vad som är på gång och vaknar på nätterna. Allt vi vill är att få sova ordentligt och tillräckligt med sömn, men det lär dröja ett tag. I morgon går ändå flytten och det känns baske mig skönt! Tror inte vi orkar vänta längre. På andra sidan ett nytt arbete - men ändå roligare!

Saker som gör mig fullkomligt tokig, förbannad, ledsen och arg

Värst med att flytta är nästan att flytta alla jävla abonnemang. Att lyckas få tag på rätt personer, få hem alla förbannade lösenord för att "göra allt själv" på Mina sidor, för att slippa betala flera hundra kronor för att någon ska trycka på några knappar. Självklart funkar det inte att göra någonting själv ändå, utan blir bara felmeddelande på felmeddelande. Men tänker kundservice ta detta i beaktande? Nej, att slippa avgift går inte. Inte om de ska trycka på knapparna.

Sen borde vi naturligtvis ha anmält flytt för femton månader sedan för att något företag överhuvudtaget ska hinna trycka på de där knapparna i tid. Vad tänkte vi när vi bestämde oss för att anmäla flytt så sent?! Nej, har vi tur så kanske får telefon och bredband någon gång i sommar. Om någon kan tänka sig att trycka på någon knapp. Dessutom måste vi ange mätarinställning och mätarnummer och anläggningsid minst för att kunna få någon el. Från mätare som så klart sitter i en lägenhet som vi ännu inte har tillgång till. Och detta borde vi ha skickat in igår, minst. Om vi, som sagt, tänker oss att vi ska ha någon el när vi väl kommer dit.

Bäst är ändå de företag som tar ut flera hundra kronor i flyttavgift utan att ha varken bra service, snabb tjänst eller något alternativ där man kan göra något själv för att få lägre pris. Jag förbannar mig själv för att jag inte kommer ihåg det här från flytt till flytt, för jag brukar säga upp minst ett abonnemang i ren ilska och protest per flytt. Och då bör jag verkligen vara ute i god tid så jag inte förlorar på att betala tre månaders uppsägning parallellt med nytt abonnemang.

Mera flyttsnack och pack

Nu har min pappa varit här och vi har försökt att packa så mycket som möjligt av köket. Jo jag vet att alla säger att man tar köket sist, men vi kommer inte orka det någon vardagskväll efter middag och läggning och vi flyttar faktiskt på fredag. Nu är det i alla fall gjort och vi får leva med en kastrull och fyra tallrikar veckan ut. Ska nog bli riktigt skönt - inte så mycket att diska. Sen om vi i övrigt ligger i god tid med packningen kan jag inte riktigt avgöra. Känns som om det bara blir mer och mer ju mer vi packar. Och var ska vi ställa alla lådor? Redan nu kryssar vi oss fram för att alls kunna leva här.

Gammalt nytt

Saker jag tänker på just nu är vilket sorts duschmunstycke som finns i den nya lägenheten. Och vilka sorts vattenkranar. Hur ser spolknapparna på toaletten ut? Jag vet inte, jag har inte kolla de gånger vi varit där. Men jag tänker på sånt just nu.

"Otroligt att du oroar dig för spolknappar", säger Jonas. Men oj vad han missförstår! Jag oroar mig inte alls, jag snarare roar mig. Jag tycker det ska bli roligt att upptäcka nya spolknappar, duschmunstycke, dörrhandtag, lådknoppar, inredning i fasta garderober m.m. Jag gillar det. Jag gillar känslan av att flytta in efter någon annan och göra det till mitt. Jag gillar att sakerna har en historia före mig och jag gillar att anpassa mig till dem. Jag gillar att möta en ny vattenkran för första gången och veta att den snart kommer kännas lika van i min hand som min kaffekopp eller min tandborste.

Flyttlådor!

Att flytta till

Långsamt börjar jag inse att vi ska flytta. Ja alltså inte bara packa och flytta abonnemang och röja utan faktiskt också byta bostad. Byta kvarter. Få ny närmaste butik, ny väg till jobbet, ny närmaste park. Få ny toalett, ny kran i köket och nytt fönster vid min säng. Just nu är det så mycket pack att jag knappt förmår tänka på sen. Men, när tanken viftar till känns det spännande!

Hemma igen

Tack och lov, hemma igen! Resan tog för evigt. Nu ska här jobbas och packas för fulla muggar. Och pussas på barn.

Om två veckor flyttar vi! Iiiiiii!

På kongress

Nu är jag på Fi-kongress i Malmö. Många viktiga frågor men allt tar lång tid. Många vill delge sin åsikt.

Snart flyttar vi

Jippi! Bytet är godkänt.

Glad

Mensvärk. Lite sömnbrist. Galet gott te i en kopp framför mig, som jag nog inte orkar dricka upp. Arg på att fjärren till tv:n är borta så jag inte kan sänka ljudet i reklamen. Nyfiken och spänd inför kongress i Malmö i helgen. Oerhört sugen på att få besked från sista värden snart så vi kan boka flyttfirma. Glad över ljuset som återvänder. Glad faktiskt. Känns som om mycket bra grejor är på gång. På väg. Och så barnen. Är inne i en period när jag ser fram emot de kvällar när det är min tur att lägga. Typ tvärt om mot för någon månad sedan när läggningarna kändes så tunga. Men nu, våren är på väg. Vad mer kan man begära? :-)

Nattliga tankar

Smyger förbi barnens säng när jag ska gå och lägga mig. Tänker: Hur har jag lyckats få såna fantastiska underbara ungar?
Kryper ner på min sovplats och landar ovanpå två motorcyklar och en plastgroda. Tänker: Men varför i hela fridens namn kan ingen uppfostra dem?!

Maken till seg värd

Maken till seg värd att svara på bytesförfrågan har jag aldrig varit med om! Båda andra värdarna i bytestriangeln godkände i mitten av förra veckan. Under hela denna vecka ännu inget besked från nr 3. Blä! Och nu bara tre veckor till beräknad flytt. Vi måste få börja packa, boka flyttfirma, anmäla flytt av abonnemang mm mm! Och dessutom osäkerheten... Fyfan.

ht

Nu har jag i alla fall sökt utbildning till hösten. Så bollen är i rullning. Känns bra.

Tvåbarnsinsikten

Under mina snart tre år som tvåbarnsmamma har jag tvingats omvärdera mycket här i livet. Kanske framför allt synen på mig själv. Jag klarar inte ett lika högt tempo som förut. Jag orkar inte med så mycket utanför familjelivet. Det är lite svårt att ta till sig för en före detta arbetsmarkoman som jag. Som periodvis har kunnat köra riktigt hård, och njutit av det. Nu njuter jag inte alls på samma sätt av en splittrad vardag och många bollar i luften.

I jämförelse med innan känns det som om jag inte hinner/orkar någonting, vilket självklart inte heller är sant. Jag måste bara välja mig detta andra liv och detta andra jag.

Sjuk

Nu är dottern på genrepet. Jag hoppas hon har kanonkul. Själv ligger jag i soffan efter att ha tagit över stafettpinnen från tidigare kräksjuka dottern. Hoppas det är klart snart. Jag hatar att vara sjuk.

