Stenålderskvinnans avgörande val

Här ska ni få en spännande bit information att suga på:

Enligt vad många är tämligen säkra på så var det kvinnan som "uppfann" jordbrukssamhället. Anledningen till detta är att det i samlarsamhället (det som fanns innan) var hon som samlade in och skötte den vegatabiliska basfödan; säd, rötter osv. Det var hon som hade möjlighet att fundera över att rester av vilda sädesslag hade grott där man lämnat dem förra året. Det var hon som hade de kunskaper om växterna och deras livsbetingelser som jordbruket förutsatte.

Sen var också befolkningskontroll otroligt viktigt i samlarsamhället. Det näst yngsta barnet måste vara stort nog att kunna vandra själv innan ett nytt barn kunde komma på tal. Antaligen ledde detta till att många oönskade barn sattes ut i skogen. Eftersom det inte existerade några kärnfamiljer är det inte säkert att pappan visste att barnet var hans eller hade samma känslor för det. Därför kan kvinnor ha varit mer motiverade än männen till att stanna på samma plats för att kunna behålla fler av sina barn.

Men, när jordbrukssamhället sedan utvecklades så visade det sig ha en mängd nackdelar, så väl som fördelar. En av nackdelarna var att det krävde mycket längre arbetstider med enformiga och tunga arbetsuppgifter. Detta var inte kvinnan lika fysiskt lämpad för som mannen. Dessutom tillät ju jordbrukssamhället större barnkullar vilket ytterligare bidrog till att hålla kvinnorna borta från det övriga arbetet.

För första gången i historien blev alltså kvinnorna inte längre lika viktiga som männen för försörjningen! I samband med en annan utveckling som skedde i snabbare takt i det nya bofasta samhället, nämligen inrättandet av status, förlorade kvinnan snabbt mark och blev en medborgare av lägre rang än mannen.

Så vad är slutsatsen? Att kvinnor i alla tider offrat sig till förmån för sina barn? Skulle de ha valt annorlunda om de hade haft ett medvetet val? Skulle vi, dagens kvinnor, välja annorlunda om vi stod inför ett liknanden dilemma idag med facit på hand?

Men samtidigt - fatta; För tio tusen år sedan började kvinnor bli mer beroende av män än män av kvinnor (för mer än reproduktion). Nu, långt långt senare, i en tid när inte bara jordbruksmaskiner som utjämnar den fysiska skillnaden, utan även preventivmedel och ett helt annat sätt att leva (informationssamhället) gjort sitt intåg så håller detta beroende på att brytas. Efter tusentals år! Inte undra på att det tar lite tid att ändra våra tankebanor. Fast å andra sidan är jordbrukssamhället bara en fis i rymden om man ser till hela mänsklighetens historia (ca 1%), så det borde inte vara irreversibelt. ;-)


(Och om ni har orkat läsa ändå hit så borde ni få en medalj!)

Shopping

Tog mig in till Odenplan idag för att inhandla en bok som bara fanns där. "Den kupade handen", måste läsa på lite om teknikens historia. Drev runt efteråt i jakt på ett bra lunchställe, eftersom att min mage kurrade och jag blev mer och mer kissnödig. Höll på att ge upp helt då jag alla ställen var omysiga eller tokfulla eller stängda. Ofta båda de första två samtidigt. Till slut ramlade jag utmattad ner på ett ställe med det något töntiga namnet Kafé Retro på Barnhusgatan. Väl där inne möts jag av en lugn atmosfär, lagom lite folk, avskalad men inte överdesignad inredning och en väldigt trevlig kille bakom disken. Ingen känsla av massproduktion här inte.

Jag beställer en Sallad Nicoise, som en äldre dam tillverkar. Herregud, tänker jag, det är bergis hans mamma! Är detta ett äkta familjeföretag? Mycket riktigt. När killen (på runt 30) inte kan växla min sedel säger han "Pappa, sticker du över och växlar hos XX" var på en äldre man studsar upp från sin plats brevid disken och går iväg för att växla. Salladen var fräsch och saftig, fullproppad med tonfisk, ägg, sardeller, potatis, kapris (shit, jag älskar kapris!), röd lök, brytbönor m.m. Och så några vindruvor i en skål till efterätt! Mmmmums.

