Insikt från en tunnelbana

Dagen börjar dåligt. Ett telefonsamtal igår kväll har fått mig att grubbla inatt och orsakat tjafs mellan mig och Jonas på morgonen. Dessutom har jag försovit mig lite, är stressad, sur och har inte hunnit äta frukost. En kort ordväxling mellan mig och en snöröjare på gatan. Jag märker hur han genast svarar mig otrevligt och jag tänker på den gamla visdomen att som man ropar får man svar. Det är bra, det får mig att tänka efter. Jag låter troligtvis precis så sur som jag känner mig. Jag inser att jag måste bryta detta, göra om det här till en bra dag.

Börjar med att gå några steg längre och köpa stans godaste sojalatte till frukost, även fast det gör att jag blir ytterligare några minuter sen. Den varma drycken hjälper. Jag tar ett djupt andetag och tänker att tunnelbanan i morgonrusningen inte är lättaste stället att bli på gott humör. Men det måste gå. På perrongen tycker jag att alla stirrar på mig, så till den grad att jag tillsist börjar känna efter om jag har något konstigt på mössan. Haha, snacka om att vara paranoid. Det är väl bara min dåliga energi som lyser. Eller kanske, i bästa fall, det enorma lugn mitt i all stress, som så sakta börjar sprida sig i min kropp. En sann raritet på tunnelbaneperronger kan jag lova.
Sitter nu på tuben. Har sittplats! Bara en sån sak .. Känner mig redan bättre. Det här ska nog gå bra ska ni se. Andas!