Ingen partytjej just ikväll

Skulle ha gått på socialt samkväm idag. Såg fram emot det. Saknar det, känns som om det var länge sen jag umgicks med kompisar utan att jag haft åtminstonde någon ytterligare del av familjen med mig. Gick på lite party helt enkelt. Men jag pallar inte kände jag nu när jag skulle iväg ikväll. Har inte hämtat mig helt än och har inte hunnit vila så mycket idag. Har svag huvudvärk. Började må illa efter maten (åt mer än på flera dagar för att palla att dricka lite vin - se vilket bra effekt det hade!). Nu känner jag mest för att ligga i en liten hög och kanske gråta lite. Men jag får trösta mig med att min äldsta dotter är väldigt glad över att jag stannar. Och hoppas att det snart blir fler tillfällen att träffa härliga vänner.

Tack, mamma!

Idag måste jag passa på och tacka min mamma. Hon ställer upp något så otroligt mycket för mig och min lilla familj. Klart vi skulle klara oss utan henne, vi skulle ju vara tvungna, men jisses vad mycket lättare och trevligare vårt liv är på grund av henne. Hon passar Sally varje vecka så att jag kan träna på dagtid. Hon hämtar Lydia en dag i veckan på förskolan och går på dramalek med henne på eftermiddagen. Hon och hennes man hittar på aktiviteter med Lydia, är här med mig ibland på kvällen om Jonas är borta, barnvaktar, ställer upp, engagerar sig och finns som viktiga personer i mina barns liv, vilket jag tycker är så underbart. Jag har varit lite spysjuk i veckan och känner mig matt och svag. I går, när Jonas var hemma med Sally, sov jag mest hela tiden. I dag skulle Jonas jobba. Då kom min mamma hit klockan halv åtta på morgonen (Jonas går kl sju) och hjälpte till med barnen, lämnade Lydia på dagis, handlade åt mig på vägen hem medan jag låg och vilade med Sally. Sen tog hon Sally med sig hem så jag kunde vila en timme till innan jag hämtade Lydia. Lydia och jag kunde i lugn och ro ägna oss åt varandra hela eftermiddagen, vilket var jättehärligt. Sen hämtade Jonas Sally på vägen hem, lagom till middagen som jag och Lydia lagat tillsammans. Det var så skönt att få en extra dag att ta det lite lugnt och hämta kraft på. Tack så otroligt mycket, mamma. För idag och för alla andra dagar!

F-kassan

Jag får ungefär 800 kr i månaden från försäkringskassan för att vara hemma torsdagar och fredagar med Sally. Men de har i alla fall haft råd att designa om sina utbetalningskort, vilket glädjer mig mycket. Tack för det försäkringskassan! Allt den där myndigheten gör är fan som en spottloska i ansiktet.

Målar-Lydia

I dag kom Lydia hem med den här bilden från dagis. Den förestället mig, Jonas, lilla Sally (fast henne har jag tydligen bara fått med toppen av när jag fotade av bilden..) och henne själv. Dessutom har hon skrivit H, I, M, O, F, (något annat), L och E. Det är nya grejen nämligen - skriva bokstäver. Än så länge är L:n för det mesta upp och ner och E:na har hur många pinnar som helst, men ändå. Hon berättar mycket noga själv vilka bokstäver hon skrivit och vilka som är vem på bilderna hon ritar. Sen har hon börjat lägga till skägg, hår osv på sina gubbar.

Nya favoritgrejen är tydligen just att måla berättar de från dagis. Hon och andra barn sitter i "ateljén" och målar stileben. Dvs har en apelsin eller ett äpple framför sig och sen målar de av det. Det blir förvånandsvärt fina bilder faktiskt. Appropå roliga saker som barn säger så klämde hon ur sig härom morgonen, liggande på badrumsgolvet; "Nappen smakar lite utsökt." Hahaha, jag höll på att skratta ihjäl mig, fast att jag vet var hon fått just ordet utsökt ifrån. :)

Vuxenperspektiv

Idag har jag vickat på Jonas gamla högstadieskola. Skolan som han pratar om med skräck i rösten. Den där hemska högstadietiden i skolan där eleverna hade tagit över och det var djungelns lag som gällde. Skolan visade sig vara en idyllisk liten f-9 skola med ganska roliga elever, engagerad personal och trevliga lokaler mitt i en slottspark. Saker kan visst ändras en hel del på tjugofem år. Eller så ser världen bara vääääldigt annorlunda ut från ett vuxet perspektiv.