Sen drev jag mätt och nöjd vidare för att på väg hem scanna av delar av stan på jakt efter en vinterjacka. Jag har nämligen fått den något opraktiska idén att jag vill ha en rosa vinterkappa. Vette fan om det är möjligt. Har inte sett en enda hittills. Om någon vet var det finns någon schysst butik som har lite färgglada kappor så hojta gärna!

För övrigt; Svart är inte mer än en färg, som det står i några löjliga reklamrexter. Svart är bara en färg! Dessutom har hela övervåningen på PUB omvandlats till ett superflashigt second hand-inferno. "Utvalt av Nina Persson" som kvinnan på en annan PUB-avdelningen lystet meddelade mig. Kyss mig där bak. Det tror jag den dag jag ser Nina Persson själv sitta där och sortera kläderna. Men dyrt var det så klart. Annars diggar jag stark hennes klädstil och skulle gärna ha henne som min personal shopper.. hehe, det vore nåt.


När alla försök till klädköp gick om intet passade jag istället på att köpa en Kånken Mini, knallgul, inför Lydias dagisstart. Den 19:e november är det dax. På torsdag ska vi gå dit och hälsa på igen, hela familjen. Ska bli så kul att se Lydia ränna runt i de där rummen för första gången.

Idag

Lydia och Åsa manifesterar på Medborgarplatsen mot militärdiktaturen i Burma.

You can´t take my mouse away...

Även jag om Schulman

Tja, nu ska även lilla jag kommentera den uppblossade striden mellan Alex Schulman och Jan-Olov Andersson. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om själva sakfrågan, nämligen att Schulman i sin blogg rejält sågade Aftonbladetkollegan bland annat genom att skriva ” Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall” och ” Jag skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”.

Jag har lyssnat på de olika sidornas argument och känner att jag inte riktigt kan ta ställning, fast att jag tycker diskussionen om var gränsen för yttrandefrihet och kollegial lojalitet går är intressant. Men en sak tycker jag bestämt och det är att jag trots allt blir glad över att någon (Schulman) faktiskt kritiserar någon (Andersson) på professionella grunder. Han skriver uteslutande om Anderssons faktiska arbete, hans skrivstil och hans verk. Inga låga yttrande som blivit så vanligt nu för tiden, typ att Andersson är gammal och ful eller en fet trött gubbe. För oavsett vad man tycker om en person så är det inte det som är intressant när det kommer till dennes arbetsinsats. Bra gjort, Schulman.

Rätt kurs i livet

Måste säga att det känns som om jag äntligen läser en kurs som innehåller precis det jag vill ha och behöver. Hitills har ämnena och föreläsarna varit så otroligt bra och intressanta. Senast igår hade vi tre timmars informellt snackande/frågande/bollande/diskuterande med Patrik Hadenius som just startat tidskriften Språktidningen. Det officiella ämnet för dagen var webbpubliceringen. Delvis för att de har en egen hemsida så klart, men kanske framföra allt för att han tidigare arbetade som webbredaktör på Forskning och Framsteg. Men språktokiga som vi verkar vara hela bunten gled ämnena delvis runt lite hur härligt som helst. Plötsligt inser jag den otroliga fördelen med att vi bara är sex personer. Vi har så mycket tid!

Funderade sedan tidigare på att skaffa en prenumeration på Språktidningen, men ska nu definitivt slå slag i saken. Jisses, det är så roligt med ord!

Längtar också till nobelprispresskonferenserna (svårt ord) om två veckor. Biologi, fysik och kemi. Har alltid gillat nobelpristillkännagivanden. I år ska jag vara där, höra det på plats.

Från och med nästa veckan börjar jag också min praktik på UR. Jag hoppas det blir mycket och intensivt innan jag blir utslängd och utestängd igen om tre månader. För första gången ska jag faktiskt få prova på att jobba med "naturvetenskapsprogram för barn" som jag så många gånger ältat att jag vill göra. Nu är det upp till bevis. Båda för mig och för min lust. Är detta grejen? Är det skitkul? Har jag någon talang för detta? Kan jag bidra med någonting vettigt? Vet jag vad ett barn är?

