The temp

Det går okej som högstadielärare. Kände mig osäker hur mycket jag skulle komma ihåg men det känns ganska vant. Och tydligen trodde jag rätt angående tillgången på vikariat som Ma/NO-lärare. Jag är på samma ställe alla mina dagar denna vecka och vet redan var jag ska vara hela nästa arbetsvecka (jag jobbar ju bara mån-ons). Men jag är redan trött på allt tjafs högstadieungar håller på med . Och känner mig lättad över att det inte är jag som har det yttersta ansvaret för att försöka trycka in lite kunskap i de där strulpellarna. Hey, skyll inte på mig - jag är bara vikarien! Jag slänger ut ungar i korridoren, struntar blankt i om de har keps, släpper dem för tidigt och vägrar skrika mig hes om de vägrar lugna ner sig. Och då och då lyssnar faktiskt någon och ibland kan en riktig diskussion uppstå, t ex kring vad pH egentligen står för. Då är det kul. Men mesta tiden är det ju bara att härda ut.

Självklart råkade jag på klassen som lärarna pratar om... som den struliga. Det finns alltid en eller ibland flera såna. Tydligen kan denna vara riktigt elak. Efter den första lektionen frågade en annan lärare om det fanns något knep för att hantera just dem. För dig är det bara att överleva, svarade hon. Så ungefär där lägger jag ambitionsnivån. Jag har haft klassen tre gånger nu och det har inte gått att bedriva någon direkt undervisning, men de har i alla fall varit ganska snälla (alltså inte som i lydiga och lugna utan som i inte elaka), vilket jag nog får ta som ett bra betyg till mig. Men allvarligt talat, jag förstår inte hur min sambo kan göra detta jobb dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år och gilla det så himla mycket! Det är och förblir för mig en gåta. Jo, jag vet att jobbet blir rejält annorlunda när man är på ett och samma ställe och lär känna eleverna, men jag vill i ärlighetens namn inte lära känna dem och behöva vara den som tar ansvar för dem. Jag vill bara vara vikarien som håller ut i några dagar, och sen drar vidare mot nya mål.