Vabb

Vabb idag. Dottern, som ska på Melodifestivalens genrep på lördag, började plötsligt spy i natt. Dagen har varit lång och seg med båda barnen hemma och en som känner sig som en liten skrutt. Men de goda nyheterna är att hon inte spytt sedan kl 10 i förmiddags och nu även ätit lite fisk, så förhoppningsvis är det över och Melodifestivalbesöket räddat.

Långsamt leder också någonstans

"Jag har kommit att röra mej långsamt
Det har sina olika skäl
Benen de känns inte lätta
Lusten finns inte där

Jag har kommit att sluta försöka
Känslan är full av besvär
Magen den blir liksom ihopsnörd
Flödet finns inte där

Men långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans
oh långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans

Jag har kommit att fastna i mönster
När ett steg fram kostar tre steg bak
Där att vakna på fel sida
Det är ingen ovanlig sak

Och jag har kommit att jagas av tiden
Och går i ett tempo som inte är mitt
Min dygn är mkt mkt längre
Där skiljer vi oss vitt

Men långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans
oh långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans"

text: Lisa Nilsson, musik: Lisa Nilsson & Henrik Janson

Den här låttexten av Lisa Nilsson har betytt mycket för mig till och från under senare år. Det började när jag hade en jobbig graviditet och vattengympaläraren spelade den under vår avslappning i badet. Idag mindes jag den igen och lyssnade på Spotify hela vägen från jobbet. (Tyvärr finns ingen bra länk på youtube.)

Daniel Craig in drag for International Women's Day

8 mars

I morgon är det både Internationella kvinnodagen och Semmeldagen. Åt årets första semla igår och började må illa, så ingen mer sån tror jag. Och när det gäller kvinnodagen.. tja, vad ska jag säga. Jag tycker alla ska ut och demonstrera egentligen, men själv orkar jag inte riktigt tror jag. Får nog inse att det kommer fler 8 mars senare i livet. Hoppas jag.

Men missa inte Popkollo på Strand för er som är partysugna (på en tisdag! Haha, alla mina läsare är väl småbarnsföräldrar!).

Pirrigt

Är oerhört nervös just nu. Och pirrig. För att vi kanske ska få flytta till en större lägenhet. Kanske. Och jag vill så otroligt otroligt gärna att det ska bli så. Hoppas hoppas.

Jag vet att det bara är materia. Men det är så mycket som skulle vara lättare där. Än här. Praktiska saker. Som i småbarnsåren inte är helt oviktigt.

(Uppdatering: Förresten är det inte bara att den är mer praktiskt. Det är så klart mer än så.)

Lite semesterbilder II

Ja, vad ska jag säga... barnen tyckte det var himla kul att figurerna ur Bamse dök upp då och då.


Äta. Vad ska man göra på semestern om inte äta. :)

Lite semesterbilder

Jag, mamma och Lydia dyker 40 m med ubåt och kollar fisk.


Häftigt besök på fantastiska Loro Parque.


Jag hade bara med Fånen som kamera så bilderna är inte de bästa. Men det syns i alla fall att vi inte hade så mycket snö.. ;-)

Popkollo 8 mars!

Popkollo är en ideell förening som arrangerar musikläger och musikverksamhet för tjejer och kvinnor. På internationella kvinnodagen 8 mars 2011 arrangerar Popkollo en fundraiser med ändamål att samla in pengar till sommarens kolloverksamhet. Denna kommer att äga rum på Strand Hornstull i Stockholm. Det blir livekaraoke med Marit Bergman som konferencier, olika gästspel av bland andra Titiyo, Miss Universum, Maria Wetterstrand, Humormaffian och Femtastic. Det blir även lyckohjul med massa fina priser samt en rad andra roliga aktiviteter!

Just nu pågår det även en tävling där en genom att svara på två enkla frågor kan vinna att få sjunga duett med Marit Bergman!
Läs mer:

SNABBFAKTA:

POPKOLLO FUNDRAISER
Datum: 8 mars
Plats: Strand Hornstull, Stockholm
Tid: 19:00 – 01:00 (Livekaraoken startar 20:30 prick)
Åldersgräns: från 18 år
Gäster: Marit Bergman, Titiyo, Miss Universum, Humormaffian, Mona Sahlin, Femtastic, STRiKE (m. Carolina Wallin Peréz), Maria Wetterstrand, Lissi Dancefloor Disaster, Syster Sol m.fl.
Inträde: 100 kr + förköpsavgift, eller 120 kr i dörren

Arrangemant på hemsidan: http://www.popkollo.se/arrangemang/popkollo-fundraiser-8-mars/
Länk till tävling: http://www.popkollo.se/aktuellt/tavla-och-vinn-duett-med-marit-bergman/
Event på facebook: http://www.facebook.com/#!/event.php?eid=172642186101905
Det senaste pressläppet: http://www.popkollo.se/aktuellt/maria-wetterstrand-titiyo-syster-sol-och-dotterbolaget-gaster-8-mars/

R.I.P.

Bilden är lånad från Olof Palmes minnesfond.

Nu åker vi

Tidig planspaning på Arlanda. Snart går vi ombord.

Anna Järvinen & Annika Norlin - För varje hjärtslag

Himmel vilken version! En blivande klassiker.

Trött

Troligen borde vi packa. På söndag morgon åker vi. Men vi orkar inte. Inte än. Vi har i alla fall tvättat. Nu är det bara en vanlig trött torsdagskväll. Snart sova.

Talande om alkoholens påverkan

Google

Tänkte goggla efter diagnoser på nätet, för att läsa lite om en elev jag har. Istället plockar underbara google fram "diagnos hjärntumör" och genast får jag för mig att det är ett tecken. Vilket för övrigt får mig att minnas att de där dumsnutarna på vårdcentralen inte hört av sig "efter ungefär en vecka" som de lovade. Nu måste jag ringa upp och fråga vad som pågår helt enkelt. Hur är det nu man säger: "Man måste vara frisk för att orka vara sjuk."

Karneval!

Får precis veta att det är karneval på Teneriffa nästan precis nu. Det drar igång på allvar veckan efter vi är där, men tydligen har det redan småstartat. Hoppas vi får se något av det när vi åker dit på söndag.

Premiärflätor

En tvååring i sina första flätor. Helt hopplöst gulligt, vilket kan behövas i dessa trotstider.

Fringe

Nu är i alla fall luggen på plats!

Rätten

Såg ett program på tv som handlade om abort. Eller rättare sagt om ett rättsfall kring en minderårig tjej som ville göra abort. Programmet var visserligen amerikanskt, men även de som var pro-abort pratade mycket om att gjorda aborter förföljde och "tyngde" dem resten av livet, även om de inte direkt ångrade ingreppet. Men ändå. Det fanns kvar.

Det fick mig att tänka på något jag inte så ofta tänker på, nämligen min egen abort. Jag var 18 och gick i gymnasiet när jag gjorde den. Jag tror inte att det finns en enda cell i min kropp som ångrar det beslutet. Det hade varit hemskt för mig att föda ett barn då. Jag ville absolut inte ha det. Jag hade många år kvar innan jag kände mig redo att bli mamma. Dessutom tror jag inte heller att den dåvarande "pappan", som var en av mina klasskamrater, var mogen nog att ta på sig det ansvaret heller. Jag menar, det är klart att vi hade "klarat det". Vi hade tvingats växa med uppgiften, så klart. Barnet hade säkert blivit älskat och vi hade fått tokmycket hjälp av alla våra föräldrar, säkert. Hade vårt förhållande hållit? Troligen inte, men även det hade ju fått funka.

