Hey Amanda

Läste nyss ut Amanda Svenssons debutbok Hey Dolly och blir lite lätt trött. Trött av allt det smarta. Var går gränsen? När Jonas Hassen Khemiri är språksmart blir jag förtrollad. Av Amanda Svenssons språksmartheter blir jag bara ledsen. Förmodligen för att hon har skrivit den bok jag kanske trodde att jag ville skriva när jag var i tjugoårsåldern. Och som jag nu absolut inte vill skriva, knappt läsa. Språksmartheterna håller i detta fall läsaren utanför den riktiga känslan. Där Khemiris romanfigurer är de som förälskar, förlorar och förirrar sig i språket tar Svenssons figurer skydd bakom en mur av språk, där läsaren hamnar på andra sidan. Att man ska vara så där smart och samtidigt så ung gör i alla fall mig rejält sorgsen. Jag har själv försökt och jag är så tacksam att den tiden är över. Jag undrar hur gammal Svensson själv är (hennes Dolly är 18), men oavsett ålder så önskar jag henne att bli äldre. Jag lovar att det kommer att kännas bättre. Jag vill verkligen inte vara spydig och klappa henne på huvudet, för hon är uppenbarligen skitbegåvad. Det bara är så.