lördag, februari 05, 2011

Rätten

Såg ett program på tv som handlade om abort. Eller rättare sagt om ett rättsfall kring en minderårig tjej som ville göra abort. Programmet var visserligen amerikanskt, men även de som var pro-abort pratade mycket om att gjorda aborter förföljde och "tyngde" dem resten av livet, även om de inte direkt ångrade ingreppet. Men ändå. Det fanns kvar.

Det fick mig att tänka på något jag inte så ofta tänker på, nämligen min egen abort. Jag var 18 och gick i gymnasiet när jag gjorde den. Jag tror inte att det finns en enda cell i min kropp som ångrar det beslutet. Det hade varit hemskt för mig att föda ett barn då. Jag ville absolut inte ha det. Jag hade många år kvar innan jag kände mig redo att bli mamma. Dessutom tror jag inte heller att den dåvarande "pappan", som var en av mina klasskamrater, var mogen nog att ta på sig det ansvaret heller. Jag menar, det är klart att vi hade "klarat det". Vi hade tvingats växa med uppgiften, så klart. Barnet hade säkert blivit älskat och vi hade fått tokmycket hjälp av alla våra föräldrar, säkert. Hade vårt förhållande hållit? Troligen inte, men även det hade ju fått funka.

Men, jag är uppriktigt glad att jag inte var tvungen att växa upp på det sättet där och då. Jag är uppriktigt glad över att jag fick många många fler år oansvarighet och barndom på mig innan jag själv blev mamma. Jag är uppriktigt glad att jag inte behöver hålla kontakt med en kille som jag råkade bli kär i när jag var 17 år gammal bara för att vi har ett barn ihop. Jag är uppriktigt tacksam för att det var tillåtet för mig att göra den där aborten och att jag inte behövde ta någon till domstol för att få den rätten.

5 kommentarer:

k sa...

Ja, jag håller med dig Åh, så mycket, och tänker att i min värld ska vi inte behöva diskutera den där rätten alls. Att man sedan självklart ska ta ansvar för sitt sexliv och inte använda abort som preventivmedel är väl en annan sak, tänker jag. Det finns för många fall av för unga och naiva mödrar som faktiskt inte riktigt reder ut föräldraskapets krav (att barnet bör få träffa sin pappa, att man inte kan egoköra och lämpa ungen med nappflaskan till mormor hela tiden när man inte längre har lust att vara mamma etc etc )och där barnen hamnar i kläm. Ledsamt och tragiskt och krasst sett ganska troligt något att hantera i terapi resten av livet för barnet. Att barnet säkert klarar sig ändå på något sätt; ja, det är väl fullt möjligt, men för mig handlar det ändå om vad livskvalitet är och om att ge sitt barn de allra bästa förutsättningarna som går att ge. Det är att ta ansvar.

Anonym sa...

Och själv hade du haft en lillasyster/bror till nu om inte även din egen mamma gjort en abort. Vårt liv hade blivit oändligtmycket krångligare än det var och jag har bara ångrat mej när jag trodde att du skulle bli utan syskon. Nu blev det inte så. Vi lever i en tid och i ett sammanhang där vi har möjlighet att välja, föda eller ej, men vi vet inte om vi förlorar något. Vi vet inte på vilket sätt vi skulle kunnat transformerats eller växt till en större version av oss själv om vi levat under andra och mindre kontrollerbara omständigheter. Det ursäktar inte att man försöker hävda det faktum att alla kvinnor som genomgått en abort på något sätt saknar sitt ofödda barn. Klarspråk är nog att en abort kan var ett helvete eller en ren och skär befrielse utan vare sig minsta ånger eller ruelse.

Tove Kungsholmen sa...

Håller med dig, den rätten är oerhört viktig. Känner många som har gjort abort men har sluppit själv och det är jag glad för.

Inga provsvar än förresten?

Kajsa sa...

k och anonym/mamma: Håller med er båda.

Tove: Ja, även om det kan vara helt rätt och kännas bra efteråt så är det nog alltid ett stort beslut. Och nej, inga provsvar än, men det trodde närmare måndag innan besked skulle komma.

fröken blund slår dank sa...

Det är klart att en abort alltid alltid alltid lever kvar hos en, även om det kan stå som en av de bästa besluten man fattat. Rätten till sin egen krópp måste bara få finnas där. Varm kram till dig!