Att leva med en annan människa

Måste fortsätta lite på ämnet: Som för alla finns det naturligtvis praktiska fördelar och praktiska nackdelar med att dela sitt boende med en annan vuxen människa. Jonas starka sida är inte det dagliga plockandet, vilket ni nog har förstått. Men han låter mig sova varje morgon när han går upp med Lydia, eftersom jag är en sjukt morgontrött människa. Till skillnad mot mig så lagar han gärna mat, jag gör det mest av solidaritetsskäl. Dessutom lagar han bättre mat. Han är en jävel på att storhandla och verkar finna något konstigt nöje (konstigt ur min synvinkel alltså) i att gå till en affär långt bort, köpa hela laxar på extrapris, stycka upp laxen och sedan frysa in mängder med båda laxkotletter och färdiga hemgjorda laxbiffar. Shit, sånt är lyx för mig.

När det gäller städning är jag mer av en "plocka-lite-varje-dag-och-torka-lite-hela-tiden"-människa. Har svårt när det blir för mycket. Då tappar jag styrfart. Jonas städar hellre ordentligt en gång i veckan. I min smak förfaller det för mycket mellan de gångerna, men uppenbarligen inte i hans. När jag bodde ensam så drack jag te ur samma kopp hela tiden. När jag var klar ställdes den smutsig i diskhon. Nästa gång jag skulle dricka te diskade jag ur den precis innan. Jag gjorde inte så för att jag bara hade en kopp eller en speciell favvokopp utan uteslutande för att jag inte pallar med högar av stående disk. En kopp = ingen kopp. De övriga, likadana kopparna, drogs uteslutande fram vid besök. Likadant med bestick och tallrik, fast jag diskade oftare dem direkt efter maten. Men porslin togs ur diskstället, inte ur skåpet, för att ha så lite som möjligt "i rotation". Så levde jag mitt liv. Så är det omöjligt att leva nu, med två personer till i huset. Tack goda gud att vi har en diskmaskin där dagens disk kan stå utom synhåll tills maskinen är full. Oftast kör vi den bara en gång om dagen.

Vad jag försöker göra nu, när de två år "hemma" och jag ska vara upptagen med någonting annat (vilket jag tyvärr inte alltid är i den utsträckning som skulle behövas för att släppa ansvaret för hemmet) är att helt enkelt tvinga mig själv att acceptera Jonas nivå, eller taktik, eller sätt. Det är inte mitt huvudansvar. I alla fall inte under dagtid. Jag dör inte av att ha det stökigare än vad som är mitt ideal. Tusan, stökigare än mitt ideal har jag ändå haft det så många gånger i livet! Det är bara svårare att acceptera när någon annan inte håller ordning än när jag själv tillåter mig att inte göra det. Alltså, för husfriden - le och var glad. Vi är alla friska och lever och älskar varandra och har tak över huvudet och mat på bordet. :-)