03 Mina föräldrar

En skröna jag gärna berättar om mina föräldrar är att min mor blev kär i min far när han höll politiska brandtal. Jag vet inte hur sant det är egentligen. Vad jag vet är att de träffades genom att de båda var politiskt aktiva. Vad jag också vet är att de var väldigt unga när de träffades och att de gifte sig efter bara tre månader. Mamma var 23 när hon fick mig. Inte lång tid efter var separationen ett faktum, fast att de nog båda väldigt gärna ville ha barn. Orsaken till skiljsmässan kan jag bara spekulera i, men jag vet att jag idag har svårt att se hur de två någonsin kan ha varit tillsammans.

Min pappa blev den klassiska frånvarande föräldern eftersom han så småningom flyttade från Stockholm. Mina föräldrar gjorde nog vad de kunde genom att försöka hålla mig utanför eventuella konflikter och inte prata skit om varandra. Både jular och andra högtider firade vi ibland ihop, jag, mina systrar, min far och hans två fruar (som vi brukar skämta). Klart det inte kan ha varit lätt för de vuxna, men jag är väldigt tacksam att de orkade med det ändå, för det betydde otroligt mycket för oss barn att kunna umgås allihopa samtidigt.

När jag återvände från Dublin i semivuxen ålder flyttade jag in hos min pappa, som då flyttat till Stockholm. Egentligen skulle jag bara sova över en natt, men jag blev kvar i nästan två år. Jag behövde det. Behövde det för att lära känna honom som person och inte bara som en avlägsen individ som jag aldrig delat någon vardag med. Sedan dess har han blivit mer av en verklig människa, med fel och förtjänster, vilket jag är glad för. På många sätt är nog min far och jag ganska lika vilket gör att vi trivs bra i varandras sällskap. På ett annat plan förstår jag honom inte alls, vilket ibland känns jobbigt.

Min mor är en helt annan femma. Min mor, konstnärssjälen. Jag har ärvt så mycket från min mor, så många vanor, humor, musikalitet, min kärlek till så mycket i livet. Det är hon som har uppfostrat mig, för bövelen. Ändå upplever jag att hon är en helt annan sort än jag. Vi går varandra på nerverna en del och ibland har vi haft riktigt jobbiga perioder, men det tänker jag inte gå in på här. Det viktiga är att min mor alltid har funnits där. Hon är en större del i mitt liv, och även i mina barns, än alla andra släktingar. Jag är glad över att hon står så nära mina barn. Jag tycker att hon är en bra förebild och jag hoppas att de får med sig en massa saker från henne som inte jag kan ge dem. I grund och botten är jag bara glad att hon finns.