Jag hade tänkt skriva att jag inte ångrar någonting. Alltså i princip är det så. Det finns vissa val jag gjort, som att bränna alla mina csn-pengar på en utbildning som jag sen inte ville använda mig av, som jag inte tycker var så himla smarta. Men å andra sidan vet jag lite om varför jag gjorde de val jag gjorde då och då kan jag inte riktigt ångra dem. Jag gjorde det som jag då trodde var bäst för mig i livet, eller kanske bara som jag just då behövde göra. Många stunder i mitt liv har jag inte mått så bra och då har mina val kanske styrts av saker som inte utåt sett verkar vara så rationella eller bra. Men inga av dessa val kan jag egentligen ångra. Dessutom har ju allt det jag gjort och som hänt mig lett mig till den plats och den person jag är idag, som jag tycker ändå är ganska bra.
Men i "prata om det"-andan så måste jag faktiskt säga att jag ångrar en del av de gånger när jag inte stått på mig i sexuella sammanhang. Framför allt är det några tillfällen när jag var mycket ung som inte verkade så viktiga då men som ändå dröjt sig kvar som en obehaglig känsla. En känsla av självförminskning och förnekelse av min egen innersta vilja. En obehaglig känsla av att något blivit fel fast jag inte sagt nej och inte riktigt vet vems felet var. Det är en obehaglig känsla och ett tvivel på vem jag är och vem jag var. Och framför allt är det ingenting jag pratat om. Eftersom att jag skämts. Och eftersom att jag inte vetat vem jag ska klaga på fast jag känt att någon verkligen inte gjort mig rätt. Troligtvis jag själv. Fast samtidigt är det inte så enkelt.
lördag, december 18, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker att det är en sund inställning att inte ångra saker i livet just precis för att det, som du säger, lett fram till den man är (som man förhoppningsvis är någorlunda nöjd med). Jag kan också tycka att vissa csn-terminer var lite dåligt planerade, men på "den tiden" utfärdades det inte varningar för tagna studiemedel. Det fanns ju faktiskt inga jobb heller, liksom...
Och så det där med #prataomdet. jag har också vissa saker som jag gott hade kunnat vara utan. Jag hade blivit den jag är ändå fast sluppit den där olustkänslan i magen i kontakt med vissa minnen... Och i vissa fall tackar jag min lyckliga stjärna för att det inte gick värre eller ens illa. Jag hoppas verkligen aldrig att mina barn gör så oförnuftiga saker.
k: Det är en av de saker som oroar mig. Jag menar, vi har ju överlevt och klarat det rätt bra. Men just det där med barnen... Hur ger jag mina barn en starkare känsla än jag själv hade om var deras gränser går och vad som inte kommer att lämna en bra efterkänsla? Hur stödjer vi dem som växer upp idag? Ska vi vara mer frispråkiga? Ska vi vara mer förmanande? Efter alla vittnesmål på #prataomdet förstår man ju snabbt att både tjejer och killar behöver revidera sin syn på den egna och andras kroppar, gränser och sexualitet.
Skicka en kommentar