Bu på polisen

Personalen på dagis försöker tutta ihop Lydia med ett litet barn på hennes nya avdelning. "Det är en så känslig liten kille" säger de lyriskt och sätter dem brevid varandra vid maten och lägger dem brevid varandra på vilan. En dag lekte hon med honom. "Vad lekte ni då?" frågar intresserad mamma. "Vi lekte polis" svarar dottern. Jaha, det var något nytt, det har hon aldrig lekt förrut. Men idag hade hon inte haft någon lust att leka med honom. "Varför det då?" frågar den intresserade mamman. "Han ville leka polis" svarar dottern.

Varför leker barn polis? Jag är ärligt talat fundersam. Inte många av dem kan ju ha kommit i kontakt med poliser på riktigt. Att de leker mamma, pappa, barn kan man ju hajja - de flesta ser ju det hela dagarna hemma. Att de leker doktor, att de lagar mat osv osv kan jag förstå. De efterhärmar ju den verklighet de ser omkring sig. Men varifrån får alla ungar denna starka vilja att leka polis? Efter att vi hade flytt lägenheten mitt i natten och blev omhändertagna av brandmän lekte Lydia inte direkt brandman, men hon pratade i över en månads tid om att hon skulle bli brandman när hon blev stor.

Så vad gjorde dottern istället, när båda de andra barnen i hennes ålder på förskolan lekte polis? Jo, hon var en prinsessa i rosa skor, berättade hon för mig. Och så gick hon till polisernas station och sa "Bu!". Jaha, och hur många riktiga prinsessor som hon efterhärmar har hon sett i sitt liv då? undrar den uppmärksamme läsaren. Äh, ta er i i brasan, vettja! ;)