Ett barn vi känner har precis blivit diagnostiserat med både ADHD och Asperger (jag trodde visserligen att diagnosen Asperger var på väg ut, men men). Till viss lättnad men samtidigt oro för föräldrarna naturligtvis. Efter flera års kamp för att förstå sitt barn börjar nu en annan kamp, för sitt barns rättigheter. Men, skolans rektor säger nej. Efter att blivit kontaktade av föräldrarna som precis fått sitt barns diagnos säger rektorns på den skola där barnet just blivit placerat helt sonika nej, inga extra resurser kommer att sättas in, ingen extra hjälp kommer att finnas för detta barn när det börjar i skolan i höst. Bemanningen på två personal på 25 barn utan möjlighet till ytterligare bemanning eller uppdelning i mindre grupper ligger fast. Ingenting annat på skolan finns heller att tillgå och inga andra alternativ erbjuds i kommunen.
Kommer detta barn klara av den miljö det är placerat i till hösten? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det kommer att gå åt pipan. Jag tror att barnet kommer att bli ett "problem" ganska snart och när ett barn börjar känna sig som ett "problem" för personal och i vissa fall för andra barn, då blir det snart problem. Stackars unge, säger jag bara. Nu överväger familjen att flytta till en annan kommun. Det är det alternativ som erbjuds i dagens Sverige. Flytta någonstans där någon tänker bry sig om en dubbeldiagnos på ett litet barn vars hela framtid och skoltid står på spel. Det är bilden av sig själv i relation till andra och till gruppen som kommer att forma hela barnets förmåga eller icke-förmåga att leva ett bra liv. Det är jag övertygad om. Ju senare bra hjälp kommer ju svårare kommer det bli att hjälpa barnet till ett liv med god självkänsla. Ju längre ett barn får vara "ett problem" ju svårare kommer det bli att få barnet att uppleva sig själv som någonting annat.
Fan också! Jag blir så arg och ledsen. Vill säga åt föräldrarna att inte sätta ungen i den där jäkla skitskolan, att vägra gå dit, att strejka och protestera och kräva någonting mer! Eller flytta. Snarast. Innan ungen hinner gå i en skola med en puckorektor en enda dag av sitt liv. Men, så kommer det inte bli. Det är inte så lätt att sälja ett hus och bryta upp hela familjens vardag med kort varsel. Så lätt är det inte att få en ny skolplacering heller. Och att de skulle bo kvar och få snålkommunen att betala en plats för barnet på en skola i en annan kommun finns inte på kartan. Så vänta och se blir taktiken. Ge det ett år, typ. Det låter som det enda vettiga så klart. Men jag blir så ledsen för barnet.
måndag, juni 20, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag blir också arg och ledsen över det du skriver. Och mörkrädd. För det är ju, precis som du skriver, dessa år som är så viktiga för personlighetens och identitetens utveckling.
Jag har egna exempel på liknande fall här nere. Då handlade det om en friskola som inte kunde få ihop resurser för stöd av en pojke som behövde det (med diagnos och allt). För mig blev det en av anledningarna till att vi tackade nej till platser där. Inte för att något av våra barn ännu tycks ha några liknande problem, men för att det faktiskt finns en möjlighet att det finns andra problem som man inte kan se just nu, behov av stöd i olika faser eller för den delen andra barn som skulle behöva resurser, inte får det och därmed gör att miljön i klassen påverkas rejält.
Mest synd är det förstås om den berörda familjen. Hoppas att det fixar sig för dem.
k: Ja, jag har också hört talas om problem med friskolor och resurser. Därför blev jag lite förvånad när jag hörde om liknande bemötande från en kommunal skola.
Fy fan, rent ut sagt. Jag har en god vän vars son har högfungerande autism. Hon har kämpat sig blå för hans rättigheter. Så mycket att hon blivit sjukskriven för en allvarlig utmattningsdepression. För jäkligt.
Ja, fy fan. Risigt.
Men glad midsommar ändå
Skicka en kommentar