Prata om det

Ni har väl inte missat "Prata om det"? För några kvällar sedan började det som ett ämne på twitter. Med anledning av anklagelserna mot Assange. Det började med Johanna Koljonen och snart började fler skriva om att vi måste "prata om det", alltså prata om de sexuella gråzoner som så otroligt många har upplevt eller känt men som ingen pratar om. Eftersom vi kanske skäms. Eller ännu värre, inte förstår vad vi har varit med om, eftersom vi inte riktigt själva förstår var gränsen för vårt eget välmående går. Eller gränsen för vår egen vilja.

Är man någonsin skyldig att ställa upp för sin partner? Om man gått med på någonting förut, förväntas man ställa upp på det igen? osv osv Och den där känslan som sitter kvar som ett naggande, en känsla av förödmjukelse. En känsla av skam för att man inte var mer feminist än så, att man inte sa ifrån fast man borde ha gjort det. Eller för den delen att man intellektuellt som man tycker en sak men sen känslomässigt utagerar någonting annat.

Fler och fler började berätta. Skriva om sånt vi inte pratar om. Inte skriver om. Sånt vi håller för oss själva och gömmer så långt in skamvrån vi kan. Nu har det skapats en egen sajt för att samla och länka till de som bidrar med sin historia. Prata om det. Låt det komma ut i ljuset. Idag tipsar jag er som ännu inte hittat dit. Jag har inte varit med om något värre än många andra, men visst, även jag har saker som passar in på ämnet. Någon annan gång kanske jag kommer att berätta. Men inte idag och troligen inte just här.