På Radio Stockholm pratar de om att vi ska lära oss att hälsa på hundar. Vårt kroppsspråk kan nämligen (tydligen) vara skrämmande för hundar. Vi tittar dem i ögonen och går rakt på. (Men det är väl så vi fått herraväldet över dem, tänker jag?) Jag som inte är någon hundmänniska vill då bara tillägga att hundars kroppsspråk faktiskt också kan vara skrämmande för oss människor. Så det så.
4 kommentarer:
Min Alma är otroligt signalkänslig pgr av sin bakgrund - Hon reagerar väldigt starkt på bl a framsträckta händer och ögonkontakt, då känner hon sig hotad. Om man vill bli kompis med henne så ska man titta bort, slicka sig runt munnen och gäspa som alla är lugnande signaler på hundspråk. ;)
Åh, då kommer jag automatiskt att tänka på den där gången någon öppnade en dörr och en rasande doberman pinscher hoppade upp mot mig, vilt skällande. "Konstigt", sa matten. "Så brukar han aldrig göra. Men du kanske är rädd?" Så uppenbarligen känns ens kroppsspråk genom stängda dörrar också. Och ja, jag erkänner, numera är jag rätt rädd för just doberman pinschrar.
Skogskompis: Okej, slicka sig runt munnen.. det ska jag försöka komma ihåg när vi äntligen ses, jag och Alma. :)
Heli: Du kanske skulle ha slickat dig runt munnen (se ovan). ;) Jag är också lite hundrädd ska jag erkänna och är rädd just för att de ska känna min rädsla. Känns som ett Moment 22.
Jag blir ickekonstruktiv och obstinat av att någon försöker lära mig hälsa på hundar! Lär er ha pli på dem, vill jag svara. Lär dem att inte hoppa på, inte nosa i skrevet, inte skälla på folk.
För barnets skull försöker jag ändå ha ett någorlunda sunt förhållningssätt. För jag vill inte överföra min rädsla till henne. Hon har tack och lov en hundtokig far som verkligen vet hur man handskas med hundar. Annars skulle jag fortsätta gå omvägar, rygga, och be hundägare koppla sina hundar på allmän plats.
Skicka en kommentar