Pippi och jag

Känner mig som en riktig sakletare dessa dagar. Efter att igår ha köpt sittsäcken på blocket drog jag idag vidare på nya upptåg. Första anhalt var Stadsmissionen i Gröndal i jakt på en lampa. Första gången jag var där, men jag blev tyvärr lite besviken. Hade trott att det skulle vara ännu större. Mer.
Nåväl, färden drog vidare till loppisen i Vårberg. Och där stod den - min lampa! Tyvärr kunde jag inte direkt fortsätta fynda när jag väl blivit med den, eftersom jag knappt kunde släpa hem något mer.
Men allvarligt talat, ni som handlar på blocket; åk till loppis i stället. Det är så mycket billigare! Har kollat liknande lampor på nätet i några veckor och på loppisen fanns flera exemplar som sopade mattan med säljsajterna. Det tråkiga är väl att man aldrig vet vad som finns inne. På blocket kan man leta tills det man söker dyker upp. Men ändå, tillbaka till Vårberg ska jag snart och den gången utan speciella planer. Bara fynda helt förutsättningslöst. :)

Sitt på den, God damn!

I kväll har jag köpt en möbel som är i uppmaningsform. Najs.

Hårfager

Lydia har fått så tokigt långt hår! Men det syns aldrig eftersom det ser så mycket kortare ut när det lockar upp sig i nacken. Så jag blir lika överraskad varje gång i badet när det sträcker ut sig längs ryggen.

Hängrumpa

Jag är ledsen alla superhippa, men harembyxor var inte snyggt ens förra gången det begav sig, på 80-talet. Tro mig, jag vet. (Jag hade sådana själv då, när jag var ung och lättpåverkad.)

Shoppingdepression

Nej usch. I går var jag på Ikea och det var verkligen ingen upplyftande utflykt. Hade längtat dit - den eviga tron att bara jag kommer till Ikea och får handla en massa nya saker så kommer mitt hem bli välorganiserat och hemtrevligt. Dessutom är jag där så sällan, så jag lever i illusionen att där finns en massa saker som bara väntar på att bli mina, utan att ha någon egentlig kunskap om i fall så är fallet. Nu, nu hade jag lyckats fixa till en hel dag på det stora varuhuset - utan barn! Jippi!

Men vad jag än sökte så fanns det inte, denna min dag på plats. Jag hade fått stränga order hemifrån att inte komma tillbaka utan minst tre buntar billiga trägalgar (jag är inte helt säker, men jag misstänker att min sambo äter dem på nätterna när jag sover. Någon annan förklaring till varför de alltid är slut och varför han är så fixerad vid att få nya finns inte). Men, de var slut. En enda bunt fanns kvar på hela varuhuset och den lyckades jag sno åt mig. Sen letade jag betsfärg till Lydias möbler. Äntligen skulle här sättas lite färg i barnrummet! Rött och glatt hade jag tänkt mig. Alla färger fanns utom den röda - den var slut. Men, vi hade i alla fall spanat in ett skitsnyggt soffbord som vi äntligen kommit överens om att köpa. Nu skulle det ske. Nä, just det. Inte det inte. Den snälla flickan i informationen kunde inte svara på om det skulle komma om 2 eller 3 veckor. Och de som fanns uppmonterade fick man inte köpa om varan förväntades åter i lager inom 3 veckor.

Jaja, men istället fick jag väl leta lite annat gott och smått som jag behöver till vår not so extreme home makeover. Som en vikvägg t ex. Hade varuhuset möjligtvis några vikväggar? Jodå, en riktigt fin. Men - den var tyvärr slut. Och skulle nog inte komma in de närmaste fyra veckorna. Och sen var det de där gardinringarna.. nä, vi struntar i det. What´s the point liksom??

När jag gick där ensam i de långa korridorerna började jag känna mig riktigt låg. Deppig av att vara bland alla saker, alla människor. Trött på att allting var så stort, så tungt, så långt bort, så krångligt. Eller, hemska tanke, var det helt enkelt så att jag blev deppig av att inte få spendera en massa pengar? Iom att jag var själv kunde/orkade jag inte slå till på det där praktiska tvättstället, undersängenförvaringen på rea eller fler hyllor till Lydia. Så var det helt enkelt motsatsen till shoppingeufori jag kände? Jobbigt var det i alla fall. Nästa gång handlar jag på nätet.

Barn på olika sätt

Idag har jag träffat en av mina äldsta vänner. Vi har känt varandra länge länge och till och från i livet har vi umgåtts väldigt mycket. Har jag någonsin haft en bästis i livet så har det varit hon. Nu är hon gravid och jag har inte tidigare sett henne med magen, fast att det snart är dags. Idag var jag och Sally hemma hos henne och fikade och det var så otroligt roligt att ses igen! På något sätt har jag nog alltid trott att vi skulle känna varandra för evigt och att våra barn så småningom skulle känna varandra. När vi var yngre och framtiden med barn och allt var så abstrakt kunde ändå tanken dyka upp och göra mig nyfiken; Hur skulle mina barn bli och hur skulle hennes barn bli? Sen blir livet inte alltid så. Saker händer, folk glider isär, livet kommer emellan, tiden går. Men jag är väldigt glad att vi lyckades få till en träff idag och jag hoppas det inte går lika lång tid till nästa gång. Det är ju upp till oss båda förstås, lika mycket jag som hon. Och sen är jag ju fortfarande nyfiken. ;)

För några dagar sedan träffade jag mamman till min allra äldsta vän. En vän som jag växt upp med och till och med bott med en kort tid som barn. I vuxen ålder har vi umgåtts i perioder, men nu var det några år sedan sist. Förra året gifte hon sig och jag var inte där. Det gick inte att fixa med att sova över där bröllopet var i kombination med att vi behövde barnvakt - eftersom barn inte var välkomna på bröllopet. Det har känts lite konstigt de senaste åren. En enda gång har hon träffat Lydia och då verkade hon så avigt inställd till henne att jag nästan blev lite förnärmad. Inte så att alla måste dyrka min unge, men ett naturligt intresse just eftersom att det är min unge hade jag hoppats på. Hon och hennes (numera) man har varit tillsammans länge länge men de har aldrig pratat om att de vill ha eller funderar på barn. Kanske är de helt enkelt inga barnmänniskor, har jag tänkt. Men ämnet har inte känts tillgängligt och jag har inte vågat överträda den tydliga gräns hon satt upp.

I vilket fall som helst berättade hennes mamma nu det som jag borde ha fattat själv för länge sedan. Hon kan inte få barn. Naturligtvis. Det förklarar faktiskt allt. Hon har tydligen varit deprimerad över detta i flera år, de har knappt berättat för någon utan i tysthet kämpat med provrörsbefruktningar och annat. Men, nu ska de adoptera! Det var därför de gifte sig. Det kändes konstigt nog skönt att få veta, även om hon tyvärr inte berättade själv. Men framför allt blir jag nästan gråtfärdig vid tanken på hur de hållit allt för sig själva och lidit i tysthet i många år. Och nu blir jag så lyckig över att höra att tystnaden är bruten och att det lett fram till något positivt och att de ska få ett litet barn tillslut, som de längtat så efter.

Farväl farmor

,.

I morse dog min älskade farmor Ada. Det var ganska väntat efter flera hjärtinfarkter och en stroke de senaste månaderna. Den senaste veckan har hon legat på sjukhuset. Läkarna hade varnat för att hon troligen inte skulle komma tillbaka hem.