Men, jag är uppriktigt glad att jag inte var tvungen att växa upp på det sättet där och då. Jag är uppriktigt glad över att jag fick många många fler år oansvarighet och barndom på mig innan jag själv blev mamma. Jag är uppriktigt glad att jag inte behöver hålla kontakt med en kille som jag råkade bli kär i när jag var 17 år gammal bara för att vi har ett barn ihop. Jag är uppriktigt tacksam för att det var tillåtet för mig att göra den där aborten och att jag inte behövde ta någon till domstol för att få den rätten.

Tänk om

Ja, de tar mig ju på allvar i alla fall. Nu har jag tagit lite prover och ska få tid för magnetröntgen. Läkaren trodde nog inte att det var hjärntumör (inget tyder direkt på det, tycker hon) men eftersom jag glömmer så mycket helt plötsligt och det kommit ganska hastigt så ska det absolut undersökas ordenligt. Jaha, det låter ju bra. Men ändå, tänk om..

Bra löp

Idag har jag en tid på vårdcentralen. Bokade in i förra veckan och hade faktiskt glömt i morse tills jag såg en löpsedel som sa något i stil med " Så blir du av med ilskan." Ja just det, tänkte jag, jag ska ju till vårdcentralen idag!

Sally följer noga utvecklingen...

... i Egypten via Al Jazeera English. ;-)

Klipp klipp

Snart ny klipptid. Tror det är dags för lugg igen.

i morse

Jag lovar att jag ska ta mig till vårdcentralen, som flera av er rekommenderar. Får bli mot slutet av veckan när det finns en lucka. Idag tog jag beslutet att inte komma i tid till jobbet, för att slippa börja skrika och bli hysterisk på mina barn. Det fick ta den tid det tog helt enkelt. Jag jobbade konstant hela morgonen för att vi skulle komma iväg, men jag vägrade släppa in stressen i mitt bröst. Jag tänkte, kanske hinner jag ändå. Vi får se. Men det gjorde jag inte. Jag fick ringa min kollega och be honom starta med klassen utan mig.

Terapisamtal

Jag till sambon: Jag funderar faktiskt på att börja i kbt.
Sambon: Ja, det vore säkert bra.
Jag: Du skulle också behöva gå.
Sambon: Absolut. Det vore nog bättre för mig än för dig. Du skulle nog behöva psykodynamisk.

Hahahahahahaha! Vilka kvällar vi har, ni skulle bara veta! ;-D

Ur balans

Känner lite växande oro, för mig själv faktiskt. Jag har varit så himla irriterad den senaste tiden, utan någon direkt orsak jag kan komma på. Ingen pms, inget "extra" på jobbet eller hemma, som inte är i vanliga fall också. Klart humöret går upp och ner, men nu är det som om jag vaknar irriterad och sen bara fortsätter det. Jag är irriterad på jobbet, på mina kollegor, på mina elever. Jag är irriterad på mina barn, på Jonas, på min mamma. Jag är irriterad på (och för första gången näst intill otrevlig mot) personalen på mina barns förskola. Jag är irriterad på alla helt enkelt. Och på allt. Irriterad på ett sätt så att jag själv börjar undra vad det är med mig.

Men den senaste veckan har jag dessutom, vilket känns otroligt obehagligt, börjar glömma saker på ett sätt som jag inte alls känner igen hos mig själv. Jag har bara de fyra senaste dagarna låst in mina jobbnycklar fem (!) gånger. Igår la jag in både mina nycklar och min mobil i ett förråd och låste sedan dörren med ett hänglås, vars nyckel är på min nyckelknippa som jag just låst in! En gång kan man skratta åt det, men inte flera gånger på rad. Och jag som dessutom brukar kunna hålla allt, kalender, tider, möten m.m. i huvudet, tycker det är riktigt läskigt. Visserligen har jag blivit mer disträ sedan jag fick barn och måste skriva upp mer saker, men virrig på det där sättet har jag aldrig varit.

Vet inte riktigt vad jag ska tro. Ska jag vara orolig? Ska jag gå och kolla upp min hjärnstatus eller nåt? Har svårt att fungera bra på jobbet också. Det skapar hela tider fler problem och konflikter, och så vill jag ju inte ha det. Bad personalen på förskolan om ursäkt i efterhand för något jag nästan gjort. Det märktes ju att jag inte var som vanligt, även om jag inte hann bli otrevlig egentligen. De sa att de förstod att jag var stressad och ville iväg. Men det värsta är inte det, utan att jag känner det inne i mig, att nu är det inte bra så här. Nu borde jag bryta och lugna ner mig eller prata annorlunda med folk, men jag kan inte! Någonting annat kommer ut. Jag klarar inte att bryta.

Och det värsta är ju att jag är otrevlig mot folk som står mig nära. Önskar jag kunde be om ursäkt i förväg och säga: Det är inte ni, det är jag! Men det hjälper ju inte. En otrevligt ton är en otrevlig ton, spelar ingen roll om man vet att det inte är personligt.

Lådcykel

Nu är jag grymt sugen på en lådcykel igen. Eller en elcykel, eller en kombo, eller en moped med sidovagn?? Vad, vad, vad? Känner så för att ändra våra rörelsevanor här i staden. Men VAR skulle vi ställa en lådcykel?!

Funkar de på vintern? Hur tungt är det i backar? Var det inte en viss person boende i Malmö (med världens finaste namn på sina barn) som hade en, eller erfarenhet av, lådcykel? Sen kanske någon av er som rör er mycket mellan de två metropolerna (alltså Malmö och Stockholm) kan svara på om Malmö är väldigt mycket plattare som stad än Stockholm? De flesta lådcykelåterförsäljare i landet verkar vara Malmöbaserade i alla fall, så nåt måste det vara med den där staden...

Uppdatering: Åh, den här vill jag ha! (stämningsbild - se nedan)

Bättre i morgon

Nåväl, nu är jag hemma igen efter en superlång arbetsdag och sitter äntligen med en underbar kopp te i soffan. Så trött, så trött, men jag längtar redan efter att träffa min barn i morgon bitti. Jag har längtat efter dem heeeeela dagen.

Dessutom är jag peppad att fredag morgon ska bli en bättre morgon än i morse. Jag är övertygad om att så är fallet. :-)

Dålig morgon

Blir så ledsen av vissa mornar. Hur det låser sig för mig och barnen, hur mycket ilska jag känner och hur mycket frustration jag känner över att jag blir arg. Jag vill inte bli arg på mina barn. Jag vill inte vara så stressad att jag blir arg. Jag känner för att bara stanna kvar hemma och gråta över att jag är en så misslyckad mamma som tjatar och bråkar med mina barn. Jag älskar dem så, varför funkar det inte?! Vad gör vi för fel när allt är en kamp?

Men samtidigt handlar det inte om tid. I dag hade vi gott om tid och påbörjade allting i god tid. Men jag klarar bara inte av när fyraåringen totalt fastnar i vilket hårspänne hon ska ha. Hon kommer inte vidare. Sedan en period tillbaka är hon inne i någon sorts kris. Hon är otroligt känslig, gråter ofta och för minsta lilla, fastnar i smådetaljer som blir viktigast i världen och som hon liksom inte klarar av att ta sig förbi överhuvudtaget. Är enormt känslig för om någon säger eller gör något mot henne. Uppmanar jag henne i lite för sur röst (för sjunde gången) att ta på sig strumpbyxorna, så bryter hon ihop totalt och då går det inte att göra någonting annat än att trösta.