Och sen det här med den stora hamburgekedjan

Det kan väl vara okej med en hamburgare då och då, men gör det inte till något så himla festligt. Prata inte om det som om det är något så speciellt. Skippa ballongerna och leksakerna. Mat är mat. I USA, där reklamen troligen är mer mördanden än här, har de gjort tester på 3-åringar (!) som är helt övertygade om att kyckling, mjölk, morötter, potatis och annat förpackat i "den stora hamburgerkedjans" logotyp är godare än precis samma mat som lagts i neutral förpackning. Vi måste för faan tänka på vilka signaler vi ger till våra barn. Det påverkar hela deras liv. Det skrämmer mig något oerhört när alla ungarna på den fritidsavdelning där jag förut jobbade, helt utan undantag, valde att få hämtmat från ovan nämnda hamburgerestaurang den dag på året när de fick välja mat från precis var de ville. Det var det absolut roligaste och festligaste dessa ungar kunde komma på, fast att de fick en massa alternativ. Jag vägrar tro att det beror på att den maten är den tveklöst godaste i universum.

Svälj tabletten med vatten!

Värktabletter löses upp betydligt långsammare om de sköljs ner med t ex nyponsoppa än om de sköljs ner med vatten. Det kan ta timmar för en tablett som sväljs med fruktdryck att komma ut i blodet jämfört med minuter annars. Detta har forskare i Lund upptäckt. Läs artikeln här.

Brum brum

Idag är det den internationella bilfria dagen, vilket jag firat med att inte varken köra eller åka bil. ;-)

"Avlopp saknas"

Jag vet att jag är en hopplös storstadsmänniska med bristande fantasti, men jag fattar faktiskt inte hur folk lever hela somrarna i sommarhus utan vatten och avlopp. Hämtar man vatten någonstans? Jag menar, vatten behöver vi väl för att överleva (ja ni hör ju hur korny jag låter)? Om inte annat för att koka spagetti i. Om tvätta bajsiga barnstjärtar. Om inget avlopp finns, hälls allting rakt ut på backen? El verkar inte vara något större problem att få i en stuga. Lika så är WC inte så nödvändigt, en separett funkar ju bra även inne på vintern om man fryser om baken på torrdasset. Men avlopp och vatten, det känns ändå som om det tillhör basbehoven. Eller?

Hösten är fortfarande grå

Åh, jag är så sjukt trött på grått nu. Grått grått grått! Hur länge ska det vara helt grått i affärerna? Räcker det inte med att det snart är helt grått utomhus? Grått är snyggt, men bara grått blir så.. grått. Nu längtar jag efter en röd klänning. Rött rött rött! SÅ vill jag att min vinter ska se ut.


(Haha, bilden ovan påminner mig förresten om namnet på den gamla härliga akvarelltekniken "vått i vått" fast höstens mode får då heta "grått i grått".)

Heroes igen

Att skriva ett inlägg om en poppis TV-serie, så som jag skrev en liten reflektion kring mitt eget tänk efter att ha sett första avsnittet av serien Heroes, gav oanad effekt. Igår, när serien gick igen, måste en massa människor ha gått in och googlat på ordet heroes efter (eller under) programmet för min susneträknare har slagit alla rekord med 227 stycken besökare på bloggen! Dagen innan, när programmet också gick, var det 202 besökare, mot normalt runt 25-30. Jag har kikat igenom lite och sett att många har kommit in just via heroes-sökningar. Sen om dessa personer överhuvudtaget läser något på min blogg är ju en annan femma..

Den enda karraktär som verkligen intresserad mig än så länge är för övrigt pappan till Claire. Är han ond eller god? Vad vet han och vad vill han? Än så länge hejar jag på honom, han har en härlig tvetydighet. Fast jag har inte sett alla avsnitt så jag kanske borde veta bättre..

