Slut i rutan

I två dagar har jag tänkt skriva ett blogginlägg om cirkusbesöket i söndags. Ett sådär lite lagom roligt och trevligt inlägg. Men jag har inte orkat och huvudet har varit fullt av tankar på annat. På barnuppfostran. På hur man möter barn. På hur fan man ska göra med vissa saker. Ikväll önskade jag hett att någon i stil med Super Nanny skulle komma invalsandes i vårt familjeliv. Det värsta är att det inte är för att vi inte kan hantera våra barn utan framför allt för att någon utifrån skulle säga de saker till oss om vad vi behöver förändra som vi inte kan säga till varandra. Jonas och Lydias relation har blivit sämre igen. Det bara skär sig om och om igen mellan dem. Jag vet att Jonas tycker att hon är jobbigare än någonsin och det värsta är att det märks när han är tillsammans med henne. Jag hör det i hans röst. Underliggande irritation nästan direkt vilket jag tror leder till att hon börjar krångla, och sen är den neråtgående spiralen igång igen. Samtidigt låter han henne köra med honom. Han argumenterar i evighet med en tvååring som bara säger nej för att hon kan. Han håller inte de gränser han själv sätter upp utan låter henne skjuta på läggtider, antal sånger som ska sjungas osv osv. Och hon blir bara värre och värre.

I kväll slutade det med att hon tokgrät och skrek efter mamma vad han än försökte göra. Jonas bad mig ta över för att han inte orkade mer. Inte undra på att jag framstår som ett bättre alternativ när jag kommer in i efterhand och får bli den som tröstar och lugnar. Även om hon hunnit blir så hysterisk att det tar ytterligare 30 minuter innan hon somnar. Hon blir bara mammigare och mammigare och jag vet inte vad vi ska göra åt det för det funkar inget bra. För det mesta badar och lägger jag för då kan hon visserligen krångla lite för att hon inte vill sova, men det funkar bra. Men jag orkar inte lägga jämt. Jag är med henne och Sally själv flera timmar varje morgon och eftermiddag och till slut behöver jag vara ifrån en stund och ta disken istället för badet. Men det är så plågsamt att höra dem interagera just nu. Jag vill inte lägga mig i och jag tänker att de måste göra detta oftare för att komma över sina svårigheter i att kommunicera. Men fan, när det slutar så här och jag ändå får ta över tillslut och Lydia somnar av utmattning och både jag och Jonas är helt slut i rutan.. jag vet inte.

Vad ska jag göra? Jag kan inte på ett bra sätt berätta för honom vad jag ser och hör, för jag är en part i målet och gör också en massa saker galet och jag vet att han tror att han gör sitt bästa. Men det är helt enkelt inte nog. Vad gör man då? Samtidigt är det otroligt svårt att kritisera honom för hur jobbigt måste det inte vara att hela tiden jobba i motvind. Att hela tiden jobba mot att hon föredrar mig och vill att jag ska göra allting med henne. Vad är hönan och vad är ägget? Hela situationen gör mig bara så himla ledsen. För alla inblandades skull.