Ju större desto bättre

"Mikrobloggande är nya trenden." Tydligen. Strunt säger jag. Jag vill makroblogga!

Om denna veckas Let´s dance

Spridda kommentarer skriva under programmets gång:

Kitty, som jag såg fram emot att se i programmet, har verkligen inte blommat ut något vidare. Känner att det här kanske inte är hennes bästa arena. Ser henne nog hellre i sitt naturliga sammanhang.

Niklas Wahlgren däremot, som jag avskyr i barnprogramsammanhang, är nog en av mina nya favoriter. Jätteroligt att se honom dansa. Skönt också att slippa Mojje!

Jag är ledsen men Isabella (aka Blondinbella) kan tyvärr inte ens vicka på rumpan i takt. Och hon äger inget av den utstrålning som gör en person intressant i tv.

Carl Jan är väl lite av den pajas som programmet alltid kräver. Inte så att jag tycker han är en pajas annars, men han är inte direkt någon danskille.

Laila Bagge känns roligare än i början. Eller rättare sagt, hon är duktig så därför är det kul att se henne. Men jag kan inte påstå att jag känslomässigt hejar på henne.

Gillar faktiskt världens starkaste Magnus. Stora män som dels dansar och dessutom verkar så ödmjuka är ganska gulligt. Förstår att Tony blir förälskad (även om han inte är min typ).

George.. ja jag vill verkligen inte vara fördomsfull, men är det nog lite ändå - för en svart man som inte har någon taktkänsla..? (usch, jag skäms nästan för att jag skrev det).

Bettan är väl inte världens bästa dansös, men bara att det är hon gör att det är himla kul. Gillar hennes personlighet.

Morgan, haha, ja idag var verkligen Glitter-Morgan tillbaka även om det märktes att han inte var helt frisk. Heja Morgan!

Tycker faktiskt ganska bra om Maggan, och framför allt är hennes partner en av mina favoritproffs i programmet. Men håller med juryn om att hon känns liiiite för snäll.

Aro är inte rolig varken av eller på dansgolvet. Och inte kan han hålla takten heller.

Så, det var vad jag ville ha sagt, hehe.

Håller tummarna

Sally är snart sju månader och jag tycker det borde vara dax för henne att sluta äta på nätterna snart. Men hitills har det inte verkar vara på gång direkt. Men natten till idag sov Sally (utan att vakna för att matas alltså) från åtta på kvällen till halv fem på morgonen. Nu åt hon vid åtta ikväll igen och somnade någon halvtimme senare. Får se hur länge hon sover i natt..

När använde du BTB senast?

Jag gillar ungdomar och tycker att de är ganska intressanta. Det vill jag gärna berätta för er först. För jag har en känsla av att det kommer att bli en del inlägg framöver där det kanske inte kommer stå fullkomligt klart. Anledningen är att jag gillar ungdomar, jag är bara inte så förtjust i att vara deras lärare. I alla fall inte deras tillfälliga lärare. Och framför allt inte deras tillfälliga lärare som ska undervisa dem i saker som pH och cirkelns area som ju, i ärlighetens namn, inte direkt är det som intresserar ungdomar mest (vissa enstaka undantagna). Jag skulle däremot gärna prata med ungdomar om det som intresserar dem mest, typ sex och relationer. Men det jobbet har jag tyvärr inte.

I dagarna tre har jag nu varit på ett högstadium och haft två sexor och en åtta i kemi och matte. Det har varit helt okej; en del trevliga lektioner, en del jobbiga. I kemin har vi pratat just syror, baser och pH i alla tre klasserna. Under dessa dagar har jag inte en enda gång fått frågan "Varför ska vi kunna det här?" vilket jag är oändligt glad för. Jag har nämligen stått där i klassrummen och själv undrar "varför ska de kunna det här?" Jo, jag vet att det säkert står i läroplanen och kanske kan det delvis motiveras med någon form av allmänbildningskrav. Men ärligt talat, varför ska alla ungar i Sverige känna till indikatorn BTB? Kan något svara mig på det? När kommer de någonsin mer ha kontakt med den i livet (om de inte pluggar vidare naturvetenskap naturligtvis, men då kan de väl lära sig det då)?