Så somnade hon in för gott i morse och behöver inte lida mer. Hon hann aldrig träffa Sally, senast vi sågs var jag gravid. Bilden här brevid är från det tillfället och föreställer min syster Åsa, Lydia och farmor Ada.

Puss på dig farmor. Jag kommer att sakna dig!

Jag mötte Bea

Idag på Saltsjöbanan så började Lydia flörta med närmsta möjliga person, vilket är som det brukar. Det enda var att denna person i detta fall råkade vara modeskaparen Bea Szenfeld och jag märkte genast hur nervös jag blev. Inte för att Lydia inte skulle vara charmig nog, för det är hon garanterat (och den som inte tycker det kan dra dit pepparn växer) utan för att jag genast började tänka på vad vi i familjen hade på oss. Hur såg vi egentligen ut i en hipp (höll på att skriva ung, men såg på hennes hemsida att hon är född samma år som jag) modeskapares ögon? Hur förtappade framstod vi? Helt hopplösa och bakom eller bara normalt intetsägande? Märkte hur jag i huvudet gick igenom vilka märken vi alla hade på oss och kände mig lite lättad över att jag just idag var klädd i en kappa från Gunilla Pontén och att Lydia i alla fall hade ett par fina Molobyxor på sig. Inte H&M för hela slanten med andra ord. Som om hon skulle bry sig! Själv var hon i alla fall väldigt snygg och jag blev grymt sugen på att själv ta mig upp ur småbarnsmammesunkträsket. Kanske ska göra ett ryck i höst. Haha, drömma går ju.

Gatufest

Jag älskar Midnattsloppet, Prideparaden och andra liknande återkommande festiviteter på stan. Jag antar att de som springer Midnattsloppet eller går i Prideparaden knappast skulle klumpa ihop de två, men för mig som inte deltar utan bara upplever. Jag gillar när det är lite folkfest och folk går ut på gator och torg helt enkelt. Jag gillar att gå där mitt i smeten och mysa. Nu i kväll fick jag dessutom förmånen att se fyrverkerierna innan och själva starten på Midnattsloppet tillsammans med en Lydia som glatt dansade ikapp med uppvärmningmusik a la eurotechno. Det var kul. Kul att ha någon att dansa med. Förra året stod jag själv utanför porten och hejade medan resten av familjen redan sov.

Hård väger tungt

Min yngsta dotter sover bäst till ljudet av Jacob Hårds röst eller någon av de andra som kommenterar OS i Peking. TV:n på hela dagen med andra ord. Lydia sov mycket bra till ljudet av fotbolls-VM 2006 om jag inte minns helt fel. Undrar om det sätter några spår i deras små hjärnor. Typ ljudet av friidrott som kommenteras kommer alltid att ge en känsla av trygghet? Nä, det är nog för tidigt och under för kort period. Vissa barn sover ju bäst till ljudet av dammsugaren. Det betyder väl inte att de älskar dammsugare för resten av livet?

(Varför är det förresten så jäkla svårt att hitta info på svt.se om vilka som kommenterar de olika sportsändningarna? Jag hittar inte den informationen någonstans. Det är som om svt.se bara ser sig som en nyhetssida och inte alls som en sida med info om det som händer på TV. Dåligt, tycker jag, som ofta är en infosökare.)

Olle is in da house

Nä, ontet är kvar idag på morgonen och jag har börjat nysa...

Kul jag är förresten. Har nu bloggat tre inlägg i rad om min eventuella förkylning.

Pocket & Prassel 2.0

Till den det berör (hemlig bokvän):

* Vilken genre är du mest förtjust i?
Oj svårt. Läser nog det mesta. Men jag gillar böcker om religionshistoria och beteendevetenskap, förutom skönlitteratur.

*Favoritförfattare? Har du redan allt som författaren har skrivit..?
Har ingen enskild favoritförfattare. Men jag gillar t ex Sven Lindqvist, Maja Lundgren, J M Coetzee. Nej jag har inte läst allt av nån tror jag, men har nog läst en hel del av det de skrivit.

* Vilka författare är du nyfiken på och har lust att läsa? Jag har en lång lista som jag längtar efter att läsa, just nu längtar jag nog mest efter Ajvide Lindqvists senaste bok ska komma i pocket. Gillar att läsa svenska författare och ny litteratur, har många hål att fylla då jag ägnade (allför?) många år av mitt liv åt "klassikerna".

* Vilken genre vill du absolut inte läsa?
Chic litt. Och fantacy, tror jag. Fast jag vet knappt vad det är...

* Vilken författare vill du absolut inte läsa?
Majgull Axelsson och Viveca Lärn har jag svårt för.

* Letar du efter någon/några böcker som du vet (eller tror) har kommit i pocket, men som inte går att få tag på via bokhandeln längre? Vilka böcker gäller det – och skulle du i så fall tycka om att få dessa i läst skick?
Ingen jag kommer på på rak arm.

* Skulle det kännas ok att få flera begagnade pocketböcker (i trevligt skick!) istället för en ny, i något byte?
Jadå. Jag tycker böcker är till för att upplevas och spridas, inte bevaras som objekt. Det är det skrivna ordet som är viktigt för mig, inte papperssidorna.

* Läser du andra språk än svenska?
Helst inte.

* Är du tedrickare eller kaffedrickare? Någon speciell smak som du gillar?
Tycker bäst om te. Gillar stark te. Helst svart. Dricker kaffe också men är lat och kör med ekologiskt pulverkaffe.

* Vilken slags godis gillar du?
Choklad, gärna med sprit i. Inte tryffel och kladdiga saker. Om inte choklad så helst hårda grejor, tror jag. Gillar klassiker som tablettaskar med zigzag, svart katt, hårda fruktgrejor.. Är ingen stor godismänniska.

* Gillar du naturgodis; nötter, torkad frukt och liknande?
Nja, inte med yoghurt på och det är det som menas.

* Är du allergisk mot något (t.ex. nötter, gluten, mjölk…)?
Nej. Jo citrus i större mängder. Fast jag gillar apelsinchoklad. ;)

* Annat som du vill lägga till..?
Nej. Jo förresten. Att jag inte är så knusslig utan bara tycker att det ska bli kul och spännande.

Ta i trä

Tja alltså - jag hade skitont i halsen i två dagar och var helt övertygad om att en major förkylning höll på att bryta ut. Men med lite huvudet i sanden-mentalitet (har inte tid med någon löjlig sjukdom) och en alvedonkur så verkar jag ha lyckats mota Olle i grind, eller vad det heter.

Som ett brev på posten

När man är lite utmattad och stressad och sover lite för lite så blir man ofta
a. en bättre människa
b. sjuk
c. solbränd

Rätt svar finns att läsa upp och ner i morgondagens inlägg. ;)

Kiss och bajs

Vet att det är en konstig sak att blogga om (och att vara stolt över, kanske) men igår bajsade och kissade (!) Lydia för första gången på en vanlig toalett utan mindre hål för barn. Känns stort.

Snart flyttar hon hemifrån.. :o

Fem veckor

Och ändå. Brevid mig på bordet ligger boken och stirrar. Och jag vet precis vad som står i den; att den första utvecklingsfasen (läs kris) i spädisens liv inträffar vid ungefär fem veckors ålder. Att det betyder rubbade matvanor, rubbade sovvanor, ökad gnällighet, ökad klängighet, gråtigt oroligt barn, oroliga och/eller irriterade och utmattade föräldrar. Jag vet att det står där. Och ändå. Vad man vet och vad man upplever är så vitt skiljda saker. Uppenbarligen.