Att leva med en annan människa

Måste fortsätta lite på ämnet: Som för alla finns det naturligtvis praktiska fördelar och praktiska nackdelar med att dela sitt boende med en annan vuxen människa. Jonas starka sida är inte det dagliga plockandet, vilket ni nog har förstått. Men han låter mig sova varje morgon när han går upp med Lydia, eftersom jag är en sjukt morgontrött människa. Till skillnad mot mig så lagar han gärna mat, jag gör det mest av solidaritetsskäl. Dessutom lagar han bättre mat. Han är en jävel på att storhandla och verkar finna något konstigt nöje (konstigt ur min synvinkel alltså) i att gå till en affär långt bort, köpa hela laxar på extrapris, stycka upp laxen och sedan frysa in mängder med båda laxkotletter och färdiga hemgjorda laxbiffar. Shit, sånt är lyx för mig.

När det gäller städning är jag mer av en "plocka-lite-varje-dag-och-torka-lite-hela-tiden"-människa. Har svårt när det blir för mycket. Då tappar jag styrfart. Jonas städar hellre ordentligt en gång i veckan. I min smak förfaller det för mycket mellan de gångerna, men uppenbarligen inte i hans. När jag bodde ensam så drack jag te ur samma kopp hela tiden. När jag var klar ställdes den smutsig i diskhon. Nästa gång jag skulle dricka te diskade jag ur den precis innan. Jag gjorde inte så för att jag bara hade en kopp eller en speciell favvokopp utan uteslutande för att jag inte pallar med högar av stående disk. En kopp = ingen kopp. De övriga, likadana kopparna, drogs uteslutande fram vid besök. Likadant med bestick och tallrik, fast jag diskade oftare dem direkt efter maten. Men porslin togs ur diskstället, inte ur skåpet, för att ha så lite som möjligt "i rotation". Så levde jag mitt liv. Så är det omöjligt att leva nu, med två personer till i huset. Tack goda gud att vi har en diskmaskin där dagens disk kan stå utom synhåll tills maskinen är full. Oftast kör vi den bara en gång om dagen.

Vad jag försöker göra nu, när de två år "hemma" och jag ska vara upptagen med någonting annat (vilket jag tyvärr inte alltid är i den utsträckning som skulle behövas för att släppa ansvaret för hemmet) är att helt enkelt tvinga mig själv att acceptera Jonas nivå, eller taktik, eller sätt. Det är inte mitt huvudansvar. I alla fall inte under dagtid. Jag dör inte av att ha det stökigare än vad som är mitt ideal. Tusan, stökigare än mitt ideal har jag ändå haft det så många gånger i livet! Det är bara svårare att acceptera när någon annan inte håller ordning än när jag själv tillåter mig att inte göra det. Alltså, för husfriden - le och var glad. Vi är alla friska och lever och älskar varandra och har tak över huvudet och mat på bordet. :-)

Självbehärskning

Jag kommer in genom dörren klockan åtta på kvällen. Är hungrig (har inte hunnit äta middag) och trött (just cyklat hem från en hel dags pluggande ute på Universtietet). Hela hallgolvet är fullt av skor. Köksgolvet är fullt av kastruller och bunkar som Lydia dragit ut ur ett skåp. Diskbänken är full av skitiga tallrikar och glas (diskmaskinen är full med ren disk) och ett gosedjur. På köksbordet ligger tre dagars DN samt strumpor, tejp, några pennor, en kokbok, fler gosedjur och bananer. I Lydias rum är golvet fullt av kritor, papper, böcker och lösa delar från pussel. Radion står på i köket och stereon är på i vardagsrummet, cumbiamusik. Nedanför stereon ligger tvätten som sattes på i morse fortfarande blöt i en blå Ikea-kasse. På väg mot badrummet hittar jag tre nappar på golvet som jag plockar med mig. Inne i badrummet badar Lydia, Jonas sitter brevid. Jag tar ett djupt andetag.
–Hej, hur har ni haft det? säger jag glatt.

KALAS

På väg till kalaset


Plötsligt får Lydia syn på en katt!


Kakor, kakor och mera kakor. Mmmmmm!