Rusning

Jag går hemifrån fem i sju på morgonen. Det känns som om jag fortfarande sover. Kan inte minnas senast jag var på väg vid denna tid på morgonen. Måste ha varit för flera år sedan, troligen på väg på semester, på väg till ett tidigt plan. Kanske är detta en dröm? Ute är det mörkt och folktomt. Alla andra måtte sova. Det här är ju vansinne!

Men så viker jag runt hörnet och har ni sett - fullt med folk som redan är påklädda (liksom jag) och ute (liksom jag) och som skyndar i natten mot okända mål. Morgonrusningen. Jag vet inte vem som hittat på den, men jag hävdar fortfarande att detta är vansinne!

The temp

Det går okej som högstadielärare. Kände mig osäker hur mycket jag skulle komma ihåg men det känns ganska vant. Och tydligen trodde jag rätt angående tillgången på vikariat som Ma/NO-lärare. Jag är på samma ställe alla mina dagar denna vecka och vet redan var jag ska vara hela nästa arbetsvecka (jag jobbar ju bara mån-ons). Men jag är redan trött på allt tjafs högstadieungar håller på med . Och känner mig lättad över att det inte är jag som har det yttersta ansvaret för att försöka trycka in lite kunskap i de där strulpellarna. Hey, skyll inte på mig - jag är bara vikarien! Jag slänger ut ungar i korridoren, struntar blankt i om de har keps, släpper dem för tidigt och vägrar skrika mig hes om de vägrar lugna ner sig. Och då och då lyssnar faktiskt någon och ibland kan en riktig diskussion uppstå, t ex kring vad pH egentligen står för. Då är det kul. Men mesta tiden är det ju bara att härda ut.

Självklart råkade jag på klassen som lärarna pratar om... som den struliga. Det finns alltid en eller ibland flera såna. Tydligen kan denna vara riktigt elak. Efter den första lektionen frågade en annan lärare om det fanns något knep för att hantera just dem. För dig är det bara att överleva, svarade hon. Så ungefär där lägger jag ambitionsnivån. Jag har haft klassen tre gånger nu och det har inte gått att bedriva någon direkt undervisning, men de har i alla fall varit ganska snälla (alltså inte som i lydiga och lugna utan som i inte elaka), vilket jag nog får ta som ett bra betyg till mig. Men allvarligt talat, jag förstår inte hur min sambo kan göra detta jobb dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år och gilla det så himla mycket! Det är och förblir för mig en gåta. Jo, jag vet att jobbet blir rejält annorlunda när man är på ett och samma ställe och lär känna eleverna, men jag vill i ärlighetens namn inte lära känna dem och behöva vara den som tar ansvar för dem. Jag vill bara vara vikarien som håller ut i några dagar, och sen drar vidare mot nya mål.

Rörd inte skakad

Det är mycket som känns ganska tungt just nu, helt klart. Jag märker att minsta lilla motgång eller negativa sak gör mig rätt ledsen. Nära till tårar i ögonen hela dagen. Längtar efter mina barn konstant då det känns som om känslan av att ha dem nära mig är det enda som är riktigt bra. Fast jag gråter stilla mot Lydias hår också, för att jag blir så rörd av att ha henne i min famn. Stilla så att hon inget ska märka. Lättrörd som sagt. Hoppas det snart går över.

Julafton varje dag

Lydia fick en kalender i julklapp av min syster Åsa. En sån där klassisk där man drar av en lapp varje dag. Nu är det första Lydia säger varje morgon: "Ska vi ta åttan nu?" (om det var den åttonde dagen innan, alltså). Dessutom frågar hon, ibland flera gånger om dagen, om hon får ta bort den aktuella siffran. Nu är vi ju inne på siffror som hon har lite svårt för. Hon kan räkna till sexton, men förstår inte att det är en etta och en sexa ihop. Men vi provar oss fram dag för dag. Lydia säger helt enkelt "ettan och sexan". Vilken underbar present den visade sig vara, den håller oss engagerade varje dag. :)

Är du med i partiet?

