fredag, november 14, 2008

Välvilliga barnböcker

Funderar på det här med barnlitteratur och de försök som görs i vissa böcker att ifrågasätta normen. Som exempel finns böckerna "Kenta och barbisarna" och "Alfons och Milla". Det är verkligen ett behjärtansvärt arbetet på många sätt. Men jag har också nyligen fått upp ögonen för hur samma böcker ibland kan arbeta för att befästa normen, helt emot sin avsikt. Nämligen när de läses för barn som ännu inte uppfattat normen! Jag har nyligen följt en diskussion där flera vittnar om att barn, som ännu inte snappat upp att det t ex inte är okej för killar och tjejer att leka tillsammans förstått det när de läst om det i välmenande barnböcker där det utmålas som avvikande, men som boken naturligtvis sätter sig emot.

Enligt en undersökning om vad vi människor lär oss av filmer så är det inte så viktigt hur en film slutar (senmoralen), utan det är allt det som upprepas under resans gång som vi minns. Försök hade gjorts med filmer där slutet varit olika men historien den samma. (Precis på samma sätt som reklambudskap upprepas.) Det troliga är väl att vi registrerar innehållet i böcker på samma sätt. Alltså lär vi barn vad som är normen oavsett om vi sen säger att vi håller med eller inte. Jag har flera gånger tänkt på alla kulturella fenomen som Lydia lär sig genom böcker, som vi kanske tar för givet, men som hon faktiskt aldrig har kommit i kontakt med tidigare; som att det bor monster under sängen, att det är läskigt när det är mörkt, att man ska äta godis på lördagar osv. Det ingår väl delvis i den kulturella uppfostran, men samtidigt måste man ju tänka på vad barnen faktiskt lär sig. Vill jag att mitt barn ska suga upp alla dessa saker och se dem som det normala?

På samma sätt fungerar tydligen den typ av böcker som vill verkar normbrytande. Det är naturligtvis inte böckernas fel, men likväl något man bör vara uppmärksam på som förälder. Det bästa vore väl böcker där det inte utmålas som normbrytande att en kille vill leka med en tjej, att en kille vill leka med barbisar osv utan där det är en helt naturligt del av verkligenheten i boken. I alla fall för de mindre barn som inte redan uppfattat normen. För de barn som redan lever i en trång verklighet där de behöver stöd att se någonting annat kanske denna typ av böcker kan vara givande, men i övrigt bör man kanske fundera lite så att man inte av misstag befäster sådant man menade att bryta.

4 kommentarer:

Botilda sa...

Jag har jätteproblem med Kenta. Väntar liksom bara på att få förklara varför Kenta smyger ut på toaletten när de andra killarna kommer in och ser att han dansar prinsessedans (och har kommit fram till att han nog helt enkelt bara är kissnödig).

Jag vet någon som inte läser ”killarna” och ”tjejerna” i den boken utan bara ”barnen”. Kanske en lösning även om den känns konstruerad.

Sånt här är jättesvårt. Vi läser gärna och rätt mycket, men snubblar hela tiden på värderingar känns fel. Tänk t.ex. på tomtefar i Tomtebobarnen som går ut ”att onda ormen slå” - då får man säga att just den ormen var elak eller nåt, inte att alla ormar är det. För man - jag - kan ju inte välja bort böcker heller.

Hur gör ni?

Anonym sa...

Det är därför jag tycker att Lill-Zlatan och morbror raring är så bra, det är ingen som skriver barnen på näsan med att morbrodern sannolikt är bög, och för all del en rätt stereotyp sådan. Det liksom bara finns där.

Sådana där sensmoralböcker känns himla sjuttiotal, tycker jag. Och jag brukar läsa som det står i texterna. Utom när vi läser Pippi. Ordet "negerkung" får jag liksom inte över läpparna.

/Heli

Kajsa sa...

Botilda: Jag har nog precis börjat få upp ögonen för just det här problemet (med att föregå fördomarna så att säga). Men annars irriterar jag mig på ganska många böcker och märker att jag byter ut kön, namn och diverse händelser lite som det faller mig in. Framför allt vill Lydia ofta veta vad alla heter och då brukar jag ge alla i klänning killnamn osv. Hon verkar inte reagera på det alls.

Heli: Lill-Zlatan har vi inte kommit till ännu, lite för små barn, så jag känner inte till dem. Men jag ska komma ihåg tipset.

Botilda sa...

Lill-Zlatan gillar jag med. Det finns en självklarhet i den som man inte behöver kommentera. (Till skillnad från de verkligt konstruerade böckerna från Olika förlag - de är tråkigt nog både illa skrivna och trista.)

Jag byter också kön på karaktärerna, speciellt i Barbro Lindgrens böcker. Där finns bara killar, förutom en eller annan mamma. Hos oss är Vilda bebin tjej!