Vissa mornar går det inte att få henne att göra någonting själv, knappt lyfta på fötterna när man ska sätta på henne skorna. Och vi som trodde att den trotsande tvååringen skulle vara den som tog vår kraft just nu. Istället verkar det som om all den kraft och uppmärksamhet som en skrikande totalvägrande tvååring tar krävs tillbaka också av fyraåringen, genom att hon själv regredierar och behöver mer omsorg. Jag vet bara inte riktigt var jag ska få all den kraften ifrån.

Och varje morgon som varit så här (även om idag inte var bland de värsta) så vill jag bara att dagen ska ta slut och jag ska få krama om dem och ställa allt tillrätta. Oftast hinner vi prata ut och bli sams igen på vägen till förskolan, men idag var jag tvungen att lämna dem i springande språng utanför porten. Och istället måste jag jobba över (föräldramöte) och kommer inte ens träffa dem innan de somnar. Tror därmed att klumpen i magen kommer att sitta kvar ändå tills i morgon. :-(

Bokcirkel

Idag kommer min bokcirkel hit till mig. Det är min tur att bjuda på lunch och boksamtal. Även om flera inte kan den här gången och boken inte var någon höjdare (se nedan) så är det alltid så himla trevligt att bara få äta och prata om ditt och datt, framför allt böcker, tillsammans med ett gäng vuxna då och då.

Mäktig tussilago

Är grymt besviken på Maja Lundgrens senaste bok, Mäktig tussilago. Kanske för att jag tyckte så himla mycket om Myggor och Tigrar, och sen även tyckte Pompeji var läsvärd. Men nä, den här ger mig inga av de fantastiska skratt som de tidigare böckerna gjort, då Lundgrens språk i dig själv har förhöjt läsupplevelsen, och historien är inte heller speciellt intressant. :-(

Har jag läst det där?

Märkligt att se en boktitel i läslistan här på bloggen som jag inte känner igen. Var tvungen att själv följa länken för att se vad det var för nåt. Jäjä, det visade sig vara en bok som inte direkt var värd att minnas i vilket fall som helst. Men ändå.

Söndag förmiddag

Efter en timmes morgonbolibompa med välling och blöjbyte, och sen över två timmars lek sätter jag kl 10 på en förmiddagsfilm för barnen: Pongo och de 101 dalmatinerna. Äntligen lite kaffe och dn för mig.

Tavlor som jobbar

Kolla vad snygga min mors tavlor är ute på stylinguppdrag! Hon får ofta hyra ut tavlor till homestyling och det är ju ett snyggt sätt att även få sina tavlor på "miljöbilder".

Hört på tunnelbanan

Liten kille till (tror jag) sin pappa;
Killen: Jag döptes väl i X-kyrkan?
Pappan: Njäe..
Killen: Men Matilda döptes i alla fall i X-kyrkan.
Pappan: Njäe..
Killen: Men jag döptes i alla fall.
Pappan: Njäe...

Det här att jag skulle bli flitigare på bloggen igen...

...eller inte kanske. Har suttit och surfat på kamerahus ikväll istället för att blogga. Tror jag kommit ur gängorna lite, gott folk. Men jag orkar inte "ta en paus". Det känns inte nödvändigt heller. Endera dagen skriver jag nåt och då hoppas jag ju genast upp i era RSS-flöden, så jag behöver inte ta några beslut i frågan. Tänker jag.

Nu har jag nästan bestämt mig för en EOS 500D. Någon som vet nåt om den?

(För övrigt påverkas mitt datande just nu ganska mycket av min ögonoperation och tråkiga komplikationer kring den, vilket gör att det inte är så skönt att titta på en dator, helt enkelt. Men det försöker jag förtränga i sammanhanget. Orkar inte ens berätta allt skit som händer med ögonen just nu. Kanske en dag att jag orkar skriva det inlägget. Men men, det blir nog bra tillslut..)

Vardag

Tillbaka på jobbet. Nu kanske jag äntligen får lite tid att blogga. ;-)

Et tu, Brutus

Mina döttrar tycker om att klä ut sig i diverse prinsess- fe- och ballerinakläder...

Gubbe möter gubbe

Sambon köper Jan Lööfbok till barnen. Och sen en till. Och sen en till. För att komplettera deras redan fyra (+ flera pixiböcker)! För att han tycker det är så roligt att lilltjejen verkligen gillar en Jan Lööfsaga. Jan Lööf som skriver om pojkar som möter män som möter andra män och gubbar och sen kanske några fler gubbar, om man har tur (jo gamla kärringar sitter ofta någonstans i bakgrunden, men de är knappast med i berättelserna). En så totalt gubbig och killig värld som Jan Lööfs är nästan svår att hitta på fler håll.

Någon klurig berättelse med hans speciella bilder är jag absolut inte emot. Jag gillar väldigt mkt den gamla sagan "Viktor bygger en bro" t ex. Men att innesluta barnen helt i en gubbsagvärld där flickor och kvinnor är helt osynliga känns tråkigt. Speciellt som framför allt en av döttrarna letar med ljus och lykta efter tjejförebilder i precis alla böcker och sagor just nu. Och jo, jag har uttryckt min åsikt för sambon, som delvis håller med. Men samtidigt hävdar att han inte hittar några andra böcker som han tycker verkar roliga. Där ser man.

Julgran

En av mina brister är att jag alltid köper för stor gran. De ser alltid mindre ut utomhus... Lite för tunga, lite för höga (ibland) och alldeles för breda. Men men, värre fel kan man göra. Efter att ha pajat våra armar och rivit halva hallmöblemanget för att få in den så står i alla fall årets version på plats nu. :-)

20 Den här månaden

Tja, kära ni - den här månaden. Det är ju december. Jag älskar att det har snöat så mycket och är ordentligt kallt ute. Dessutom gillar jag i princip allt som har med advent, julen och lucia att göra. Jag älskar att gå på julkonsert, sjunga med i sångerna, träna och ordna luciatåg med barnen i skolan, gå på julfest på dagis, baka, handla och klä julgranen, ha glöggfest, dansa till Bjällerklang med mina egna ungar, läsa julsagor, m.m. m.m. Själva julafton är och dagarna efteråt är också helt okej, men ofta lite för fullproppade för min smak egentligen. Både av mycket mat och av många olika släktingar som ska ses och träffas på olika platser i olika konstallationer. Inte har det blivit lättare sedan jag och Jonas slog oss ihop heller. Men det går. Och jag gillar julklappsutdelningar som får ta tid och då alla deltar, med lite julmusik i bakgrunden och en kopp kaffe på bordet.

Men december är dessutom nästan alltid en ganska stressig månad inom skolans värld. Och som topping på det brukar den alltid innehålla lite lagom många förkylningar och hostnätter. Det är som om barnens kroppar, och i viss mån även våra, är lite utmattade mot slutet av terminen. När jag tänker tillbaka på de senaste åren har vi alltid vabbat ganska mycket just i december, då det samtidigt är extra trängande och svårt att vara borta från jobbet. Jonas har en massa betyg som ska sättas, slutgiltiga prov osv. Jag har uppföljande föräldrasamtal, luciafiranden och annat som ska roddas ihop.