Vimmelbild


Vimmelbild

Tretti

Idag har min syster 30-års kalas. Hon fyller visserligen inte förrän i veckan, men ändå. Tretti bast! Då är man ingen dununge längre. Och jag som tror att jag är "typ tretti". (Jag är alltså hennes storasyster, ska nämnas) Tretti har alltid varit lite av en magisk gräns i mitt huvud. Kanske för att jag redan som liten var ganska upphängd på hur gammal jag skulle var år 2000. Det var mer eller mindre science fiction i mitt huvud att det någonsin skulle bli år 2000. Och då skulle jag ändå inte ännu vara tretti!

Men nu har ju år 2000 redan kommit och passerat som alla vet, och nu fyller alltså min ena syster 30. När den andra systern, om några år, fyller 30 är det väl bara att gå och dra något gammal över sig. Eller så tror jag inte längre att jag är typ tretti då. Jag kan ju alltid hoppas. :-)

....................................................Syrran.............................................

Hur länge kan man sitta på en latte?

Sitter ofta och skriver på fik nu för tiden. Fik med trådlöst internet. Ofta försöker jag äta där för att sen även dricka kaffe så att jag har "rätt" att sitta länge, vilket jag behöver. Hemma får jag ingenting gjort om Lydia är där. Men ibland kan jag liksom inte äta mer och tar bara en kaffe. Hur länge är det okej att sitta då? Jag ser ju tonårstjejerna som sitter på diverse hak med benen uppdragna under sig och sippar på en gemensam kaffe i timmar, men tyvärr har jag alldeles för mycket Luther i mig för att klara av att göra likadant. Märker att min gräns för en enstaka latte går vid ca en timme. Sen börjar jag känna mig oönskad.

Läs förresten denna utläggning om den moderna lutheranen. Jag behöver väl inte säga att jag känner igen mig..

Käck är väck

A, jag var tvungen att byta profilbild igen tyvärr. Såg så sjukt käck ut på den förra. Det är väl okej här på sidan där den bara ligger och såsar uppe i ett hörn. Kändes inte lika bra att signera diverse kommentarer, ibland riktigt allvarliga, på andras bloggar men ett käckt leende. Om ni förstår vad jag menar.

Förtvivlan

Jag hör Jonas och Lydia inne i sovrummet. Hon är så övertrött. Har gråttit högt i tjugo minuter. Jonas som pratar lugnande och klappar och sjunger. Jag är sitter ute i vardagsrummet, maktlös. Först var jag också där inne, men ingen av oss når henne just nu. Hon vill inte bli buren, vill inte ligga i sin säng, vill inte ligga i vår säng, vill inte bli satt på golvet, vill inte bli uppplockad, ja ni fattar. Det går ju över, det är bara lite trötthet, men det låter så fullkomligt förtvivlat. Lugnar sig lite och sen börjar det om, om och om igen. Puh.

Heroes

Såg första och andra avsnittet av Heroes i veckan. Tyckte det var så där. Kanske ger det en vecka till och ser om jag fastnar. Men det fick mig att tänka lite. Före del 2 kom en kort uppdatering där en berättarröst sa ungefär; "..samtidigt upptäcker en grupp människor runt om i världen..(around the globe)" Runt om i världen? En person som finns med i serien, men inte tillhör den grupp som omnämns här, kommer från Indien. En person i den nämnda gruppen kommer från Japan. Resten, 6 personer, kommer från USA! Jag vet att det är en liten detalj, men jag irriterade mig som fan på det.

Sen kommer nästa: När jag började tänka på detta så räknade jag i mitt huvud för att se hur många personer som ingick i gruppen. Efter att ha sett serien så kändes det som att det var "några tjejer och några killar", typ. Men när jag tänkte efter så var det faktiskt två tjejer och fem killar. Ändå kändes det som om det var ngefär 50-50. Jag funderade på hur det hade upplevts om det faktiskt hade varit 50-50, säg fyra killar och fyra tjejer. Då hade det nog upplevt som om det var lite många tjejer. Herregud, hade det varit två killar och fem tjejer, alltså precis det omvända, då hade det banne mig bara varit en massa tjejer i serien!!

Nu säger inte jag att alla program måste innehålla lika många tjejer som killar. Jag förundras bara över att jag upplever det som en normal jämvikt när det är betydligt fler killar än tjejer, och att jag aldrig skulle göra det om siffrorna var omvända.