Funder lite över det här med kd-ledningens petning av Lennart Sacrédus, som uppenbarligen inte stämmer överens med deras syn på vad kristdemokraterna står för. Och det kan man ju förstå, för hans åsikter står ju på många sätt långt från partiets officiella hållning i ett antal frågor. Funderingar uppkommer dock när Sacrédus tydligen vid flera tillfällen blivit inkryssad, vunnit provval m.m. Uppenbarligen finns det en hel del kristdemokrater som tycker som honom och vill att just han för deras talan. Om han nu står för så annorlunda åsikter än Göran Hägglund får det mig att undra om han verkligen är kristdemokrat. Eller en ännu mer provocerande fråga kanske är om Göran Hägglund verkligen är kristdemokrat. Jag menar, hur långt kan man styra ett parti åt det håll man själv tycker fast ändå anse att man fortfarande tillhör samma parti? Om en majoritet i ens parti tycker annorlunda kan man då verkligen anses ha mandat att leda just det partiet? Var går gränsen när man kanske borde se över sin partitillhörighet? Jag tycker generellt att det är underligt att folk byter parti så sällan när partierna genomgår så stora förändringar emellanåt. Om och man nu inte hittar "sitt" parti men ändå är väldigt engagerad politiskt vore det då inte mer naturligt att antingen starta ett nytt parti eller att verka för sina hjärtefrågor utanför partigränserna?

Kristdemokraterna, liksom flera andra, verkar ju ha uppenbara problem med en falang som står för partiets "nya" linje och ofta drivs officiellt och en falang som är mer konservativa och vill hålla kvar vid vissa ställningstaganden som partitoppet försöker jobba sig bort från. Se bara på den ständigt pågående konflikten inom vänsterpartiet. Så ska de då verkligen verka inom samma parti, är min fråga. Bara för att man är kristen
måste man vara kristdemokrat då? Självklart inte.

Kemilärare

Tack för allt pepp. Men nu får det vara slut på allt depp. :) Nåja, jag orkar inte tänka på det just nu i alla fall. Önskar jag kunde gå i ide ett tag, men det kan jag inte. Kollar på Let´s dance istället och drömmer mig bort. Fast det funkar dåligt. Skulle behöva en drink, men är lite för trött fysiskt för att dricka när Sally är förkyld också. Det betyder dålig sömn på nätterna och då klarar jag inte av att ha alkohol i kroppen, inte ens lite. Jag är så jäkla lättpåverkad.

Men på måndag ska jag ha sexor och sjuor i kemi. Bara en sån sak. Hoppas något kommer tillbaka till mig när jag väl står där. Just nu kommer jag inte ihåg ett dugg av hur ungar i den åldern är. Men kemin kommer jag ihåg som tur är.

Att förlora det man aldrig haft

Nu ska berätta om en sak som jag inte har skrivit om tidigare. Eftersom det var en dröm så skör så skör och jag var rädd att den var för bra för att vara sann. Vilket också visade sig vara fallet. Men jag hade sökt ett jobb. Mer eller mindre mitt drömjobb, faktiskt. Jag suktade efter det där jobbet redan när jag var på UR och plötsligt ska hon som har tjänsten bli mamma igen nu i vår. Hon skickade själv annonsen för vikariatet till mig. Ett års vikariat på min drömtjänst - i ett arbetslag som jag längtat tillbaka till ända sedan jag slutade i våras! Jag var på intervju i mellandagarna och har våndats sen dess. Idag fick jag reda på att jag inte fått tjänsten. Och jag blev så otroligt ledsen. Även om jag inte vågat tro det så har jag liksom ändå trott det. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så ledsen över att inte få ett jobb. Men nu är drömmen då ändå över och på något underligt sätt känns det som om något fel har begåtts. Fast jag vet inte vem jag ska berätta det för så att felet kan åtgärdas. Fel bara. Något blev fel.

Min före detta projektledare hörde av sig efteråt och sa att hon också var förvånad. Och att hon tyckte det var synd - hon hade trott att jobbet mer eller mindre var mitt. Vilket gör att det känns ännu värre. Fast samtidigt bättre, för då vet jag att hon i alla fall gärna hade sett mig tillbaka. De hade bara annonsen ute i tio dagar men fick in 48 ansökningar varav de flesta hade högre formella kvalifikationer än jag. Det jag hade var att jag hade erfarenhet från just den arbetsplatsen och kände till just det husets rutiner. Och längtade tillbaka till just de människorna, naturligtvis. Men det räckte inte i konkurrensen.

