Åh min älskade älskade Sally. Just nu inne i en så dynamisk fas att vi knappt hänger med. Det humör hon har! Och envis som en åsna. Så mycket tårar som sprutar just nu. Så mycket energi. Att hon bara orkar. Ibland försöker vi få henne att förstå att det redan skulle vara över nu, om hon bara inte stretade emot så mycket. Som att ta på sig en tröja. Eller byta blöja. Eller gå ut genom dörren, för bövelen.
Just nu är hon också så otroligt mammig. Det verkar bara bli värre dag för dag. Och sotis på Lydia så fort Lydia sitter i mitt knä eller liknande. Lilla älskade Sally klänger på mig som en liten apa, gnuggar ansiktet mot mitt ansikte och viskar saker som "jag har saknat dig mamma" efter en dag på förskolan. Hon vill att jag ska borsta hennes tänder, sätta på henne kläderna, hjälpa henne med maten, bada henne, lägga henne. Pappa står inte högt i kurs just nu. Hon somnar med både armar och ben kring min ena arm. Lilla apan.
Jag hoppas innerligt att hon snart kommer igenom den här trotsiga fasen som har varit hur länge som helst och bara blir värre och värre. Men jag vet att hon håller på att bli stor. Större än jag kanske inser. Och då kommer hon inte längre att vara det lilla barnet som hänger på mig som en liten apa. Åh himmel vad jag kommer att sakna det.
5 kommentarer:
Men åh, vilken söt (och bestämd) varelse du fångat på bild!
På många sätt läser jag in min L i din beskrivning av Sally, inte minst med det där att om hon bara insåg hur lätt och snabbt saker skulle vara fixade om hon bara slutade streta emot så förbaskat med ALLT.
Jag förstår också dubbelheten. För det är asjobbigt med trotset (som ännu inte nått sitt klimax på långa vägar här, inser jag till min fasa) och samtidigt - när de är över den perioden blir det en tydligare mognad och "vuxenhet".
I vilket fall låter hon som en spännande liten människa som vet vad hon vill. Det är ju alltid bra.:)
k: "I vilket fall låter hon som en spännande liten människa som vet vad hon vill. Det är ju alltid bra." Haha, ja visst är det. ;)
Men när det gäller L, så trotsar ju alla olika länge och det går också i vågar antar jag. Inte säkert L håller på tills hon nästan är 3. Fast å andra sidan har jag för mig att vi tyckte att vår L var i trotsåldern i princip från före hon fyllde 1 till hon var 3 nånting..
Känner igen, känner igen! Fast hos oss var det pappa som bara dög. Nu är det mer jämt fördelade gracer och den där galna envisheten har klingat av (för den här gången).
Men jag ser med bävan hur han växer – vad ska jag göra när det inte finns något gosebarn hemma längre?! När hans syrra växte bortom gosigheten lade jag inte riktigt märke till det, eftersom han alltid har gosat järnet.
Hemska framtidsutsikter.
Malinka: Jag vet, visst är det hemskt, men det är liksom värre med "sista" barnet. Det känns så oåterkallerligt, när alla ens bebisar blir stora.. buhu. :-(
Känner också igen. Åsså är det sista svängen. Vemod är bara förnamnet med den här jäkla tiden som rusar.
Skicka en kommentar