Tack
för alla fina tankar och cyberkramar efter mitt förra inlägg. Det är det som är så häftigt med att skriva här - att få respons från er! Det betyder verkligen jättemycket. Idag har jag en bättre dag och första dagen på dagis var riktigt rolig. Ny dag - nya tag. ;) Kram på er.

Tårar

Idag har jag känt mig som en riktigt riktigt dålig mamma. Jag hade mer eller mindre skickat iväg Jonas med Lydia på en heldagsutflykt för jag kände att jag och Lydia gått varandra så mycket på nerverna de senaste dagarna. Jag tänkte att vi behövde vara ifrån varandra några timmar. Framför allt eftersom jag ska köra inskolning med henne på dagis from imorgon.

Så, ensam hemma med Sally. Planen var att vila lite (alltid!), märka lite kläder inför dagisstarten, plocka lite samt handla. Men jag är inte inne i någon bra period just nu. Och inte Sally heller. Hon sover nästan ingenting på dagen. Om man inte bär henne. Då slumrar hon till då och då. Största tiden är hon bara tillfreds om man vaggar henne och har henne intill kroppen. Lägger man ner henne när hon sover så vaknar hon inom fem minuter och gråter. Hon är heller inte nöjd om man lägger henne ifrån sig när hon är vaken. Då ligger hon och grymtar och stånkar (högt! det är inget ljud jag som känslig mamma kan stänga ute) och vrider på sig och gnäller. Ljudet gör mig knäpp. Enda stunden hon sov ett längre pass idag på dan var när jag gick och handlade med henne i bärselen. Då sov hon tills jag försökte lägga mig tillsammans med henne när vi kom hem. Då vaknade hon och började gråta tills jag satte mig upp och tog henne i famnen igen.

Jag var så jäkla trött. Dels av verklig fysisk trötthet, men mest av mental utmattning tror jag. Jag har liksom inget tålamod alls dessa dagar. Lydia och Sally på olika sätt och ingen ordentlig paus på länge har bara sugit musten ur mig. Det finns inga marginaler. Tillslut satt jag bara i sängen och grät medan Sally låg brevid och grät och jag orkade inte ta upp henne. Jag höjde till och med rösten mot henne. SOV! Vilket ju gav strålande resultat.. Min mor frågade i förmiddags om hon skulle komma och ta Sally i vagnen några timmar så jag fick sova. Jag önskar innerligt att jag hade tackat ja till det erbjudandet. Istället sitter jag nu här ikväll och känner mig som en så jäkla dålig mamma. Stackars lilla Sally har bara haft mig som mamma i drygt en månad och redan börjar jag tappa orken med henne.

Alla andra i familjen sover nu och jag ska strax göra dem sällskap. Jag måste bara gråta ännu en skvätt för mig själv först. Och gråta lite för mina stackars barn som ju inte har gjort något ont. Ändå skäller jag på dem och tappar tålamodet på nolltid. När ska jag fylla på mina nivåer så jag inte blir sån här? Dagens facit gör inte direkt att jag känner större tillförsikt inför veckan som kommer med dagisstart samtidigt som Jonas börjar jobba. Jag ska lämna på mornarna med två ungar och roa dem själv på eftermiddagarna. Dessutom ska Jonas sova borta på kick-off. Då kommer min mamma som tur var hit! Usch usch usch, jag vill verklig att det ska kännas bättre än så här att vara med mina barn. Men jag har känt mig låg de senaste dagarna och nu verkar det verklig gå utför.

Raketer

Var ensam uppe (som vanligt) och kollade på 080808-fyrverkerierna igår kväll från köksfönstret. Fick mig att längta till det första fyrverkeri som jag kan beskåda tillsammans med Lydia. Det som kommer bli hennes allra första. Det är så spännande att få uppleva hennes första om så mycket!

Röj!

Ibland blir jag helt tokig på vårt hem. Varenda låda, varenda garderob, varenda hylla behöver rensas! Det behöver organiseras organiseras organiseras! Jag blir tokig av att vara här, försöka verka här! Våra två (!) tvättkorgar är ständigt överfulla av tvätt vi inte ens tvättar eftersom vi inte har någonstans att stoppa det som då skulle bli rent. Det vi faktiskt använder av kläder och annat får aldrig plats i tvättkorgarna utan åker direkt in i maskinen från högarna i lägenheten.
Jag bävar inför att vara föräldrarledig och ensam hemma med Sally under dagtid i höst för jag kommer bli tokig om det inte blir någon ändring på detta. Det känns som om jag och Jonas skulle behöva en vecka utan barn hemma för att röja och reda ut. Men det kommer aldrig att hända. Och ändå, något måste göras om jag inte ska börja kasta saker runt omkring mig i ren förtvivlan.
Vi har som projekt hela detta år att organisera, reda upp och röja i skåp och garderober allt efter som, när tid finns. Men trots att det bara gått halva året känner jag att det går alldeles för långsamt och mitt tålamod börjar tryta. Fast jag vet ju varför. Tiden finns inte där. Annat kommer hela tiden före. Och det gör mig tokig. Som sagt. Fan, vet inte vad jag ska ta mig till. Vill inte bli grinig och bråka på Jonas, vilket oftast blir resultatet när jag inte står ut, för han gör väl så gott han kan. Precis som jag. Det är en ständig jävla kamp helt enkelt. Att fixa allt.

Eller så kanske behovet av att organisera runt omkring mig bara är ett försök att hålla det allmäna psykiska kaoset stången och det jag egentligen borde lära mig är bara att tagga ner helt enkelt. Låter nästan så när jag läser vad jag själv skrivit ovan. Som om ett bättre organiserat hem skulle skänka mig lycka och frid. Bah! Vilken illusion! Eller?

Mera minne

Nya rutiner måste upprättas! Jag tänker varje dag på saker som jag tänker blogga om. När jag går på stan eller badar Lydia eller.. tja, gör något annat helt enkelt. Det kommer jag att komma ihåg, tänker jag. Behöver inte anteckna. Kommer jag ihåg? Självklart inte. Har inte en susning när jag sen väl har lite tid vid datorn. Måste återinföra min lilla svarta anteckningsbok som är så liten att den alltid får plats. Eller kanske leta upp mitt underbara lilla fickminne. Där ryms alla dessa idéer, tankar, handlingslistor, påminnelser m.m. Jag älskar mitt fickminne! Undrar bara var det är..

Varm i kläderna

Kan det vara så att man svettas ovanligt mycket tiden efter en förlossning just för att kläder och kropp ska lukta (mamma). För bebisens skull. Vad tror ni om den teorin? (Känner att jag behöver tro på att detta tillstånd av svallningar har en mening..)

Sally 1 månad idag!

Nu i ro slumra in

Åh, galen natt i natt. Jonas skulle börja på ny kula och gick och la sig kl nio. När jag kom till sängen två timmar senare låg han fortfarande vaken och läste och käkade läkerol (!). Min vana trogen somnade jag som ett barn inom kort. Men sen efter att jag matat Sally kl två var det helt omöjligt att somna om. Jag fattade ingenting - jag har aldrig svårt att somna om! Låg och vred mig i sängen till fyra innan jag slutligen gick upp och läste Södermalmsnytt (tidning). När jag kom tillbaka till sängen hann jag inte somna innan Sally ville äta igen vid fem. Halv sex (efter matningen) väckte jag Jonas och bad honom ta över - då ville nämligen inte Sally sova längre. Otroligt nog sov Lydia hela natten. Hon som annars vaknat mycket den senaste tiden. (Vi sover alla i samma rum.)

