Känner lite växande oro, för mig själv faktiskt. Jag har varit så himla irriterad den senaste tiden, utan någon direkt orsak jag kan komma på. Ingen pms, inget "extra" på jobbet eller hemma, som inte är i vanliga fall också. Klart humöret går upp och ner, men nu är det som om jag vaknar irriterad och sen bara fortsätter det. Jag är irriterad på jobbet, på mina kollegor, på mina elever. Jag är irriterad på mina barn, på Jonas, på min mamma. Jag är irriterad på (och för första gången näst intill otrevlig mot) personalen på mina barns förskola. Jag är irriterad på alla helt enkelt. Och på allt. Irriterad på ett sätt så att jag själv börjar undra vad det är med mig.
Men den senaste veckan har jag dessutom, vilket känns otroligt obehagligt, börjar glömma saker på ett sätt som jag inte alls känner igen hos mig själv. Jag har bara de fyra senaste dagarna låst in mina jobbnycklar fem (!) gånger. Igår la jag in både mina nycklar och min mobil i ett förråd och låste sedan dörren med ett hänglås, vars nyckel är på min nyckelknippa som jag just låst in! En gång kan man skratta åt det, men inte flera gånger på rad. Och jag som dessutom brukar kunna hålla allt, kalender, tider, möten m.m. i huvudet, tycker det är riktigt läskigt. Visserligen har jag blivit mer disträ sedan jag fick barn och måste skriva upp mer saker, men virrig på det där sättet har jag aldrig varit.
Vet inte riktigt vad jag ska tro. Ska jag vara orolig? Ska jag gå och kolla upp min hjärnstatus eller nåt? Har svårt att fungera bra på jobbet också. Det skapar hela tider fler problem och konflikter, och så vill jag ju inte ha det. Bad personalen på förskolan om ursäkt i efterhand för något jag nästan gjort. Det märktes ju att jag inte var som vanligt, även om jag inte hann bli otrevlig egentligen. De sa att de förstod att jag var stressad och ville iväg. Men det värsta är inte det, utan att jag känner det inne i mig, att nu är det inte bra så här. Nu borde jag bryta och lugna ner mig eller prata annorlunda med folk, men jag kan inte! Någonting annat kommer ut. Jag klarar inte att bryta.
Och det värsta är ju att jag är otrevlig mot folk som står mig nära. Önskar jag kunde be om ursäkt i förväg och säga: Det är inte ni, det är jag! Men det hjälper ju inte. En otrevligt ton är en otrevlig ton, spelar ingen roll om man vet att det inte är personligt.
lördag, januari 22, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det låter som jag för ett och ett halvt år sedan. Det visade sig ju vara en liten depression som gjorde att jag tappade fokus, liksom. En samtalskontakt vore kanske något?
Men det kan precis lika gärna vara någon vitamin- eller mineralbrist eller något. Att det skulle vara huvudet är minst troligt. Gå till vårdscentralen, förklara dina symptom och att du är orolig, och se till att du blir ordentligt blodprovad.
Eller så är det bara mycket nu, förstås. Och då är samtal också bra.
Malinka: Ja det är vad Jonas säger, att jag ska gå till vårdcentralen mest för att vara säker på att det inte är något allvarligt.
Har haft en massa huvudvärk och dessutom varit ovanligt klumpig på senaste tiden, men huvudvärken är inget ovanligt och att jag av misstag pajar och välter ut saker kan säkert härledas till samma virrighet som att jag låser in nycklarna. Hoppas jag i alla fall..
Ja, jag skulle också ta min oro på allvar och besöka vc. Jag hade vinterdepressioner i många år och kände inte igen det förrän jag började jämföra år för år.
Oavsett vad det kan vara som ligger till grund, är det bra att få en bedömning av någon man litar på. Det låter i vilket fall som helst inte bra. Kram till dig!
jag röstar också för ett besök på vc. Jag rekommender alltid det till mina klienter också. För att liksom alltid kolla.
Och kanske finns det ett svar eller ett behov där i din irriation som behöver lyssnas på. Se om du kan det. Och också om du kan acceptera att det är såhär, just nu. Irriationen är ju bara en del av dig, inte hela du.
Skicka en kommentar