Jag är inte van att vara ensam hemma längre, märker jag. Visst, jag är inte ensam. Barna ligger och snosar i sin säng. Men de vill inte ligga i min säng. Det vill de aldrig. Och nu när de väl sover är lägenheten väldigt tom och tyst. Lite för tyst. Undrar plötsligt om grannarna ser mig...
Så länge barna är vakna känns det inte annorlunda. Hur skulle det kunna göra det, vi är ju båda ofta borta på kvällarna. Men nätterna. Hur ska jag stå ut fyra nätter i vår alldeles för stora kalla tomma säng?
måndag, november 01, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Visst känns det märkligt! Fast jag har ju en liten gosgubbe som kommer över någon gång på nattkvisten, så jag är inte helt ensam.
Vårt sovrum är rätt ogästvänligt (asketisk sovplats och rörigt förvaringsutrymme i en oväntad och hemsk kombination), så jag brukar tänka när jag lägger mig ensam att allt blir bättre när vi fått lite mysigare där. Men det kanske inte stämmer?
Svårt att säga, kanske kommer du mysa loss den dagen den dagen du har ett supermysigt sovrum. Vet inte om vårt sovrum är det direkt, men jag tror inte något i den omliggande miljön skulle ändra min upplevelse direkt.
Skicka en kommentar