Nu är det snart dags för en ny natt. Jonas har redan gått och lagt sig (klockan är halv tio) men inte släckt lampan än vad jag kan se. Skam dem som ger sig. ;)

Stolta

På Lydias förskola gick under vårterminen totalt bara 24 barn. I Prideparaden idag gick minst två av familjerna samt två ur personalen (kan ju ha missat några). Haha, jag undrar om det säger mest om vårt val av förskola eller om Södermalm? Eller kanske är det ungefär så överallt, bara inte lika öppet?

Ung och fri

I dag (sista sommardagen?) fick vi fint besök i stugan när Cecilia, Benny och Erik kom över för att bada och kika på Sally. Tyvärr kan jag inte publicera någon av de härliga badbilderna eftersom småknoddarna fick springa med rumpan bar. Jag får nöja mig med glädjen över att det finns en någorlunda ostörd strand tillhands där såna små liv fortfarande kan springa nakna och fria.

Lyckoklöver

Denna lilla klöverblomma kanske inte ser mycket ut för världen. Men det är faktiskt den första blomma som Lydia någonsin plockat åt mig. När jag kom till Eriksdalsbadet igår, där Jonas och hon var, kom hon mot mig och sträckte fram blomman. "Här är till dig, mamma. Vassego!" sa hon. Lättrörd som jag är försökte jag krama om henne (med en liten tår i ögonvrån), men hon böjde sig bakåt och sa uppfodrande "Lukta!". Så jag luktade snällt på blomman. Sen fick jag kramas.

Smekningar

Det första vi märkt att Sally verkligen gillar är att bli smekt i nacken. Klockrent när hon har svårt att komma till ro på nätterna. Fast vem skulle inte gilla att bli smekt till sömns? ;)

Genidrag (om jag får säga det själv..)

Att köpa en så kallad "familjering" till toan visade sig vara ett genidrag. Tillsammans med en liten pall, så att Lydia (nästan) kan gå upp på toaletten själv, är den en succé. Inte ett missöde sedan den installerades igår mitt på dagen. Hon tycker det är superkul att gå på stora toan helt enkelt och den "gamla" pottan ratas helt. Mycket prat om vilket hål som är hennes och vilket hål som är mammas och pappas blir det... hehehe.

Svårast visade det sig vara när vi var på picknick igår och bajsningsbehov uppstod. Tre omgångars pluttande i tre olika trosor blev det. Får fundera på hur man ska lösa bajsproblemet. Några tips?

Kvar i stan

Vilken jäkla stadsbrutta jag är. När det är så här varmt och soligt längtar de flesta till någon strand vid vatten (har jag hört). Inte så jag. Jag längtar till något fik i skuggan, inte ogärna invid en gata med människor och trafik så man har något att titta på. Jag älskar faktiskt stan när det är varmt. Gillar lukten av varma gator. Tycker människor är snygga när de klär av sig bland den varma betongen. Heja alla snyggingar som är kvar i stan!

Uppdatering: Hmm, jag står visserligen bakom det jag skrev ovan, jag gillar verkligen stan på sommaren, men jag tror att det just i år kanske är extra ointressant att vara på t ex en strand eftersom att jag ännu inte får bada efter förlossningen..

Potträning

Imorgon börjar vi potträna Lydia "den tuffa vägen". Helt utan blöja från dag ett (på dagtid). Ca en vecka ska det ta, har jag hört. Vi får väl se.. hehe. Största problemet är att hon inte "vågar" gå på toaletter utan bara på potta. Ingenting kommer när det där stora hålet hotar under rumpan. Kanske borde skaffa en sittring så hon vänjer sig. Annars blir det jäkligt svårt när vi inte är hemma.

Mordet i Hjo

Den här nyheten om den snart treåriga dottern som vistats ensam med sin mördade mamma i två dygn innan någon hittat dem ger mig stark ångest. På TV4- nyheterna pratar en psykolog om vad ett barn i den situationen kan väntas göra under dessa två dygn. Först försöker barnet troligen väcka mamman genom att stoja och busa och föra liv. Kan ni se det framför er? Denna lilla tjej som stojar och busar brevid sin döda mamma. Det gör ont i mig bara jag försöker. Och vad kan barnet tänkas göra sen? Enligt psykologen så sjunker barnet ihop och blir passivt men håller sig nära mamman. Lägger sig barnet där, brevid sin mördade mamma? Hungrigt, ledset, utan att fatta varför mamma inte vaknar? Ligger det tätt intill? Intill en skadad kropp som dessutom tillslut blir stel och kall? Nä, jag måste sluta nu. Tårarna rinner nerför mina kinder. Jag måste gå in och lukta på min egen tvååriga dotter och känna värmen från hennes i allra högsta grad levande kropp och viska till henne att jag är här. Mamma är här. Mamma ska inte försvinna någonstans.

Vit som en snö

Idag har vi påbörjat transformeringen av stugan från "herrgårdsgul" till vit. Jovisst, i 30-gradig värme. Fortsättning i morgon.

Första mötet med morfar

Nu har min pappa och hans fru Maria kommit tillbaka från sin långa semester i Spanien och äntligen fått nosa lite på Sally.

Här kommer natten

Hur konstigt det än låter så har de nattliga uppvaken fått min kreativitet att vakna till igen. När jag sitter och matar på natten och ingenting annat händer så börjar tankarna snurra. Då sitter jag och planerar och får en massa idéer till ett framtida projekt som jag och en god vän håller på att sjösätta. Jag gör en massa minnesanteckningar och känner att lusten och inspirationen återvänder till mig. Problemet är bara att få tid att genomföra idéerna sen på dagtid..

GRATTIS!

Grattis till min mor som fyller 59 år idag! Puss och kram.

Utmanad

Jag är utmanad av Rana! Och eftersom jag älskar listor och böcker måste jag självklart genast svara:

1. Vilken bok läste du senast? "Pompeji" av Maja Lundgren (läs den, den är skitbra!)

2. Vilken bok ska du börja på härnäst? Läser "Under det rosa täcket" av Nina Björk

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Ingen aning. Manliga tror jag, tyvärr.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv? Nej, tänker inte på det tror jag. Förrutom om den håller på att ta slut, då läser jag ofta mer intensivt under en period.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv? Jag läser det jag blir sugen på, av någon anledning. Ofta blir jag sugen när jag läser bokrecensioner i t ex tidningen. Sen är jag med i en bokcirkel och då är det för det mesta någon annan som väljer bok åt mig.

6. När blir en bok för lång? Finns inga för långa böcker. Det beror på innehållet.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Nej.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa? Jag tyckte ganska många skulle läsa "Bitterfittan" av Maria Sveland. En annan bok som jag alltid tycker fler borde läsa är "Våra bibliska mödrar" av Anita Goldman

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp? Jag försökte nyligen läsa "Ut ur skuggan" av Jessica Kolterjahn men fastnade inte alls, så den la jag åt sidan. Jag slutat om jag inte tycker den ger något efter ett tag. Ibland återvänder jag senaste, ibland inte.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls? I förhållande till andra genrer så har jag nog ganska många faktaböcker om beteendevetenskap, naturvetenskap, teater, skrivande och religionshistoria. Har nog nästan ingen science fiction (utom en Ray Bradburybok).

