tisdag, september 30, 2008

..fortsättning på gårdagens inlägg

Tack för era kommentarer. Ja, kanske bör jag ta upp detta trots allt, men jag ska nog ta det verbalt. Än så länge läser inte Jonas min blogg och det känns bra så. Efter en natts sömn och lite distans känner jag att jag nog var lite hård mot honom i gårdagens inlägg. Det beror ju trots allt kanske inte alls på honom att läggningen spårar ur. Jag har också blivit tokig på henne ibland, men tror hon och jag är mer vana vid varandra när hon är på tvären, eftersom vi tagit oss igenom fler liknande situationer tillsammans. Men jag ska definitivt ta ett snack med Jonas om bådas vårat språkbruk och hur vi bemöter Lydia när hon trotsar. Började själv tänka på det för några veckor sedan, att försöka att inte låta så irriterad och gnällig på rösten och framför allt att inte använda ordet nej hela tiden! Om man inte passar sig så blir det liksom nej, nej, nej heeeeeela tiden (gärna flera i rad). Nu försöker jag påminna mig att prata med henne helt utan att använda det ordet, förutom i situationer som kräver ett enstaka NEJ! och ingenting mer. Ska prata med Jonas om det och om hur vi båda måste tänka på att inte sugas in i den där onda spiralen som bara gör situationen värre.

5 kommentarer:

Linda sa...

Åh jag känner igen hela problembilden!! Det är inte helt lätt, men tänk på att det säkerligen är en fas detta också. Precis som i vuxnas relationer går det i vågor mellan förälder och barn också. Man ska självklart inte ignorera det för det, men det kan ändå vara skönt att tänka på.
Kram

Tove sa...

Låter bra, lycka till!

Anonym sa...

När jag ska prata om känsliga saker med till exempel maken brukar jag lägga fram det som ett problem vi ska lösa tillsammans, inte som något jag redan har svaret på. Ungefär: "Vad jobbigt ni verkar ha det med läggningen. Hur ska vi göra för att få det att fungera bättre, tror du?" Himla sneaky kanske, men tillsammans brukar vi komma fram till en lösning som fungerar utan att någon "förlorat ansiktet".

/Heli - leker doktor Phil

Kajsa sa...

Linda: Kram tillbaka. :)

Tove: Tack.

Heli: Vet du, jag tror du har en bra strategi där. Ska sitta ner och prata om hur vi ska prata med henne och hur vi ska göra när hon trotsar, fast jag redan tänker på det och tror att jag har en lösning. Tycker inte det är sneaky, finns ingen anledning att hamna i attack- och försvarsställning som så lätt blir resultatet annars. Tack!

Yogamamma sa...

Använd giraffspråket, dvs utgå från dig och dina behov utan att attackera eller anklaga. Det brukar funka.
Och tänk på att ett barn som får syskon ofta regriderar och blir som en liten bebis igen. Det brukar gå över fortare om man bara är i det tillsammans med barnet. Sjung lite fler sånger, var mer nära, dalta och gulla eller vad hon känner att hon behöver. Det är en tuff tid, men jag tror att ni fixar det galant.
Kram!