onsdag, oktober 01, 2008

Hur scientologin har hjälpt mig

Har varit ganska lättirriterad på senaste tiden. Framför allt känns det som om det går groll i mycket av hemlivet och jag känner mig mycket undrande över hur det hela ska gå och hur jag och Jonas ska finna en bra gemensam bas igen efter att vi blivit tvåbarnsföräldrar. Har funderar på när vi ska få tid att prata. Vad vi kan ta tag i osv. Så mycket hänger samman med barnen och hur det funkar. Eftersom det finns så mycket att lära och göra där hela tiden plus att det tar så mycket energi när det funkar dåligt och ger så mycket energi när det funkar bra.

Så igår kväll satt jag och surfade lite på scientologikyrkan och deras läror i samband med ett Uppdrag granskningprogram i SVT och det faktum att de står bakom bland annat Narconon. Hahaha, de är verkligen helt snurriga de där människorna. Om inte annat får man sig ett mycket gott skratt av att surfa runt på deras hemsidor. Men allt snack på sidorna om vad som är viktigt i livet, hur man bär med sig gamla grejor och hur det påverkar livet fick mig att känna en mild glädje sprida sig i min kropp. En glädje över att Lydia, Sally och Jonas finns. Att vi faktiskt lever här tillsammans och försöker göra det här. Att Jonas och jag har två underbara ungar ihop som vi älskar och båda två vill kämpa för. Att vi har en relation som vi kämpar med för att vi faktiskt båda två vill få den att fundera. Att vi hellre vill vara tillsammans än isär.

Tack för det, L. Ron Hubbard! (L:et står för Lafayette! Bara en sån sak.. )

6 kommentarer:

RANA sa...

Blev först riktigt nervös av rubriken och tänkte "inte döma nu, Rana" men sen blev jag lättad. Kram till dig! Klart det kommer att gå bra!

Kram, R

Jaja sa...

haha, ja ibland hämtar man inspiration ifrån de mest oväntade ställen!
Underbar insikt!

annasv sa...

Vilken härlig insikt! =)

Du, man brukar ju säga att vill man, så kan man. Och ni vill ju. Alltså kan ni. Kämpa, alltså. För kämpar gör man. Ständigt.

Lycka till!

Kram,
AnnaSv

Yogamamma sa...

insikt kommer ofta när man minst anar det.
Och du - jag tror att ni ska landa lite i tvåbarnschocken, dvs acceptera att det är lite kaos ett tag. Ni tappar inte bort varandra, ni verkar oerhört trygga med varandra och att det är så här, just nu. För det är precis så man måste tänka tror jag, j-u-s-t n-u, annars blir man nog tokig.

Kajsa sa...

Ha, vilken rubrik! Gick ju liksom inte att låta bli att läsa inlägget...

Kajsa sa...

Rana och Kajsa: Ja visst är det en rolig rubrik. *fniss*

jaja: Ja, det är tydligt det.

annasv: Kämpa, jo, så är det ju. :)

yogamamma: Ja, vi måste nog landa lite. Det är nog jag som har svårast att slappna av i kaoset. Får jobba på det.