Januari är inte min bästa månad och jag hade verkligen behövt lite medgång just nu. Men det finns nog många där ute med mig som behöver det utan att få det. Kanske är det förmätet, men det känns som om jag slungades tillbaka in i en deprimerande "vad ska jag göra med mitt liv"-känsla. Känner mig så trött, så trött. På att allt ska vara en sån jäkla kamp. Jag är inte mycket till kämpe just nu. I alla fall vill jag inte vara det. Och vart jag än vrider mig hamnar jag tillbaka i en verklighet som säger mig att det alltid finns jobb som Ma/NO-lärare. Och det är klart jag ska jobba som det, jag behöver ju försörja mina barn. (Startar redan nu på måndag faktiskt.) Det kanske tom blir trevligt att göra det ett tag igen. Men jag har provat lärarsvängen några vändor förut och jag vet att det inte är det jag vill göra. Varje gång jag jobbar som lärare kommer jag fram till att det inte är det jag vill göra. Och nu är jag där igen.

Och så skäms jag. För att jag har mage att känna mig så ledsen för ett jobb. När jag har två underbara ungar, en underbar man, ett bra boende, mat för dagen etc etc. Får man vara så fåfäng att man suktar efter mer? Men vad kan jag göra. Jag gråter över detta, kan inte hjälpa det. Det kommer ta tid att ta mig förbi. Känna annorlunda än att det var det där jobbet jag skulle ha. Någon annan har det redan. Så ser det ut. Måste få syn på den bilden och inse att det är den som är sann. Inte drömmen jag drömde. Fast jag vill inte att det ska vara över! Fan fan fan!

Ensam kvinna åker buss

Köpte mitt första åkkort sedan i maj 2008 igår. Bara en sån sak. Det innebär att jag räknar med att åka buss även utan barnvagn framöver. Till min förvåning har de helt bytt system och jag fick ett grönt flashigt kort som blippar på bussen istället för en vanlig gammal magnetremsa. Det dåliga med det är ju att det inte går att gå på bak på blåa bussarna utan man måste ta sig förbi någon av blippstationerna.

Det är faktiskt bra mycket roligare att umgås med mina barn dessa dagar när jag är borta under dagtid och blir glad av att komma hem och träffa dem. Var redigt trött på alla sjukdagar (först i två veckor precis innan jul och sen hela jullovet hemma allihopa tillsammans och sen sjukvecka efter jul också.) och allt hemmahäng nu. Att vara föräldrarledig med Sally två dagar i veckan kommer kanske bli riktigt skönt nu när jag får kombinera det med annat.

Oöverstigligt hinder

Jag tror inte ens jag kan se ett program som heter Lipstick Jungle. Hur kan man döpa något till det, ens en bok? Men jag behöver ju inte se det heller. Haha, lucky me! :D

Glitter-Morgan

Och så måste jag ju bara säga något om Let´s Dancepremiären igår. Men årets uppställning känns sådär, måste jag säga. Inte så många jag är spänd på att följa. Men å andra sidan brukar det alltid vara ett par som växer med tiden och som jag börjar gilla efter hand. Kan bara inte riktigt haja vilka det skulle vara i år, men den som lever får se.

Kitty trodde jag skulle bli kul, men hon verkar tyvärr vara för ung för att kunna bjuda på sig själv och gå utanför sin vanliga roll, vilket enligt min mening är lite poängen med det hela. Annars ser jag gärna Kitty i hennes vanliga yrkesroll, där jag tycker hon gör ett bra jobb, men inte i LD. Laila Bagge, som jag aldrig hade sett tidigare och inte visste vem hon var innan igår, verkar vara världens tråkigaste person. Tyvärr verkar hon ju vara duktig, så jag hoppas verkligen att hon växer med tiden om hon tänker bli kvar länge. Den enda som jag verkligen gillade var Morgan Alling. Han var helt underbart! Kanske lite åt prinskorv stoppad i ett glitterfodral- hållet, men det förlåter jag honom så gärna. Fan, någon som dansar så där bra och har en sån härlig personlighet får gärna vara lite korvlik. Där har ni min stora favorit så här långt. Hoppas han håller i längden.

Sjuka drömmar

Det är nog influensan som drabbat familjen även om vi inte riktigt fattat det. Vi är inte så vana vid att ha influensa varken jag eller Jonas. Men nu var jag febersjuk hela veckan och är fortfarande utmattad i kroppen och nu är Lydia rejält sänk i feber och hosta. Vi misstänker att Sally inte heller känner sig på topp för hon är snorig och bra grinig även om vi inte märkt någon feber (än). Men, då slipper vi ju vänta att den ska slå till i februari..