Nu denna december har jag dessutom gjort en ögonoperation som borde ha varit klappad och klar i slutet av förra veckan (själva ingrepper gjordes den 14:e), men då jag råkat ut för en del komplikationer är jag fortfarande under behandling. Både i förrgår och igår spenderade jag flera timmar på sjukhuset och idag är jag hemma och tar det lugn. Nu får jag fortsätta med droppar som ger mig halvkass syn och starka tabletter som gör mig lite yr och dålig i magen över julhelgen, för att sen ha ett nytt återbesök inbokat den 28:e. Då hoppas jag att ögat ska kunna fixas så att jag kan sluta med droppar och piller sen.

OMG-Katten

Nej, jag tycker inte bättre om ComHem än innan och jag tänker inte byta till deras bredband, men ända sedan de lånat OMG-Katten till sin senare reklamfilm så gillar jag att titta på deras reklam. Det är lite uppenbar men ändå kan jag inte låta bli att fnissa varje gång. Har ni inte sett den finns länken i den här artikeln.

Gyllene Knorren

Jag har kommit att hata årets julkalender. Och skyldig till det är Peter Engman, dramatenskådisen som spelar pappa Roger i tv-serien. Har sett honom tidigare på scen och stundtals tyckt att han är väldigt bra. Men den snedvridna uppfattningen att man måste spela humor för barn på det infantila sätt som Peter gör i Gyllene Knorren är rent plågsam att se. Eller i ärlighetens namn är det troligen ganska mycket regissören Mikael Syréns fel också. Mamman, som spelas av Maria Sid, är döremot ganska bra. Också knasig karaktär, också smått överdriven, men aldrig infantil och hysterisk.

ysterisk.

Dessutom undrar jag var barnen är i årets julkalender? Här har de minst tre skitduktiga roliga barn som sp elar sina ro ller fantastiskt bra och väcker intresse så fort de hamnar i bild. Men istället kretsar majoriteten av storyn kring de idiotiska vuxna och deras problem. Varför utgår det inte från barnen? Då kanske det hade blivit riktigt intressant och roligt.

19 Vad jag ångrar

Jag hade tänkt skriva att jag inte ångrar någonting. Alltså i princip är det så. Det finns vissa val jag gjort, som att bränna alla mina csn-pengar på en utbildning som jag sen inte ville använda mig av, som jag inte tycker var så himla smarta. Men å andra sidan vet jag lite om varför jag gjorde de val jag gjorde då och då kan jag inte riktigt ångra dem. Jag gjorde det som jag då trodde var bäst för mig i livet, eller kanske bara som jag just då behövde göra. Många stunder i mitt liv har jag inte mått så bra och då har mina val kanske styrts av saker som inte utåt sett verkar vara så rationella eller bra. Men inga av dessa val kan jag egentligen ångra. Dessutom har ju allt det jag gjort och som hänt mig lett mig till den plats och den person jag är idag, som jag tycker ändå är ganska bra.

Men i "prata om det"-andan så måste jag faktiskt säga att jag ångrar en del av de gånger när jag inte stått på mig i sexuella sammanhang. Framför allt är det några tillfällen när jag var mycket ung som inte verkade så viktiga då men som ändå dröjt sig kvar som en obehaglig känsla. En känsla av självförminskning och förnekelse av min egen innersta vilja. En obehaglig känsla av att något blivit fel fast jag inte sagt nej och inte riktigt vet vems felet var. Det är en obehaglig känsla och ett tvivel på vem jag är och vem jag var. Och framför allt är det ingenting jag pratat om. Eftersom att jag skämts. Och eftersom att jag inte vetat vem jag ska klaga på fast jag känt att någon verkligen inte gjort mig rätt. Troligtvis jag själv. Fast samtidigt är det inte så enkelt.

Prata om det

Ni har väl inte missat "Prata om det"? För några kvällar sedan började det som ett ämne på twitter. Med anledning av anklagelserna mot Assange. Det började med Johanna Koljonen och snart började fler skriva om att vi måste "prata om det", alltså prata om de sexuella gråzoner som så otroligt många har upplevt eller känt men som ingen pratar om. Eftersom vi kanske skäms. Eller ännu värre, inte förstår vad vi har varit med om, eftersom vi inte riktigt själva förstår var gränsen för vårt eget välmående går. Eller gränsen för vår egen vilja.

Är man någonsin skyldig att ställa upp för sin partner? Om man gått med på någonting förut, förväntas man ställa upp på det igen? osv osv Och den där känslan som sitter kvar som ett naggande, en känsla av förödmjukelse. En känsla av skam för att man inte var mer feminist än så, att man inte sa ifrån fast man borde ha gjort det. Eller för den delen att man intellektuellt som man tycker en sak men sen känslomässigt utagerar någonting annat.

Fler och fler började berätta. Skriva om sånt vi inte pratar om. Inte skriver om. Sånt vi håller för oss själva och gömmer så långt in skamvrån vi kan. Nu har det skapats en egen sajt för att samla och länka till de som bidrar med sin historia. Prata om det. Låt det komma ut i ljuset. Idag tipsar jag er som ännu inte hittat dit. Jag har inte varit med om något värre än många andra, men visst, även jag har saker som passar in på ämnet. Någon annan gång kanske jag kommer att berätta. Men inte idag och troligen inte just här.

18 Min favoritfödelsedag

Ja, här kommer ett sånt "favorit"-tema igen. Jag vette tusan om jag ens kommer ihåg så många födelsedagar. Jag börjar nog bli gammal. En födelsedag som kanske inte är någon favorit men då det hände någonting trevlig och som jag i alla fall minns var ett år när jag bodde själv i min första lägenhet. Min mamma och hennes dåvarande man kom och ringde på på morgonen, en helt vanlig vardagsmorgon, och hade med sig morgonpresenter. Jag tyckte det var himla mysigt att de kom och sjöng för mig på morgonen fast att vi skulle fira med middag på kvällen och jag blev otroligt glad över att få en Bang & Olufsen vinylspelare i present. Hur mycket jag fyllde? Ingen aning.

Lucia på förskolan

Först sockersött firande med småbarnen inomhus, sedan de större barnen som sjöng utomhus. Fantastiska bilder (se ovan). Jo, några av de där ljusen är faktiskt min dotter! Sen dans till dragspel runt granen utomhus på förskolans gårdsplan. Några utländska turister som passerade höll på att göra på sig av entusiasm när de fick filma äkta svenskar som dansade små grodorna i vintermörkret. Nåväl, nedan syns i alla fall dottern i sin utomhusluciautstyrsel (minusgrader vad är det? Ut med ungarna bara!)
Men allt som allt sammantaget helt sjukt fint. Mina barn vettni. Vilka ungar!

17 Mitt favoritminne

Jag har tappat lite i intresset för den här listan. Anledningen är nog mycket att jag tycker att ämnena var lite svårare eller tråkigare än jag insåg först. Alltså, det handlar mycket om "min favorit", "mitt favorit" osv och sådant har jag svårt för, men jag ska ändå försöka avsluta det jag påbörjat.

