torsdag, januari 20, 2011
Dålig morgon
Blir så ledsen av vissa mornar. Hur det låser sig för mig och barnen, hur mycket ilska jag känner och hur mycket frustration jag känner över att jag blir arg. Jag vill inte bli arg på mina barn. Jag vill inte vara så stressad att jag blir arg. Jag känner för att bara stanna kvar hemma och gråta över att jag är en så misslyckad mamma som tjatar och bråkar med mina barn. Jag älskar dem så, varför funkar det inte?! Vad gör vi för fel när allt är en kamp?
Men samtidigt handlar det inte om tid. I dag hade vi gott om tid och påbörjade allting i god tid. Men jag klarar bara inte av när fyraåringen totalt fastnar i vilket hårspänne hon ska ha. Hon kommer inte vidare. Sedan en period tillbaka är hon inne i någon sorts kris. Hon är otroligt känslig, gråter ofta och för minsta lilla, fastnar i smådetaljer som blir viktigast i världen och som hon liksom inte klarar av att ta sig förbi överhuvudtaget. Är enormt känslig för om någon säger eller gör något mot henne. Uppmanar jag henne i lite för sur röst (för sjunde gången) att ta på sig strumpbyxorna, så bryter hon ihop totalt och då går det inte att göra någonting annat än att trösta.
Vissa mornar går det inte att få henne att göra någonting själv, knappt lyfta på fötterna när man ska sätta på henne skorna. Och vi som trodde att den trotsande tvååringen skulle vara den som tog vår kraft just nu. Istället verkar det som om all den kraft och uppmärksamhet som en skrikande totalvägrande tvååring tar krävs tillbaka också av fyraåringen, genom att hon själv regredierar och behöver mer omsorg. Jag vet bara inte riktigt var jag ska få all den kraften ifrån.
Och varje morgon som varit så här (även om idag inte var bland de värsta) så vill jag bara att dagen ska ta slut och jag ska få krama om dem och ställa allt tillrätta. Oftast hinner vi prata ut och bli sams igen på vägen till förskolan, men idag var jag tvungen att lämna dem i springande språng utanför porten. Och istället måste jag jobba över (föräldramöte) och kommer inte ens träffa dem innan de somnar. Tror därmed att klumpen i magen kommer att sitta kvar ändå tills i morgon. :-(
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ja, kan bara säga att jag känner igen mig. I allt. Min fyraåring har precis kommit ur (hoppas vi) en hemsk period med much ado about nothing. Allt har protesterats emot, allt har surats över, allt allt allt.
Det enda vi har kommit fram till är att det går bättre när man har tålamod nog att inte låta sig påverkas. Men hur ofta orkar man vara så änglalik? Inte tillräckligt ofta, tyvärr.
Också tyvärr är att det ibland krävs en ihopbrytning för att han ska komma ut på andra sidan, och en sådan åstadkoms nästan uteslutande av föräldern får totalspel. Vrålande förälder och tvångsmetoder för påklädning eller vad det kan vara så att han bryter ihop och börjar gråta och vi kan trösta varandra. Han verkar inte bli påverkad i längden men vi föräldrar går hela dagen med den där klumpen i magen. Även om vi har hunnit bli sams ordentligt och kramats och allt.
Fy vad allt är besvärligt ibland. Man får vara glad över dagar som vi hade i dag, när han tyckte jag var långsam och tjatade mig ut i hallen, och sedan gick smågnolande till fsk. De dagarna finns ju också. Även om det ibland är veckor emellan ...
Kajsa,
Jag känner också igen mig oerhört mycket. Har precis samma dilemma mellan snart 5 år och 2,5 åringen... Det är mycket skrik, mycket bestämt in i minsta lilla detalj, mycket trots - gråt...osv men också mycket kärlek och skratt när vi blir sams. Försöker intala mig att det är en fas som snart försvinner..
Kram!
Det där ingår ju dessvärre i föräldrarollen. Tufft är det och tålamod är det enda som fungerar. Och tålamodet tryter ju ibland.
Jag försöker vara närvarande i stunden och andas, andas, andas och tänka att "det är såhär just nu, det går över, det går över". Det hjälper. När jag blir arg blir det liksom bara ännu värre.
Sicken tur att jag är sån yoga-och meditationsnörd så att jag har mycket tålamod med mig på köpet.
Kram till dig!
Malinka: Lite skönt att höra ändå att vi inte är ensamma...
Linda: Ja, starka känslor är det. Just det, ni har ju barn i nästan precis samma åldrar som vi! Hoppas allt är bra med er förresten. :)
Yogamamma: Skönt för dig att du har redskap som funkar i dylika situationer. Kanske borde andas lite mer.
Kajsa jag känner också igen mig. Har haft och har en tuff period med min älskade fyraåring och det är mer än en morgon kan jag lugnt säga som jag lämnat på dagis med klump i magen. MAn gör så gott man kan, och tålamodet håller inte alltid linan ut:))
För mig är det faktiskt en tröst att höra att det är liknande för andra också. Även om det inte hjälper i stundens hetta alltid.
Kära syster, jag känner också igen mig och Zac är inte ens 6 månader. :-)Oh well, jag ser ändå fram emot varje bra stund och när det käns omöjligt tänker jag också "det är såhär just nu, det går över"! Kram
Och jag känner också igen mig. Det sitter sedan kvar som en tagg, precis som du beskriver, hela dagen och känns oftast ändå inte riktigt bra på kvällen trots att barnen inte tycks minnas. Jag tycker också att det känns skönt att höra att andra har samma situation eller liknande där hemma. Kram!
Kajsa
Igenkänningsfaktorn är hög, så hög. Och ångesten över att jag är arg så ofta finns där & tar kraft. Hur hitta tålamodet?
Samtidigt skönt att höra att det verkar hända de flesta.
Diskussionstråd för nästa gång vi ses!
kram
Skicka en kommentar