Tydligen kommer dessutom ytterligare två personer att ingå i gruppen. Båda dessa är av manligt kön. Alltså, sju killar och två tjejer. Ganska jämt, eller hur? I alla fall i våra hjärnor.

Före detta

För er som känner David kan jag föresten "tipsa" om att han finns på nytagna bilder på Charlottas blogg.

Sunkjobb

Heliotropen efterlyser sunkjobb man aldrig fick eller snabbt gjorde sig av med. Sitter och funderar och kommer fram till att jag mestadels haft kortvariga sunkjobb faktiskt. Feg och utan att veta vad jag vill här i livet har jag sökt och haft många "tillfälliga" jobb. Dvs tillfälliga i mitt huvud. Men några riktigt konstiga tror jag inte att jag haft, snarare vanliga typ kafé, affär, reception osv.

Det absolut sämsta jobb jag haft var i kassan på en Vivobutik. Det var så sjukt stressigt och otrevligt så jag sa upp mig efter tre månader, vilket är kort till och med för mig. Då var jag visserligen 16 år. Sedan dess har jag sökt mig till lite bättre platser.

Eller vänta förresten, värst av alla var nog när jag jobbade en sommar, i tonåren också tror jag, med att städa hemma hos pensionärer och av företaget blev satt att en dag i veckan städa i en direktörsvilla. Men det tror jag att jag har skrivit om förut.

Längtar så sjukt mycket efter hus just nu, alltså fritidshus. Inbillar mig att jag skulle vara där hela tiden om jag hade ett - vilket naturligtvis inte är sant. Men ändå... drömma går ju. Behöver bara ytterligare någon miljon i kontanter så kan jag köpa ett relativt okej hus, hahaha! Någon som vill bidra? ;-)

Dunder och brak

Fyfan vilket busväder. Tur att jag kan använda min onda hals som ursäkt för att slippa cykla till Universitetet idag. Men det vore kul att sitta i ett hus just nu. I hus är åska kul, av någon konstig anledning.

Klantstövel

Så här bra fungerar min hjärna just nu (inte): Budar på lite grejor på tradera, bland annat gummistövlar till Lydia. Tänker att två par är ju bra, och gärna lite stora för att.. ja ni fattar. Lägger bud på flera par, blir lite överbjuden, budar på ett par nya osv. Vinner ett par. Juste! Svänger förbi Emmaus barnsecond hand på Götgatan. Hittar ett till par till bra pris. Strålande! Köper dem. Vinner ännu ett par.. vänta lite nu!! Hur många par har jag budat på egentligen?? Visar sig att jag hade bud på tre par. Som tur var blev jag i alla fall överbjuden på ett av dem. De två par vi har hemma nu är fina och säkert bra. Kan ju alltid rättfärdiga mig med att ett av dem är fodrade. Det tredje paret återstår att se. Det lär väl dyka upp snart. Dessutom är jag rädd för att alla är för stora! Hahaha!

Åh nej.

Ont i halsen, tung i nacken, bank i pannan, kli i näsan. Ingen bra veckostart. Bryt ut eller lämna mig ifred, förkylningsjävel!

Ibland känner jag att jag absolut inte vill ha några fler barn. Inte för att Lydia är jobbig, utan snarare för att hon är så underbar. Jag vill alltid vara tillgänglig för henne och kan inte föreställa mig att behöva göra henne besviken pga någon annan liten konstig unge som jag inte ens känner än. Att ta in ett till barn i vår härliga lilla familj skulle ju onekligen leda till en stor förändring.

Tänk bara under graviditeten. Att kanske inte kunna bära på henne när hon är ledsen eller trött. Att inte kunna låta henne rida rodeo på min mage, som för tillfället är vår favoritlek. Usch, tanken ger mig tårar i ögonen. Och kanske ligger svaret precis där - jag är så blödig och medgörlig när det gäller Lydia att jag borde skaffa syskon till henne för att få lite distans. Om inte annat för hennes skull.

Men hon är ju min lilla pussgurka! Kommer det fler barn få Jonas ta dem. Lydia är min. ;-)