På ett sätt tycker jag att det är superjobbigt att vara så mycket borta från mina barn nu när jag jobbar heltid. På ett annat sätt upplever jag att jag på sätt och vis blir bättre i min mammaroll av mitt jobb. Låter kanske konstigt, men i och med att vi har en del problem med knepiga ungar i klassen och att vi i personalgruppen för så mycket diskussion om hur vi ska bemöta dessa barn så har jag ett mer aktivt tänk kring detta även när jag kommer hem. När jag tagit ett djupt andetag tillräckligt många gånger under en dag och svalt min initiala irritiation för att istället svarat med något lugnande eller uppmuntrande så hänger det kvar även när jag ska försöka få en supertrött och motsträvig Lydia från förskolan.
Tack alla ni jobbiga ungar som tvingar mig att överträffa och utveckla mig själv! ;)
torsdag, april 02, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh, precis så känner jag också. Pedagog ut i fingerspetsarna ;)
Har dock inte samma tålamod med Ninjas gnäll som med elevernas.
Annika
Nä, ens egna ungar är helt klart en svårare nöt.
Tror att det gäller liiite även för de som inte jobbar i skolans värld fakitskt. Idag har jag haft med en massa jobbiga prenumeranter att göra och vips tycker jag att Lovisa är riktigt resonabel och lätt att uppbåda tålamod inför. Och då är det alltså vuxna människor jag pratar om...
...som tror att det heter premunera BTW. ;)
Tove
Ja, tålamodet för eget barn kanske blir större om man som du skriver tycker att andra är värre. Men jag pratar om att jag känner att jag använder mig mer och mer av liknande (pedagogiskt) tänk vad gäller Lydde. Alltså inte bara att jag har mer tålamod, för egentligen är jag ju tvärt om betydligt tröttare och grinigare nu än jag var förut när jag inte jjobbade heltid.
Jag håller med för fullt! Verkligen!
Skicka en kommentar