Buddhist - javisst!

Nu börjar jag minnas hur dagislämning och vinter är. Hur det är att gå i snö, att dra vagn i snö. Fast denna gång med fler kilo barn och större vagn. Hur alla trottoarer förvandlas till en gångstig utan möjlighet till omkörning. Jag minns. Just det, så här är det!

Jag gillar snö. Vad jag inte gillar är horisontell snövind som blåser in under mössor och suffletter. Men, det är nu det är dags att plocka fram zenbuddhisten i sig. Att ta emot ögonblicket som det är. Hur känns det att gå här i snöstormen? Tja, det är visserligen tungt att dra vagnen baklänges (eftersom barnen får snön i ögonen) men jag fryser inte det minsta och svettas inte heller. Lyckad påklädning, men andra ord. Stövlarna är varma och bekväma. Och barnen klagar inte det minsta, båda två sitter nöjda och varma. Idag irriterar snön min ögon och gör det svårt att se framför mig, men det blir ju otroligt vackert när den lägger sig på marken och jag har faktiskt längtat efter den. Dessutom är snö så himla mycket bättre än regn. Snö kan man faktiskt borsta av i porten innan man går in (och irritera grannen. Hon hatar våra barnvagnar under vinterhalvåret). Så även om dagens väder känns lite väl så fylls jag av en pirrande lyckokänsla nu när snön äntligen är här. Dessutom har jag ingenting speciellt för mig idag utan tänker bädda ner mig och Sally under en filt i soffan och inte göra något vettigt alls. Tills det är dags att ge sig ut igen.