Nu utmanar jag: Är dålig på att utmana. Kanske återkommer med det. Annars - alla som känner för att anta utmaningen, ta den! Kul att läsa om folks bokvanor (tycker själv jag framstår som omåttligt pretto, men det bjuder jag på).

Skydd för regn

Sally och jag bestämde oss (okej då, det var mest mitt beslut) för att utmana ödet och äta en sen lunch utomhus, på mitt nya favvofik Sophies (inomhus finns bara sittplatser en trappa upp). Det slutade med att jag stod hopträngd i över en halvtimme under en liten markis tillsammans med en gubbe med rullator och åt en svampig foccacia och drack lite lagom regnutspädd latte. Som tur var sov Sally. Sen på vägen hem fick jag det stora nöjet att konstatera att det gamla regnskyddet till Sallys begagnade vagn inte håller för längre promenader i regn. Nåväl, ingen skada skedd. Hon förblev torr och vi har fler regnskydd hemma. Att mina skor, som ser väldigt vattentäta ut och som jag därför alltid tar på mig när det är risk för regn, inte är ett dugg vattentäta visste jag egentligen redan (bara uppifrån, inte från sidan när det blir pölar). Men upplevelsen av att klafsa hem i blöta strumpor är alltid liksom ny. Detta är verkligen en våt sommar.

Inga rosa drömmar

Nu när vi ska flaskmata beställde vi två extra små flaskor till Sally på nätet. Flaskorna vi använder finns i gult, blått och rosa. Sedan tidigare har vi en av varje färg. På nätbutikens hemsida meddelandes att om man hade någon önskan om färg skulle man mejla till dem. Äh, det spelar väl ingen roll, tänkte jag. Hem kom några dagar senare två rosa flaskor. Kanske är det en slump. Men det känns som om sannorlikheten att man skulle få två av en färg om de bara tar tre på måfå är ganska liten, eller? Drar förmodligen för stora växlar på detta, men det fick mig ändå att undra om rosa är en färg som kanske inte önskas av så många och därför dumpas den på dem som inte medvetet väljer någon färg. För ärligt talat, gult är ju neutralt och bra och blått funkar till både killar och tjejer, men rosa - vem funkar det till? Det är inte riktigt korrekt att ha det till en liten tjej längre, det blir liksom lite provocerande i dessa unisexdagar. Och inte ens de mest liberala killmammor verkar välja rosa till sina små. Gärna rött och lila, men rosa? Nja, inte gärna. Synd. Jag tycker rosa är snyggt.

Berg-och dal

Ny dag, nya tag. Nu känns det bra igen. Mysigt. Tillbaka på banan. Oj vad det går upp och ner just nu.

Urspårning

Fan också. Det har varit en så bra dag. Mycket aktiviteter. Härlig badförmiddag för Lydia. Härligt med vänner (AC, Jonas och Uno) på middag. Sen en så liten motgång så tippar jag över. Lydia övertrött. Jag trött. Läggning som spårar ur, irritationen sväller upp inom mig. Lydia och jag i konflikt. Tårar. Tillslut går jag ut. Dålig känsla i maggropen. Av våra så få stunder tillsammans dessa dagar slutar så oroväckande många i konflikt och bråk. Jag gråter för mig själv i vardagsrummet. Är så trött, så trött. Vill bara att allt ska vara mysigt. Men Lydia är utagerande och provocerande, kallar pussar för "blä" och ska göra allting tvärt emot. Är så trött så trött. Och sen stackars Sally som inte lämnar många pip ifrån sig, även hon får mig att gråta genom att vara vaken varje kväll till halv tolv-tolvtiden. Jag orkar inte sitta uppe, vill bara sooooooova!

Dolph!

Hahaha! Dagens största behållning hittills:
Dolph Lundgrens sommarprogram! In och lyssna om du ser detta i tid.

Några timmars ledigt

Mamma och Gustavo hämtade just upp Lydia för att dra och bada en sväng. Kvar är vi med Sally. Ska passa på att duscha lite längre, plocka grejor från golven inför besök i eftermiddag, käka lunch och kanske handla. Och sitta ner en stund, som nu, med en kopp kaffe. (Fast vad sorgligt egentligen med två vuxna människor som ägnar första lediga stund till att städa och handla.) Jonas formulerade det hela; det känns som att få en kort semester på några timmar, fast att Sally är kvar här med oss. Så kändes det aldrig när vi bara hade Lydia. Då var det liksom fullt upp med en liten bebis. Nu är ett (1) barn en paus. Tänk vad det förändras. Fast nu vaknar faktiskt Sally, så jag måste sluta..

Märkligt värre

Innan jag hade ett barn kunde jag absolut inte föreställa mig hur det skulle vara när barnet kom (när jag var gravid med Lydia). Inte så konstigt, det var så mycket som skulle ske för första gången; bli förälder, leva med barn, förlossning osv osv. Men ändå, jag har alltid föreställt mig att jag någon gång ska ha barn, så det var ju ändå i linje med en gammal invand tanke.
Att ha två barn däremot - hur spejsat är inte det? Jag hade mycket svårt att föreställa mig hur det skulle bli. Tänkte mycket på det under graviditeten med Sally. Sen poff! var hon bara här och nu är det omöjligt att föreställa sig livet utan henne. Är det inte märkligt?

"När du har bestämt dig.."

Efter fortsatta försök med sugnapp och två begynnande mjölkstockningar (som jag lyckats häva genom att handpumpa med försiktig massage i varm dusch flera gånger om dagen) har jag bestämt mig. Det känns som en enorm lättnad och Sally har redan visat att hon gillar MME (modersmjölksersättning). Efter nobben från läkare nr 1 (hon kände sig inte "komfortabel" med att skriva ut tabletterna eftersom hon aldrig hade gjort det förrut! Jävla moraltant.) träffade jag på en fantastiskt barnsjuksköterska på BVC som ringde runt åt mig och tillslut fixade en tid hos en läkare som kunde tänka sig att skriva ut piller som stoppar mjölkproduktionen. Idag fick jag dem äntligen i min hand. Ikväll börjar kuren på två veckor!

Googlat

(fortsätting på förra inlägget) Sitter här och bölar lite. Kan inte låta bli. Vill prata med min egen mamma på telefonen, men hon svarar inte. Googlar på "inte amma" och det är då tårarna kommer.

Så här står det på Babyornot:

"VILL man inte, KAN man inte (och tro mig det vet man ALDRIG på förhand) eller KÄNNER man inte för att amma så finns det INGEN anledning att må dåligt över det.
Ersättning är ett fullgott alternativ enligt vår kära svenska Socialstyrelse samt Livsmedelsverket och det viktigaste är faktiskt INTE bröstmjölken, utan en glad och lycklig mamma som kan ta hand om sitt barn så att barnet växer och frodas.
Barn kan både växas och frodas på ersättning."

och på Amningshjälpens hemsida:

"Bröstmjölksersättning är för de flesta barn ett fullgott alternativ när det inte fungerar med amning och den viktiga kroppskontakten kan barnet få på andra sätt. Det är viktigt att du inte betraktar dig själv som misslyckad eller som en dålig mamma - utan du har gjort så gott du kunnat - mer kan INGEN göra!

Det är alltid bäst för barnet att ammas men inte alltid bäst för en mamma att amma. Många kvinnor upplever stor sorg och att de inte duger som mammor om de av någon anledning inte klarar av att amma, vilket är jättesynd. Den goda mamman sitter inte i brösten, tack och lov!"

