"På Klaragården i Stockholm city möter vi just nu fler ensamstående mammor än vanligt, och de lever på existensminimum. De har inga pengar och ett akut behov av hjälp med mat till sina barn. [...] Vi möter mammorna och delar ut fler och fler matkassar för varje vecka. [...] De kvinnor som söker och får stöd i vår verksamhet lever ofta i extrem utsatthet där Klaragården blir en fristad. Oavsett om en kvinna behöver hjälp för att överleva eller ett långsiktigt stöd tillbaka till ett fungerande liv så finns vi där. [...] Att kontakta oss för att få en kasse mat till helgen är bara ett exempel bland flera på en växande fattigdom bland kvinnor och barnfamiljer i Stockholm."
Jag vet inte ens vad jag vill säga med detta inlägg mer än att det som står i brevet får mig att må illa. Och tänka på Anders Borgs självgoda uppsyn tidigare i veckan när han pöste stolt och meddelande att Sveriges finanser ser bättre ut än väntat. Jo, jag vet att det sägs att det bland annat är barnfamiljer som ska prioriteras nu, men hur kan man vara så nöjd när man är finansiell chef för att land där folk får vända sig till välgörenhet för att få mat till sina barn?
1 kommentar:
Jag får liknande illamående varje gång politiker går ut och lovar skattesänkningar. Hur kan man ens överväga det, när så mycket fungerar så illa?
Skicka en kommentar