Att förlora det man aldrig haft

Nu ska berätta om en sak som jag inte har skrivit om tidigare. Eftersom det var en dröm så skör så skör och jag var rädd att den var för bra för att vara sann. Vilket också visade sig vara fallet. Men jag hade sökt ett jobb. Mer eller mindre mitt drömjobb, faktiskt. Jag suktade efter det där jobbet redan när jag var på UR och plötsligt ska hon som har tjänsten bli mamma igen nu i vår. Hon skickade själv annonsen för vikariatet till mig. Ett års vikariat på min drömtjänst - i ett arbetslag som jag längtat tillbaka till ända sedan jag slutade i våras! Jag var på intervju i mellandagarna och har våndats sen dess. Idag fick jag reda på att jag inte fått tjänsten. Och jag blev så otroligt ledsen. Även om jag inte vågat tro det så har jag liksom ändå trott det. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så ledsen över att inte få ett jobb. Men nu är drömmen då ändå över och på något underligt sätt känns det som om något fel har begåtts. Fast jag vet inte vem jag ska berätta det för så att felet kan åtgärdas. Fel bara. Något blev fel.

Min före detta projektledare hörde av sig efteråt och sa att hon också var förvånad. Och att hon tyckte det var synd - hon hade trott att jobbet mer eller mindre var mitt. Vilket gör att det känns ännu värre. Fast samtidigt bättre, för då vet jag att hon i alla fall gärna hade sett mig tillbaka. De hade bara annonsen ute i tio dagar men fick in 48 ansökningar varav de flesta hade högre formella kvalifikationer än jag. Det jag hade var att jag hade erfarenhet från just den arbetsplatsen och kände till just det husets rutiner. Och längtade tillbaka till just de människorna, naturligtvis. Men det räckte inte i konkurrensen.

Januari är inte min bästa månad och jag hade verkligen behövt lite medgång just nu. Men det finns nog många där ute med mig som behöver det utan att få det. Kanske är det förmätet, men det känns som om jag slungades tillbaka in i en deprimerande "vad ska jag göra med mitt liv"-känsla. Känner mig så trött, så trött. På att allt ska vara en sån jäkla kamp. Jag är inte mycket till kämpe just nu. I alla fall vill jag inte vara det. Och vart jag än vrider mig hamnar jag tillbaka i en verklighet som säger mig att det alltid finns jobb som Ma/NO-lärare. Och det är klart jag ska jobba som det, jag behöver ju försörja mina barn. (Startar redan nu på måndag faktiskt.) Det kanske tom blir trevligt att göra det ett tag igen. Men jag har provat lärarsvängen några vändor förut och jag vet att det inte är det jag vill göra. Varje gång jag jobbar som lärare kommer jag fram till att det inte är det jag vill göra. Och nu är jag där igen.

Och så skäms jag. För att jag har mage att känna mig så ledsen för ett jobb. När jag har två underbara ungar, en underbar man, ett bra boende, mat för dagen etc etc. Får man vara så fåfäng att man suktar efter mer? Men vad kan jag göra. Jag gråter över detta, kan inte hjälpa det. Det kommer ta tid att ta mig förbi. Känna annorlunda än att det var det där jobbet jag skulle ha. Någon annan har det redan. Så ser det ut. Måste få syn på den bilden och inse att det är den som är sann. Inte drömmen jag drömde. Fast jag vill inte att det ska vara över! Fan fan fan!