Kan man låta bli att amma sitt barn?

Sitter en ensam stund i köket. Underbart kvällsljus. Jonas badar med båda barnen. Husfrid. Läser "Under det rosa täcket" och funderar på att skita i det här med amningen. Ja, jag vet att jag befinner mig i ett initialt stadium när det är fysiskt jobbigt och vi kämpar på Sally och jag, med att få rätt grepp, men såriga bröstvårtor etc etc. Till skillnad mot med Lydia känner jag att det nog kommer att kunna gå att få till det här. Amningen alltså. Har fått några fantastika råd av min vän Linda. Fast vi är inte där än.

Men så vandrar tankarna vidare till en framtid om några veckor när amningen fungerar och allt är fysiskt okej. Kommer jag att tycka att det känns okej då? Jag tänker mig en tillvaro där brösten fortfarande spänner och blir sprickfulla. En tillvaro med ständiga amningsinlägg i BH, för att inte tala om BHn i sig. Mina bröst är så groteskt stora när de är mjölkfulla så det är verkligen inte roligt. Alltid klä sig för att kunna amma. Vara tvungen att amma ute på fik, i parken osv om jag alls ska kunna röra mig utanför hemmet. Vilket jag verkligen inte gillar. Avskyr att behöva fibbla med bröna på offentliga platser. Okej, jag kan leva med det där. Klart jag kan.

Men känslan av att vara ständigt styrd av när Sally ska äta nästa gång - kan jag leva med det? Att aldrig kunna dra iväg en eftermiddag med Lydia. Att Jonas aldrig kan dra iväg en eftermiddag med Sally. Vill jag leva med den känslan? Känner mig redan nu stressad av de korta tidsluckor som är mellan målen och sen, när jag vill börja röra på mig igen, hur kommer det att kännas då? Och hur tungt väger det mot alla eventuella fördelar med att amma?

Sallys immunförsvar (det är bra att amma sitt barn! Det är bra att amma sitt barn!) och allt strul med flaskor står mot ökad frihet och ökad jämlikhet. Varför har jag sån ångest över beslutet? Förstör jag Sally för all framtid om jag inte ammar henne? Varför vill jag inte, vad är det för fel på mig?

Jävligt rutinerade

Idag blev det premiärtur med båda barnen i syskonvagnen. Lydia sprang mest brevid men ställde upp på en liten fotosession. Som de rutinerade småbarnföräldrar vi är blev vi (glatt) överraskade av det störtregn som plötsligt föll från skyn. Och det fina regnskyddet som hör till vagnen? Tja, det hängde naturligtvis kvar på balkongen. Jonas fick lubba hem med vagnen och barnen, varav en (gissa vilken) förtjust skrek "Det är blött!" hela tiden. Själv kan jag inte direkt springa än, så jag promenerade i sakta mak och kom hem som en dränkt katt. Bättre lycka nästa gång.

Rapport från flerbarnslivet

Tack för alla gratttis!

Jag är så otroligt glad att vi är ute på den här sidan av förlossning och allt och får börja försöka få till livet med de här två små tjejerna (helt galet häftigt att vi har två barn nu!). Men hitills måste jag säga att jag inte riktigt fattar hur det ska gå till. Tvåbarnsföräldrar - hur gör ni?
Okej, jag ska inte måla fan på väggen efter mindre än en vecka men jag fattar faktiskt inte. Känns som om jag och Sally lever i en egen bubbla där vila, energipåfyllning, sömn och amning är allt medan Jonas och Lydia lever i den andra världen (med alla andra). Känner att jag saknar dem lite grann samtidigt som jag inte har en chans att orka vara där hos dem just nu.

Saknar Lydia. Hur konstigt som helst, för hon finns ju precis här brevid mig hela tiden. Jag får försöka tänka att det är ju en så kort tid i livet. Några veckor bara. Inte kan det ju störa mellan oss för all framtid. Samtidigt är ju Sally som en liten godisbit, frunig och mjuk och helt ljuvlig. Och hon är här nu!
Jag och Jonas har pratat i kväll och kommit fram till att vi ska ge det tre veckor och sedan utvärdera hur det går och ser hur vi kan styra upp vissa saker, om det då behövs. Vette fan vad vi kan göra annorlunda då egentligen men jag känner ändå att det är bra för mig att ha någon form av deadline att hålla ögonen på när det känns omöjligt.

Klart jag vet att det blir annorlunda. Men just nu kan jag inte se det alls.

Det blev en Sally!

Igår morse kl 08.05 föddes Sally Maj på Södra BB. Allting har gått bra och vi är nu hemma och försöker landa lite. Lydias mottagande av lillasyrran har gått över förväntan, även om det är många starka känslor just nu som lätt hamnar i svaj. Bilden är från första mötet igår när mormor och Lydia hälsade på på BB.

Gnäll gnäll

Och nu har våran TV pajat! Jo, det är sant. Jag är gravid i vecka 40, kan inte gå så långt som till T-banan utan att bryta ryggen, det är busstrejk och nu har TVn pajat. Det enda som ligger nära är sjukhuset - men dit verkar vi ju inte vara på väg..

(Så här ser bilden ut numera. Alla mörka fält är lysande gröna. Som tur var gäller fortfarande garantin.)

And the rest is silence..

Skickade på uppmaning av en god vän iväg ett protestmejl mot FRA-lagen till diverse riksdagsledamoter som röstat för. Expressen hade gjort det enkelt och smidigt för oss latisar genom att erbjuda ett färdigt formulär på nätet där man bara behövde fylla i namn och mejladress. (Nu visade sig det mejl som gick iväg från Expressens formulär visserligen innehålla vissa felaktigheter, men ändå). Sen glömde jag liksom bort det hela. Tills jag alldeles nyligen fick svar från två stycken riksdagsmän, en centerpartist och en moderat. Klart det är färdigformulerade brev som de skickar ut till alla, men ändå. Jag tyckte det var bra gjort att faktiskt svara, ffa eftersom jag vet att de fått typ 25000 brev eller nåt i frågan. Att alls bry sig om att formulera ett svar och skicka tillbaka. Båda bjöd dessutom mer eller mindre in till fortsatt dialog. Det är ju betydligt mer än vad alla de andra som mejlen också gick till gjorde. De besvarde sina med tystnad.

Nytt namn

Skapade ett slumpnamn åt mig själv på sajten Behind the name:
Anah Saturnina

Tja, vad säger ni? Ska jag byta?

Var är allt mitt godis?

Jag har vaknat så här på småtimmarna och kan inte somna om och nu undrar jag Var är allt mitt godis? Eller rättare sagt, varför har jag inte köpt hem en massa godsaker som jag kan smaska på klockan 3 på natten när sömnen inte vill infinna sig? Jag vill inte ha en rågmacka eller ett äpple just nu, jag är ledsen. Fast det skulle iofs vara meningslöst att ha snarr bunkrat hemma hos oss för min kära sambo tömmer alltid lagren samma dag som de fylls på, i princip. När jag bodde själv kunde det finnas kakor eller chocklad undanstoppade i någon vrå för dessa konstiga tillfällen när man plötsligt letar efter dem. Det fenoment existerar inte överhuvudtaget längre. Här finns ingenting av den kalibern någonsin kvar. I alla fall inte längre än några dagar. Det är lite synd. Jag gillar att utforska mina egna skåp och fynda.