Så vi ägnar dagarna åt att äta apelsinglass (eftersom den är gul och gul är Lydias favoritfärg), ligga i sängen och läsa böcker eller sova, lägga golvpussel och titta på julklappen från farmor och farfar - Fem myror är fler än fyra elefanter. Så här skulle vi kunna hålla på ett tag känns det som. Bara vi fick vara hemma alla fyra och inte hade någonting annat vi var tvungna att göra. Drömma går ju.

Mer säker än någonsin

Hej och hå, jorå, den mesta röklukten gick bort. I alla fall på våra grejor (var ju väldigt lite lukt inne i själva lägenheten). Trapphuset stinker fortfarande så jag ringde värden idag och sa att de nog måste börja fundera på att göra lite mer än att öppna fönstrena. Jonas och jag bråkar lite om vad man bör göra, springa ut eller stanna kvar i lägenheten, om något liknanden händer igen. Jag får panik bara vid tanken på att stanna i lägenheten även om någon kanske skulle säga att det är bättre (om röken t ex hade varit ännu tjockare än den var). Men det är klart, skulle det verka helt galet att ge sig ut i trapphuset skulle man ju vara tvungen att stanna kvar och försöka vänta på hjälp, men tanken skrämmer mig något oerhört. Hade vi inte gett oss ut hade vi ju inte ens fått veta hur allvarligt (eller i detta fall inte så allvarligt) det hela var.

Flytta längre ner. Det är min enda lösning. Känns viktigare än någonsin. Igår kväll började jag gråta för jag fick en massa fantasier kring brand när jag skulle försöka sova. "Du kanske borde prata med någon." säger Jonas. Jag kanske borde få lite hjälp i min strävan att flytta, säger jag.

Det brann inatt

Inatt brann det i vårat hus. Jag vaknade vid halvtvåtiden av att någon plingade som en galning på våran dörr. Jag väckte Jonas och bad honom gå och kolla. När han öppnade dörren var hela trapphuset rökfyllt. Vi drog snabbt på oss skor och jacka och tog varsin unge i täckena och sen gick vi. Sex trappor ner. En bit ner blev röken tjockar men vi skyndade oss förbi med filtar över ungarnas ansikten och kom längre ner där röken blev tunnare igen. En granne kom springande och sa att det var i sopnedkastet det brann, vilket gjorde oss lite lugnare. Väl ute på gatan började grannarna samlas. Vi lyckades få upp dörren till en närliggande port och satte oss där och väntade. Brandmännen gav oss uppdateringar, det var soprummet som brann längst ner i huset, och sa till oss att sitta kvar där vi satt. De frågade om någon fått i sig mycket rök, men ingen av barnen hostade. En sjukvårdare skulle komma förbi med syrgas för säkerhets skull sa de, men det kom aldrig någon. Men ingen av oss hostade, så det var nog okej ändå. Efter ett tag kom de och sa att branden nu var släckt och att de höll på och körde fläktar i trapphuset för att få ut röken. Lydias initiala rädsla gav snart vika för nyfikenhet. Hon vill prata med alla brandmännen och poliserna. Efter ytterligare en stund fick vi gå tillbaka in. Det luktade fortfarande en del, även inne i lägenheten, men vi försöker tvätta saker idag och fönstrena i alla rum utom sovrummet har stått öppna i natt.

Väl tuillbaka inne fick båda barnen flaska och vi försökte somna om men det tog ett bra tag. Jag, Lydia och Jonas somnade nog inte förrän vid femtiden. Nu känns det nästan som det hela var en dröm. Men jag som är så rädd för bränder för mig känns det som ett tecken - vi måste flytta längre ner. Man måste bo så man i värsta fall kan ta sig ut genom fönstrena. Tänk om det hade brunnit i någon lägenhet längre ner och röken hade varit så tjock så vi inte hade kunnat ta oss igenom...

Snurrig

Nu är det jag som fått feber. Ingen annan i familjen verkar dålig. Snurrig i huvudet, sitter här på köksgolvet med Sally och orkar inte ta mig för någonting. Lydia och Jonas är på väg hem från barnkalas. Usch, jag hatar att känna mig så här kraftlös. Vet inte ens om febern har gått över eller inte, men pallar inte att äta. Kan vara därför jag är yr. Ska göra lite te..