Jag har alltså inget "favoritminne" men klart jag kan berätta om ett minne. Så, dagen till ära tänkte jag berätta om ett tidigt minne av ett luciafirande. Det var hemma i min och min mammas lägenhet i Enskede, men min halvsyster Åsa, men antar jag vidhängande föräldrar, var på besök. Självklart skulle jag, som den lilla sångfågel jag var, sjunga och lussa inför de vuxna. Och syrran skulle hjälpa till. Hur gamla kan vi ha varit? Om jag funderar över Åsas beteende vid tillfället så tror jag att hon kan ha varit runt två och jag då följdaktigen runt sju.

I vilket fall, vi hade bara en luciakrona, så en av oss skulle vara lucia och en av oss skulle vara tärna. Åsa ville absolut ha luciakronan och jag kunde mycket väl tänka mig att vara tärna (som jag minns det). Vad som störde mig oerhört var att hon absolut skulle vara lucia men att hon bara tog av sig luciakronan hela tiden! Då var det bättre om jag, som kunde vara det ordentligt, var lucia, tyckte jag. Men se, det vägrade hon. Hon skulle absolut ha luciakronan, för att sen inte ha den på huvudet!

Jag var skitsur över att hon inte gjorde det så ordentligt som jag ville. På ett foto som finns från tillfället står jag rak som en fura med glitter i håret och sjunger med ljus i handen medan Åsa sitter på golvet med luciakronan i handen. Det roliga med att titta på bilden är att jag vet hur förbannad jag var egentligen, men som jag inte visar utan står där och kämpar för att göra ett perfekt framträdande i sann "the show must go on"-anda. Jag behövde nog egentligen tagga ner några kilo, hon var ju faktiskt fem år yngre än mig. Men i mina ögon var det liksom ingen ursäkt.

Logistiken

Sämst när bara ena barnet är sjukt: att jag måste släpa ut en febrig ledsen unge i -10 för att hämta det andra barnet på förskolan. Idag har dessutom förskolan Apt och stänger tidigare, så det finns ingen möjlighet att låta henne vara lite längre så att Jonas kan hämta på vägen hem. :-(

Uppdatering: Nu har min syster Åsa erbjudit sig att hämta på förskolan, så slipper feberbarnet släpas ut. Det blir premiär för henne att hämta, hon bor ju inte i Stockholm i vanliga fall, men det kommer nog att gå bra. Skönt i alla fall.

Vab idag igen

Nä hostan håller i sig och toppar med feber i natt. Det blir till att hålla barnet hemma. Avskyr att det stressar både mig och Jonas så mycket. Det är rushen inför terminsslut. Luciatåg som ska repas, föräldrasamtal, klasskonferenser, betyg som ska sättas. Jag vill inte tycka att det är ett problem att mitt lilla barn har feber, men så är nu livet. I dag ska jag i alla fall försöka ta det lugnt och bara vara där för henne. Striden om vem som ev måste ta fredagen, om hon fortfarande är dålig, får vänta till ikväll...

Ingen bra dag idag

Känner mig trött och stressad. Inget inlägg i utmaningen ikväll. Jag går och lägger mig. God natt.

16 Min första kyss

Hm, minns jag den? Jag är faktiskt inte riktigt säker. Eller jo, nu minns jag. I alla fall det som var min första "kyss" i rent praktiskt bemärkelse. Men det var mer förnuft än känsla, om man säger så. Det var i en garderob hemma hos någon klasskompis på en klassfest (vi hade många såna) efter en smått utspårad omgång av något som liknade Ryska posten, men med ganska många hemmasnickrade regler. I vilket fall var klassens snygging (i mina ögon) inte där den kvällen. Så jag bestämde mig för att hänga på den som jag tyckte var bäst på plats, så att säga. Erik hette han.
Så just den kvällen var jag ganska kär i Erik. Och jag och Erik bestämde oss för att brytas bådas vår "kyss-oskuld" och drog till med en riktigt tungkyss där i garderoben. Det var dock inte någon känslomässig höjdare direkt, varken för mig eller för Erik misstänker jag. Mest blött och konstigt och vi två som inte riktigt fattade grejen, men det var ju så man skulle göra för bövelen. Vårt intresse för varandra överlevde inte heller till nästa gång vi sågs i skolan. Det var en enkvällsromans kan man säga. När det var? Ja... kan det ha varit i sexan?

15 Mina drömmar

Jag vet inte riktigt. Svårt, jag tänker inte så ofta på drömmar. Känns som om jag måste leva i nuet.

Men även om jag inte vill att mina älskade barn ska bli en enda dag äldre eftersom de är i så ljuvliga åldrar just nu på ett sätt, så drömmer jag lite smått om att blöj- och de värsta småbarnsåren ska börja ta slut snart. Vilket de ju ska, så prognosen är god. :)

Sen drömmer jag om att ägna yrkesdelen av mitt liv åt någonting som engagerar mig mer än mitt nuvarande jobb. Eller engagerar och engagerar. Jag är nog ganska engagerad i mitt jobb på sätt och vis, i själva lärarrollen. Men mycket runt omkring gör att det är för styrt och jag har för lite inflytande över dess utveckling.

14 Vad hade jag på mig idag?

Nä, tråkigt. Jag har ju redan skrivit ett sånt inlägg. Typ svart klänning, svarta strumpbyxor och en brun stickad tröja. Så, det får räcka. God natt.

Seriös julkortsverkstad

Vabfrid

Snorungen äter clementin och tittar på svtplay med hörlurar. Lillstrumpan sover middag.

13 Den här veckan

Okej, jag börjar där jag står:

Idag är det fredag och jag är hemma och vabbar. Barnen är inte supersjuka men Lydia hostar väldigt mkt på nätterna och får inte så mycket sömn och Sally hade feber igår och är lite hostig. Förkylningarna tär på orken och de behöver vila upp sig.

Igår torsdag var Jonas hemma med barnen så jag behövde inte lämna på förskolan. Kom i ovanligt god tid till jobbet. Under dagen klädde vi bl a om vårt årstidsträd, tog ner de vackra höstlöven i papper och klädde trädet i vintervitt (silkespapper) samt målade bondgårdsdjur vi tidigare gjort i trolldeg. När jag släppt eleverna hade vi direkt planeringsmöte, en kvarts paus innan jag fick besök av socialtjänsten som håller på att utreda en elev, sen hade jag ett utvecklingssamtal med en förälder. Ingen rast på hela eftermiddagen och när allt var klarpratat så hade jag inte hunnit med allt jag skulle göra innan jag gick hem. Jag snabbsvarade på några mejl, hann inte skriva veckobrev och fick ändå jobba över.
Väl hemma hade Jonas gjort mat och sen var det min tur att lägga barnen, vilket var mysigt.

I onsdags fick jag lite sovmorgon eftersom Jonas lämnade. I skolan öppnade vi första luckan i vår julkalender med små lådor med en överraskning i varje dag. Sen tog vi bussen till närmaste kyrka och gick på Julvandring som arrangeras där varje år. Det är häftigt för eleverna att få följa med Josef och Maria när de vandrar för att skattkskriva sig, söker härbärge och så småningom blir hänvisade till ett stall för att föda Jesusbarnet. När bussen inte kom fick vi en halvtimmes promenad tillbaka till lunchen i skolan. Efter eftermiddagspass med eleverna hade jag ett möte med skolans specialpedagog inför torsdagens möte med soc. Sen gick jag och hämtade barnen på förskolan. Jonas hade utvecklingssamtal så jag och barnen åt själva innan Jonas kom hem och tog läggningen och jag diskade.Eftersom barnen var ganska hängiga och hostiga la jag mig tidigt och förväntade mig en jobbig natt. Det blev ungefär så, Lydia hostade i princip hela natten och vi mumlade fram funderingar kring ev vab, vems tur är det? vem har viktigast saker på jobbet? osv samtidigt som vi försökte få lite sömn.