Jag oroar mig lite över det här med förlossningen också, så här i gryningstimmen. Ja, förutom att jag börjar bli ganska rädd för den nu när jag inser att den faktiskt är nära förestående, så funderar jag också på hur jag ska fatta att den har kommit igång. Alla säger att det vet man, så jag hoppas de har rätt. Men samtidigt; när kvinnor uppmanas att ta ett varmt bad för att se om värkarna går över (för då är det bara förvärkar och man kan stanna kvar hemma typ) så kan det uppenbarligen inte vara så självklart för alla.

Jo, jag vet att jag gått igenom en förlossning redan, men jag kommer fan inte ihåg hur det kändes. Det jag vet är att de tyckte jag hade ganska kraftiga värkar när vi skrevs in (fast för långt isär) utan att jag uppfattade dem som kraftiga. (Vattnet hade gått så jag skulle bli igångsatt.) Har inget minne av att jag hade några direkta värkar som var att tala om innan vi var på BB. Men det kanske jag hade? Hur ska jag veta denna gång? Det oroar mig lite.

Sleepless in NY

Lilla skruttan kan inte sova. Helikoptrarna dundrar utanför sovrumsfönstret, ambulanssirener ljuder - känns som om vi befinner oss i NY. Det var över en timme sedan vi la henne, sjöng godnattsången några gånger och sen gick ut. Hon ligger fortfarande vaken. Jag kan höra henne mumla och sjunga där inne. När vi tittar in (typ varje kvart) lyfter hon lite på huvudet. Nu kommer helikoptern tillbaka för säkert femte gången. Vad är det som pågår? Och var är John Blund?


Uppdatering: Nu på morgonen fick jag reda på att det var en vindsbrand på Högbergsgatan igår kväll. Troligen den som orsakade all uppståndelse.

När du går, bara gå.

När du sitter, bara sitt.

Framför allt, tveka inte.

—Zenmästare Ummon (ca: år 900)

Dagens tips

Dessutom har jag idag ett litet tips till alla er som liksom jag tycker att hasbeens träskor är skitsnygga, men som tyvärr har lite bredare fötter än vad de där små smalskorna klarar av (ffa nu i sommarvärmen). Då finns mohedatoffeln. Inte i fullt lika många flashiga färger, och tyvärr inte med högra klack. Men basmodellen finns i några varianter och är mer generös mot höga och breda fötter än vad hasbeens är. Dessutom är de billigare. Finns både på nätet eller på t ex skobutiken Zoe.

Strejk!

Åh nej, det går verkligen inga bussar! Vet inte riktigt varför jag inte fattat det, men trodde liksom att det skulle gå några bussar. Om de inte går så ofta gör inte mig nåt, jag har ju tid att vänta. Men det går inga. Det verkar kanske konstigt att jag bryr mig så mycket, men jag kan knappt gå ibland och förlitar mig mycket just nu på just alla innerstadens busslinjer. Idag har jag åkt taxi två gången för att kunna göra det ärende jag hade planerat. Men det blir nog lite dyrt i längden. Det kommer bli några långa dagar om strejken och förlossningen drar ut på tiden...

Hallonblad är grejen?

Idag har jag för första gången under denna graviditet googlar på "starta förlossning". Haha, ja jag känner ju till de flesta idéerna redan. Men kanske skulle jag ta och prova lite hallonbladste den här gången? Till skillnad mot de andra "kurerna" så innehåller ju det bevisligen oxytocin som är ett kroppseget ämne som utsöndras vid förlossning. Kanske bara för att puffa lite i rätt riktning? Fast troligen är väl halterna är så låga i bladen att man nästan måste förgifta sig själv för att det ska ge någon effekt. Men ändå.

Läs förresten mer om det härliga oxytocinet och gå sen och ge någon en kram. :)

Mysigt värre

Jodå, det var jättebra. Franför allt var det så himla mysigt att vara där. Zinken var en perfekt arena för konsert, stor nog men ändå märkvärdigt intim. På sidorna finns de klassiska bandyläktarna som räckte åtminstonde till dem som var mest hugade. Typ jag och Jonas. Även om det smärtade rejält i rumpan, inte bara på mig, efter timmar på betongen, var det helt suvve att ha tillgång till sittplats (fick inte ta med picknickstolen in). Där satt vi och mös i den härlig sommarkvällen på lagom behövrigt avstånd från det hoppande publikhavet. Nedanför "vår" läktare hade de dessutom ett inhägnat område (med legkontroll) där det serverades mat och öl och fanns ganska rejält med bord och bänkar. Stämning där inne var härlig. Det var dans på borden och ganska gott om plats. Dessutom kände vi oss inte så överåriga eftersom att medelåldern där inne var minst 30 (de yngsta hölls ju undran av legkontrollen också). Hörde från andra som stod längre fram att det under kvällen kändes som om fjortisarna till slut tog över totalt. Bak hos oss fanns ju inga alls. Kändes helt klart som en vuxenfest, vilket var skönt för oss pensionärer. ;)

Vilka konstiga saker man värderar när man är gammal (och gravid) men jag tyckte verkligen att det var så skönt att arrangörerna hade dröst på med bajamajor. Det var aldrig hopplöst lång kö och till och med efter det hela var över fanns papper och tvättskum kvar. Very nice fågelbajs.

Själva konserterna då? Jo, Thåström var precis så vacker och punkigt sorgsen som bara han kan. En del av hans musik är lite väl skramlig för mig, eller kanske för arenan. Det enda tråkiga var väl just att formatet så uppenbarligen passade Kent bättre (vilket ju inte är så konstigt eftersom det är deras turné). Hade gärna varit mer intim med Thåström så att volymen inte hade behövt skruvas upp så mycket och de vackra melodierna hade kommit fram bättre. Men de flesta låtar var svinbra, även i denna miljö.

Kent är ju så sjukt proffsiga och utan tvekan ett av de bästa live band som existerar ( i alla fall i Sverige). Scenen är så grymt snygg, musiken passar så bra i formatet, de har tillgång till en så enorm mängd hitlåtar att välja och vraka bland och publiken är så dedikerad. Det kan knappast bli bättre. Jag är så himla glad att jag tog mig dit och Jonas är himla glad att jag tog honom dit (jo, han sa det). Han har inte varit på konsert på "tusen år" och aldrig sett vare sig Thåström eller Kent live. Dessutom var jag knappast den enda gravida på plats, även om jag kanske var den enda i vecka 40...

I kväll smäller det!

Tjoho, ikväll är det dags för Thåström- och Kent-konserten. Jag har laddat med att vila kroppen hela dagen och lånat en picknickstol att släpa med mig in. Jag får nog sätta mig någonstans långt bak och bara njuta av ljudet (jag lär ju inte se mkt om jag sitter..) Men det ska bli kul i alla fall. :) Hörde dessutom att Thåströms spelning på Peace and Lovefestivalen här om dagen var fantastiskt och att Kent ska spela en helt ny låt!

