fredag, februari 05, 2010

Somna i frid

Fallet med barnläkaren på KI som åtalas lämnar mig ingen ro. Jag kan verkligen inte förstå. Jo, jag förstår att det är väldigt knivigt och svårreglerbart med kroniska dödliga sjukdomar osv. Men patienter som befinner sig under palliativ vård, som verkligen är på väg att dö. Som de facto håller på att dö.

Om jag har förstått saken rätt så var bebisen som fick en för hög dos av morfin verkligen på väg att dö. Respiratorn hade redan blivit avstängd. Det som återstod var i praktiken bara att vänta. Lindra och vänta. Lindra med morfin i tillräckligt höga doser för att dödsångest och smärta inte skulle bli en del i livets slutskede.

Precis så var det när min mormor dog. På slutet vet jag inte om hon förstod vad som hände och lite var väl det meningen. Det jag oroade mig mest för var inte att hon skulle dö, för det skulle hon. Utan att hon skulle känna smärta. Eller bli rädd. Eller känna ångest. Känslan av att dö. Vi kan aldrig veta vad hon verkligen upplevde på slutet, men det var en trygghet att veta att de gav henne morfin och annat ångestdämpande för att om möjligt låta henne "somna in" utan alltför mycket obehag. När det verkligen var dags. De sista dagarna när hon inte åt längre, när hon inte gick upp längre, när hon gled ut och in i dvala och mest sov.

Nu kanske jag skriver något som kommer att uppröra en del, men jag kan faktiskt inte se vad det skulle ha gjort för skillnad om hon fått en lite högre dos morfin och därmed, av morfinet, somnat in några timmar tidigare. Det enda jag tänkte på då var "låt henne inte lida". Och det hade hon förhoppningsvis inte gjort på något av sätten. Det är inte så att jag önskar att de hade gjort det. Det de gjorde var fullt tillräckligt, det var bra, det var lagom och fint på alla sätt och vis. Men om det i efterhand hade kommit fram att hon fått en något högre dos morfin det sista dygnet.. hade jag knappast blivit upprörd.

Nu ska de alltså mordåtala den läkare som, efter att respiratorn redan kopplats ur, när det enda som återstod var väntan på en långsam död, gett en för hög dos morfin som orsakat barnets död. Någon dag i förväg? Några timmar? Vem är det som anser att det är en vettig fråga att driva till domstol? (Om inte för att diskutera praxis, men så verkar inte vara fallet.)

4 kommentarer:

Malinka sa...

Ja, allt är mycket märkligt fortfarande. Trodde nog inte att de skulle orka baxa det hela vägen, på så lösa boliner i form av indicier (som skulle kunna peka åt vilket håll som helst) och antaganden.

Ska bli intressant att vad som händer. Hur som, är nog läkarens liv om inte förstört så åtminstone ordentligt torpederat.

Kaffeflickan sa...

OCh jag håller helt med dig. Detta drev kan leda till att läkare INTE hjälper patienter att få ro i livets slutskede. Och den utvecklingen är än mer fruktansvärd.

k sa...

Jag håller också med, för någonstans måste vi börja fundera över vad ett liv är och vad som är dess mening. Jag kan inte personligen se att lidande och smärta ska utstås "bara-för-att", utan kan det lindras tror jag definitivt att det ger en bättre upplevelse för alla inblandade. Smärtan som min mamma var med om när hon såg mormor tyna bort i en sjukhussäng, liten som en mygga och i avsaknad av minne av henne och självfallet av oss, den var inte nådig, men en del av livet. Men, om det dessutom inneburit att se mormor ha ont - så ont att inget blev fridfullt - då kan jag verkligen inte se vilken mening det skulle ha. Verkligen inte. Så det som hör livets alla skiften till; ja. Det som går att lindra; nej.

Kajsa sa...

Malinka: Som vanligt har du uttryckt saken mer välformulerat och korrekt än vad jag lite slarvigt gjort, men andemeningen är ju den samma. Jag såg att jag tom hade lämnat en kommentar hos dig när det begav sig, fast jag inte kom ihåg det själv. :)

Kaffeflickan: Ja verkligen, det vore den värsta utvecklingen av alla.

K: Det som går att lindra, precis. Sen är det en svår och känslig sak att bestämma var den gränsen går, men ibland är det inte svårt att se på vilken sida gränsen något befinner sig.