I tisdags lämnade jag på förskolan och pratade lite allvar om blöjbytesrutiner med en i personalen på Sallys avdelning. Sen körde jag en dag i skolan med skolgympa, pepparkaksbak och elevredovisningar på schemat. Första gången barnen skulle presentera egna grupparbeten inför de andra. Väldigt roligt och häftigt med så många modiga barn som vågade utmana sig själv och stå upp inför klassen. På eftermiddagen har jag fyra stycken utvecklingssamtal i raken. Inte bästa upplägget, men jag är verkligen ivrig att bli av med dem nu.. Kom hem i tid till middag med bästa familjen och Jonas fick berätta för mig vad som sagts på Sallys utvecklingssamtal på förskolan, som han varit på. (Ja, ni märker ju vad som är temat denna tid på året - utvecklingssamtal!)

I måndags lämnade Jonas och ändå höll jag knappt på att hinna till jobbet, så himla trött var jag. Jag körde Helgboken med eleverna (som en dagbok vi skriver i en gång i veckan) och läste sista kapitlet i en fruktansvärt dålig kapitelbok som utspelar sig på en bondgård. Jag fick låna den eftersom vi haft bondgården som tema, men jag tänker inte läsa den för några fler elever, det var knappt att jag stod ut. På eftermiddagen hade vi grupparbeten inför barnens redovisningar på tisdagen. Jag kollade lite mejl, förberedde inför några grejor senare i veckan och drog sedan tidigare från jobet för att inhandla det sista till klassens julkalender som vi ju skulle börja öppna på onsdag. Sedan hämtade jag på förskolan. När vi kom hem och jag bytte blöja på Sally upptäckte jag att hon hade samma blöja på sig som i morse!! Jag skrev en stor lapp på dörren för att ta upp det med förskolan på tisdag morgon.

I morgon lördag kommer några av våra bästa vänner med barn hit för att pyssla (brukar bli mest julkort), äta, umgås, dricka glögg och leka. Det blir säkert supertrevligt, för det blir det nästan alltid när vi ses.

På söndag ska jag och Lydia gå på Alfons Åbergteater på Boulevardteatern med några andra underbara vänner. Om hon vill. Just nu är hon mest intresserad av att vara med pappa och tänker minsann inte gå på teater med mig! Vi får se hur det går.. Nu ska vi överleva dagen hemma tillsammans, båda barnen och jag. Får se vad vi hittar på för att inte börja slåss och samtidigt hålla de förkylda barnen inomhus. Kanske baka nåt? Men vi har nog inga ägg.

12 I min handväska

Okej, here we go:

Ett svart plastdiadem
Ett paket näsdukar
Min gröna börs (med pengar, kort och medlemskort i)
Två stycken clementiner i en påse
Mina jobbnycklar
Mina hemnycklar
Ett litet rosa anteckningsblock
Ett paket Risenta sesamkakor
Ett par grå fingervantar
Ett hoppknycklat papper med anteckningar från ett möte
En teckning som Lydia ritat (delvis hopknycklad)
En blankett från Utbildningsförvaltningen "Pedagogisk kartläggning", ej ifylld
Två papper med receptförslag från Systembolaget
Fem kulspetspennor
Två läppstift från Nivea Beaute
En liten plastbörs med tre tamponger i
Ett puder från Clinique
En våtservett från Apolivia (i enstyckesförpackning)
Sju hårspännen
En tuschpenna
Tre desinficerande våtservetter (i enstyckesförpackningar)
En liten burk innehållande tre Ibumetintabletter
Mitt sl-kort
Mina iFån-hörlurar
Två lösa tamponger
Ett parfymprov från DKNY Delicious

Lite mörk bild, men ändå - där är den.

11 Mina syskon

Jag har inga helsyskon, men väl två halvsystrar, båda två yngre än mig. Det är faktiskt fem år mellan varje (ja, och då alltså tio mellan mig och min yngsta syster så klart). Fast att jag inte delade min barndoms vardag med dem har de alltid betytt väldigt mycket för mig. Jag tillbringade många somrar och andra lov tillsammans med dem och, som jag tidigare skrivit, gjorde även våra föräldrar en del ansträngningar för att fira jular, födelsedagar och annat ihop när vi var små. Även vissa kortare semestrar och resor har alla "våra tre" päron spenderar ihop för vår skull.

Men ändå, nu i vuxen ålder har jag fått jobba en del på att lära känna mina systrar i egenskap av de vuxna egna individer de är. Vi har väl fått jobba på det tillsammans antar jag. Jularna har alltid varit roligast när vi alla tre är med, vilket inte händer så ofta nu för tiden. Nu bor båda mina systrar utomlands sedan några år tillbaka vilket är lite av en sorg för mig. Jag hoppas att åtminstone någon av dem ska flytta tillbaka till Sverige i framtiden.

En annan sak är att jag ser mina systrar i mina två barn. Jag kan inte riktigt se mig själv i dem med då och då tycker jag att de påminner om mina syrror, också i deras olikheter sinsemellan. Och det är inte bara jag. Min äldsta syster har pratat om att hon delvis ser sig själv i min äldsta dotter. Min pappa kallar mina barn för "flickorna", vilket var precis vad han brukade kalla mig och mina systrar när vi var små. Och nu har också mina barns namn inkorporerats i den grupp namn (mitt och mina systrars) som han blandar ihop med varandra hela tiden.. hehe.

10 Det här hade jag på mig idag

Idag hade jag på mig svarta tights, svart knälång tubkjol, svart långärmad t-tröja och min lila/beiga stickade väst. Åh, jag älskar den västen. Den får mig att känna mig som en bibliotekarie från 70-talet.

Sena upp och sena ner

Nu är vårt träluciatåg framtaget. Vi får se hur länge det blir kvar. Förra året tog vi bort det i mars nån gång. Julstjärnorna är ännu inte uppsatta men vi brukar vara sena upp och sena ner. För några år sedan fick stjärnan hänga kvar i köket hela året, tills nästa jul. Dock otänd under sommarhalvåret.

09 Min tro

Tro är ett svårt ord, eftersom att det betyder en sak och sen "betyder" det en annan sak också. Att vara troende. Det är klart att jag tror. Jag tror på människans inneboende kraft. Jag tror att det finns vissa vägar som är bättre för ett samhälle att välja än andra. Jag tror att de flesta gör de val de behöver göra vid en viss tidpunkt i livet och att det inte är till alltför mycket nytta att ångra de val som redan är gjorda. Etc, etc. Jag tror, helt enkelt. På en massa saker.

Men jag tror inte på Gud. Inte alls. Gudstro och religion är faktiskt en av de saker jag förstår minst av i vår värld. Kanske fanns det en avlägsen tid i min ungdom när jag till och med önskade att jag kunde "tro". Eftersom det verkade kul på nåt sätt. Tänk att verkligen tro, på riktigt. Att tro på.. tja, allt det där. Men nej, det är helt omöjligt. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Och kanske just därför, för att det är så avlägset och svårt för mig att förstå, tycker jag det är väldigt intressant och roligt att läsa religionshistoria och annat populärvetenskapligt som rör religioner. Senast var efter att jag läst Lena Einhorns bok "Vad hände på vägen till Damaskus?". Då gottade jag ner mig i de Gnostiska evangelierna ett tag.