Konspiration 58

Var det någon som såg dokumentären om konspirationsteorin bakom fotbolls-VM 1958? Dokumentären är gjord av Johan Löfstedt och handlar om en grupp människor som hävdar att VM-58 aldrig ägde rum utan var en stor mediekupp i sammarbete med USA för att testa TVs genomslagskraft. Dokumentären är välgjord och presenterar onekligen bevis, bland annat bildbevis, som fascinerar och väcker fantasin till liv. Kanske mest fascinerande är det hur någon överhuvudtaget har börjat fundera i dessa banor. Om den hade varit sann, vill säga. Dokumentären är nämligen fejk. Löfstedts motiv, enligt honom själv, är att visa hur lätt det är att manipulera med historiska fakta och få folk att börja tvivla på att saker har ägt rum, oavsett om det, som i detta fall, fanns femtiotusen personer i publiken på läktaren. Framför allt när det har börjat gå en massa år och många av personerna som var med själva inte finns längre. En klar parallell till förintelsen och försöken att sprida osäkerhet kring den. På sitt sätt genomför Löfstedt själv ett experiment för att testa TVs genomslagskraft. I en undersökning efter att dokumentären sänts första gången trodde 80% att i alla fall dokumentären var sann (alltså att gruppen som lanserar konspirationsteorin finns). Sen om de trodde på uppgifterna i sig eller inte är ju en annan fråga.

Tjej eller kille?

Undrar vad det är för kön på lilla bebisen i magen. Vi tror ju båda två att det är en till tjej. Dels beroende på att när man redan har en kanske det är svårare att föreställa sig någonting annat. Dels på att barnmorskan på ultraljudet gissade på tjej, fast hon inte kunde säga säkert. På ett sätt vore det så himla roligt att få en liten kille också. En liten kille som man kunde försöka uppfostra till en empatisk, självständig människa med goda kunskaper i hushållsarbete. ;) Närå, man ska väl inte göra sina barn till små projekt. Men det vore ju spännande att ha en tjej och en kille och på allvar försöka uppfostra dem likadant.

Men samtidigt har jag själv två systrar och jag tycker att det är så otroligt roligt att gå genom livet med dem vid min sida. (Har ingen bror, så jag kan ju inte jämföra med hur det är.) Läste ett inlägg på attles blogg där hon skriver att "En syster är the shit!" och jag måste hålla med. På sätt och vis skulle jag tycka att det var så härligt att ha två små tjejer som härmade varandra och följde varandra i allt. En syster vid Lydias sida i resten av hennes liv. Just nu, innan vi har fler barn, tycker jag ju naturligtvis att Lydia är den underbaraste unge som finns och ingen kan toppa eller ens komma i närheten av henne. Så om jag får önska; en liten Lydia-kopia, kanske. ;) Tja, drömma går ju.

Uttrycksfull

Har fortfarande inte vant mig vid att hon faktiskt uttrycker sig. I hela meningar. Och så har hon börjat fråga när hon inte förstår ett ord. Hur kul som helst.

Lydias bästa meningar den senaste veckan:

- Inte nu, mamma. Jag är upptagen.

- Pissoar. Vad är det mormor?

Sen är hon ganska arg på mig också till och från. Har hört att det kan komma i samband med ny graviditet när man inte orkar lika mycket och är mer ockuperad. Hon säger det också. Rynkar ögonbrynen och säger att hon är arg. Arg på mamma. Jag säger till henne att det är okej och att det inte kommer att vara så här för alltid. Lilla skruttan.

Min tur

Nu under den här graviditeten känner jag några andra som är/varit gravida. En del som från början hade BF före mig, en del efter. Så pluppar bebisarna ut en efter en, ibland med några månaders mellanrum, och jag kan hela tiden känna hur det närmar sig. Men inte min tur än, liksom. Alltid någon annan först.
Så sent igår natt så ploppade den sista bebisen före på listan (Grattis Lina, Lukas och storasyster Nenne!!). Nu finns det ingen mellan mig och förlossningen. Nu är det min tur nästa gång. Gulp!

Dålig på marginalen

Som ni ser försöker jag ändra lite i layouten på min blogg. Är så j-vla dålig på html och koder dock så jag vet inte var jag hamnar. Att bara flytta en marginal är som att bestiga ett berg. Tråkigt men sant. Jag som dessutom gillar tekniska grejor. Har bara aldrig lärt mig helt enkelt. Illa, illa. Kanske borde gå en kurs för att få lite sinnesro.

Svarslös

Jag gillar inte riktigt när Lydias feber stiger upp mot 40-graderssträcket. Dessutom har hon fått ganska mycket prickar på kroppen. Men hon och Jonas var på vårdcentralen idag och det var ingen självklar barnsjukdom (vi funtade på schalakansfeber) och hon, läkaren, trodde att febern nog skulle gå över snart, typ..och att prickarna kunde vara en allergisk reaktion mot något odefinierbart (typ det som gav febern eller nåt). Jaha. Som vanligt då. Jag gillar bättre när det finns ett svar.

Barnfeber

Förresten har lilla skruttan fått feber. Hon verkar ganska pigg och glad, men det märks att hon inte är helt frisk. Visst är det lite konstigt med barns feber - de har liksom feber utan att ha någonting annat ibland. Har liksom inte riktigt vant mig vid det. Men det verkar verkligen som om hon bara har feber. Hemma idag och inget dagis i morgon heller. Tur att Jonas har sommarlov. God natt, jorden.

En känsla av regn

Jag gillar det här vädret. Verkligen. Det påminner om gamla hederliga Dublin. Om det bara hade legat en svagt bränd doft av eldade bricketter över hela staden hade illusionen varit fullständig. Åh, ibland längtar jag lite.

"Sommarkyss"

Just det, jag glömde berätta om mitt ambitiösa tårtbak inför midsommar. Antingen håller jag verkligen på att bli en bullmamma eller så är det bara graviditeten som spökar. Oavsett vilket så hittade jag ett recept i en krångelklass som jag aldrig skulle ha gett mig på för några år sedan. Fast å andra sidan har jag ju ganska mycket tid just nu. Det är onekligen lite njutbart att få ägna en halv dag ensam hemma åt att baka en enda kaka.. (Men det är fortfarande så olikt mig att jag måste fota hela processen, uppenbarligen.) Nåväl, gott såg det ut. Någon form av moussetårta som kallades för "sommarkyss"! Så här såg den ut på bilden i tidningen:


Allvarlig skred jag till verket:


En ny mixer som jag fått som present i julas men ännu inte använt samt en ny elvisp som jag köpte för detta tillfälle hjälpte mycket. Jädrans vad mycket lättare det är att vispa när man har en maskin! Inte undra på att folk bakar och håller på, haha. Nåja, som sagt, nu har jag fallit för frestelsen och köpt en visp jag också. Och mixern var supersnabb och stark och trevlig i glas, istället för allt som är i plast nu för tiden. Kanske ska göra slag i saken och börja göra smoothies (som jag bara snackar om jämt).



I botten smarrig dajmkladdkaka. Här i ugnen:


Moussen under blivande; ägg, socker, grädde, jordgubbar, florsocker m.m. Satan i gatan vad gott!



Det braiga var att den kunde ligga i frysen ändå tills några timmar innan man skulle äta den och sen skulle det bara vara att skiva på gubbarna på plats i stugan.


Äntligen kaffe efter fullgjort arbete.


Och så här blev min version på midsommarafton:

Upploppet

Bläää, mindre än två veckor till BF nu. Så inom fyra veckor kanske..
Igår upptäckte jag att fötterna börjat svullna. Hade hoppats på att det kanske skulle hålla sig borta eftersom det inte är så varmt, men det har tydligen inte med det att göra. Förra gången blev fötterna som elefantfötter! Helt sjukt såg det ut. Blir det så igen lovar jag att fota.

Nu är det bara att härda ut. Har ju gjort det förut, hur svårt kan det vara? ;)