1/2 år idag

Precis idag blev Sally 6 månader. Halva året. Oj, vad fort det har gått. Hon rullar som en tok nu och vill nog hemskt gärna kunna förflytta sig själv. Lydia blir bara mer och mer poppis och Sally följer henne med blicken var hon än befinner sig i rummet. Hon äter fortfarande på nätterna, fast sover ganska bra däremellan. Gröt, banan och annat matnyttigt gillar hon nog, men eftersom vi varit så dåliga på att träna henne att äta annat än ur flaska har hon inte riktigt greppat tekniken än. Om något verkligen hamnar i magen vette gudarna. När hon inte har något bättre för sig, som att suga på sina egna händer, någon annans händer eller någon leksak , så gungar hon gärna med huvudet och sjunger. Lite som Stevie Wonder kan man säga. Aaaaaaaaaah aaaaaaah oooooooooooh.

Bokslut

Okej, kanske skulle man göra en schysst lista över 2008, men det tar för lång tid. Timmen är sen. Så jag sammanfattar året i lite korta ordalag istället. Den bestående känslan av år 2008 är att det var ett ganska tungt år för många. Många skiljsmässor, dödsfall, uppsägningar och annat jobbigt har drabbat personer i min omgivning. Men för mig personligen har det inte varit så förutom att farmor dog under hösten. Om jag lite snabbt försöker komma ihåg detta år så är det tre saker jag kommer att tänka på:

1. UR - Första delen av året jobbade jag på UR, som är en helt underbar arbetsplats, så det var en verkligt rolig start på det hela.

2. Kolonistugan - Vi köpte stugan, som visserligen visade sig vara ett större projekt än vi kanske räknade med, men som jag vet i långa loppet kommer att generera enorm glädje. Ja, gör det redan nu. Jag är fast övertygad om att det var ett mycket bra beslut att köpa den och jag ser fram emot att få fortsätta på det äventyret till våren.

men framför allt, naturligtvis
3. Sally! - sen, mitt i sommaren, kom Sally - trollunge nummer två. Det känns helt galet fantastiskt! Att Sally nu är här, i kombination med den superhäftiga resa det är att följa med i Lydias fortsatta utveckling är absolut årets bästa på alla plan.

Mitt 2008 var ett ganska bra år så här på det stora hela. Jag avslutar med ett av mina favvokort från året. På mig, för en gångs skull, och inte på mina barn (nåja, lite barn kanske, men bara bakifrån). Taget i närheten av stugan. Så där fick jag nästan med både lite punkt 2 och punkt 3 på listan. :)

Tack och god natt, 2008!

Vill bara dela med mig av min nyårsnatt; På tolvslaget stod jag och bytte bajsblöja! Men jag är inte alls sur för det. Så här gick det till:
Vi var på supermysig middag hos goda vänner på Stora Essingen, lagom mycket hallaballo med sex vuxna och fem barn. Redan innan hade vi funderat på om vi skulle stanna över tolvslaget eller inte och bestämt oss för att lämna beslutet öppet. Väl där, efter många härliga timmar i sällskap och med en snart av trötthet havererande Lydia och utsikten att ta sig hem med två småbarn och dubbelvagnen via flera olika bussar mitt i raketregn och partysällskap som börjat röra på sig efter tovlslaget så bestämde vi oss tillslut för att ta oss hem innan. När vi vid halv tolv kom innanför dörrarna var jag och Jonas mitt i en intressant diskussion (inget bråk eller så utan faktiskt en riktigt trevlig och intressant diskussion) och eftersom båda barnen sov i vagnen fortsatte vi prata på ett tag. Så småningom började dock barnen röra på sig och väcka varandra i vagnen. Jonas tog in Lydia i sovrummet och jag tog Sally till badrummet för att äntligen byta det bajs som hon producerat på bussen redan innan hon somnade. Jag stod där och pulade med en nyvaken bebis på skötbordet och tittade förstrött ut genom badrumsfönstret när jag plötsligt ser att fyrverkerierna utanför intensifieras ganska rejält. "Det kan väl inte vara så att klockan är tolv?!" ropar jag till Jonas. Tystnad ett tag, sen ropar han till svar "Jo, jag är rädd för det."

Tja, så gick det till. Och det var helt okej. Jag smög in till en halvsovande Lydia och pussade henne på kinden och önskade gott nytt år. Sen satt jag och Sally och kollade på fyrverkerierna i kökssoffan med Jonas gjorde te. En mycket trevlig avslutning på en mycket trevlig dag. :)