En annan bok som betytt mycket för mig är Anita Goldmans "Våra bibliska mödrar", som jag under en period köpte och gav till alla jag kände. Med detta sagt kommer jag på mig själv med att längta lite efter att ta tag i någon religionshistorisk lunta.. Någon som har något förslag?

08 Ett ögonblick

Det är näst intill omöjligt för mig att välja någonting annat än ett ögonblick som involverar mina barn. Eftersom umgänget med dem numera är själva definitionen av ögonblick. Eftersom att jag inte någon annanstans än med dem upplever så många "ögonblick", landar så mycket i nuet och verkligheten. Det är nog en av de bästa sakerna med att ha barn, skulle jag vilja säga.

Det ögonblick jag tänker på just nu inträffade härom kvällen, fast det upprepats ganska ofta. Det är när jag trött och stressad äntligen kommit så långt som till att få barnen i säng och jag ligger där och läser för två alldeles för pigga men samtidigt griniga och trötta barn. Och helt plötsligt rinner all stress och all press av mig och jag inser att jag ligger där med de två underbaraste personer på hela denna jord. Och att jag inte har bråttom någonstans. Och att det inte spelar någon roll hur fort barnen somnar utan att det är ljuvligt att bara få ligga kvar där en stund, i deras värme och med deras andetag runt omkring mig.

07 Min bästa vän

Okej, här kommer det hett efterlängtade ;-) inlägget betitlat "Min bästa vän". Fast tyvärr kommer det nog inte att innehålla så mycket. Jag har nämligen, liksom Malinka, inte någon bästa vän. Ingen som är min vän mer än den är någon annans vän. Jag har umgåtts med vissa personer ganska mycket i perioder, och sen ibland, när omständigheterna ändrats, slutat umgås med dem. En del har stannat kvar och finns fortfarande i mitt liv. Jag har flera vänner som jag tycker oerhört mycket om och vars vänskap jag värderar väldigt högt, men ingen som är min bästa vän framför alla andra. Sen finns ju mina systrar, och min sambo. Dessa människor som jag älskar och som är mina nära vänner på ett sätt.

När jag var yngre hade jag under många år en vän som jag kände så väl och hade känt så länge att hon nästan var som en syster. Även vår vänskap gick upp och ner i perioder, men hon var nog min bästa vän en lång tid. Vi kände varandras familj och varandras historia och fanns alltid kvar för varandra när andra kunde komma och gå. Men någonstans på vägen tror jag vi tappade gemensamma intressen och gemensamma referensramar och tillslut fanns det inte så mycket kvar. Jag önskar henne fortfarande allt gott men jag har inte träffat henne på flera år.

Ingen vän idag

Inlägget "Min bästa vän" får vänta till i morgon, eftersom jag precis kommit hem från styrelsemöte, klockan är över 22, och jag inte orkar blogga ikväll. God natt!

06 Min dag

Gick upp 6.30. Ovanligt sent, jippi! Hoppade genast in i duschen. Sen gjorde jag mig en tallrik A-fil med pappas hemmagjorda lingonsylt (alltså min egen pappa) och All-Bran. Frukosten intogs i soffan bredvid två nyvakna småskrutt som drack välling. Sen hjälpte jag Lydia att klä på sig och flätade hennes hår, medan Jonas bytte och klädde Sally, innan jag snabbt gjorde mig själv i ordning och kastade mig ut genom dörren.

Köpte morgonens soyalatte på stället i backen där jag alltid köper den när jag inte lämnar på dagis (två mornar i veckan). Drack kaffet och kollade mina mejl och twitter på tuben till jobbet. Kom till jobbet ca 8.45. Kollade kalendern, plockade ihop grejor och ringde in eleverna till samling kl 9 (ringer i en klocka som betyder städning och samling).

Hade samling på en stor rund matta med dagens 26 elever. Idag hade jag en kollega med i rummet, oftast sitter jag själv. Jag kollade närvaro, pratade lite om vad som skulle hända under dagen och veckan som kommer, sen sjöng vi vår morgonsång för alla som var där. Vi avslutade med fruktstund och högläsning.

Under barnens rast gjorde jag kaffe till mig och kollegerna, svarade på några föräldramejl och förberedde tre rum för nästa arbetspass. Sen ringde jag in igen och jag och två av mina kollegor delade upp gruppen i tre och körde "helgbok", en sorts dagbok om vad eleverna gjort under helgen, i varsitt rum. Sen klädde alla på sig och drog upp till stora skolgården för lunchrast och lunch (jo, vi har rast före lunchen). Idag laxpytt som ingen av eleverna ville ha. Sen tillbaka till vår avdelning för ett sista arbetspass. Återigen - tre grupper. Dagens ämne; vad är en bra kompis? Vad tycker jag om att göra med mina kompisar? Prata i smågrupper och sedan måla bilder till vår personliga portfolievägg.

Sen lite tid på kontoret. Bland annat delade jag in grupper inför morgondagen när vi ska åka till bondgård, bokade två av skolans sl-kort, ringde ett kort samtal till en förälder, sökte skolans specialpedagog på telefon men fick inte tag i henne och läste igenom en del papper jag fått skickat till mig. Sen gick jag till mataffären och handlade ost och digestivekex inför ett möte i morgon eftermiddag då lärare från två andra skolor samt vår rektor kommer till min enhet. Den som står som värd brukar fixa fika.

Efter det var det dags att dra till förskolan och hämta mina egna ungar. Sally först, hennes avdelning var inne så det tog lite tid att komma därifrån. Sally och jag gick vidare till parken där Lydias avdelning höll till. På vägen därifrån tog vi en runda på den närliggande julmarknaden och kollade in stånden. Sen tog vi t-banan hem idag, för att det var så mörkt och kallt.

Väl hemma försökte jag fixa mat medan barnen började rita. Barnen var på ganska grinigt och krävande humör, ville ha äppeljuice hela tiden, Lydia ville äta massa gurka innan maten, Sally bajsade så jag bytte blöja, de puttade och slog varandra en hel del idag. Till slut satte jag på Molly Mus på dvd, vilket lugnade Sally en stund, men sen när maten väl var klar vägrade hon komma till köket. Jag och Lydia åt ensamma medan Sally låg i soffan i vardagsrummet och ropade på mig.

Efter maten plockade jag undan medan barnen kollade Bolibompa. Sen satt jag med dem en stund tills det var dags att hämta pyjamasar, borsta barnens tänder, byta blöja och kissa och sen jaga båda barnen in i sovrummet. Jag gjorde välling till Sally och Lydia fick varm mjölk. När vi hunnit läsa en och en halv bok kom Jonas hem med andan i halsen och tog över läggningen (det var hans kväll att lägga, fast han hade sent möte så vi visste om han skulle hinna).

Jag ställde mig istället och diskade upp middagsdisken och förberedde frukostvällingflaskorna. Sen brakade jag äntligen ner i soffan med en kopp te. Nu har jag precis sett ett avsnitt av Bones på 8:an och druckit upp mitt te.