måndag, mars 30, 2009
Ont i magen
Fan, ibland får jag ont i magen på jobbet. Av att ha ett ansvar och inte den tid jag känner att jag behöver för att kunna ta det ansvaret på rätt sätt. Så mycket blir lite hipp som happ och ibland blir det lite väl mycket happ och har man otur så är någon förälder där och hugger ner på förfarosättet som en hök. Jag fattar verkligen att folk är måna om sina barn, men fattar de hur lite tid vi har till allt och att vi hela hela hela tiden gör vårt bästa?? Det är superkrasst, men det finns helt enkelt inte tid att punktmarkera en viss konflikt hela tiden eller ringa runt till föräldrar så att alla får en viss information precis samtidigt. Dessutom är det nya regler var gäller arkivering av allt skriftligt material som är stenhårda så vi är uppmanade att aldrig skriva några personliga saker i mejl (så att man kunde formulera allt en enda gång och sedan bara skicka det till alla berörda). Saker tas helt enkelt ibland i korridorer och liknande även om det knappast är idealt. Men vafan, vi försöker. Och vi jobbar och jobbar och jobbar och allt för barnens bästa. Jag lovar! (önskar jag kunde skriva så i veckobrevet, haha!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du och Kalle har verkligen olika sätt att uttrycka lite av samma sak. Mkt intressant och rätt kul! Inte situationen då förstås. Hoppas ni hittar ngt bättre sätt för kommunikationen med föräldrarna.
Även om du har dåligt samvete, och jag förstår vad du menar, så känner jag på mig att det är precis sådana som du som behövs i skolan!
Tove: Vore spännande att höra hur Kalle uttrycker det..
yogamamma: Tack! Vad trevligt att du tror det. :)
Han nämner en del av de här problemen med föräldrarna, hur ni inte hinner kommunicera så mkt med dem som ni vill. Och bristen på kommunikation med dem. Vill ej gå in på det mer här men vi kan ta det live nån gång. Generellt "klagar" han väldigt lite dock. Med det menar jag inte att du klagar!
P.S. han har inte läst det här inlägget så att du vet!
Vad man än gör och hur mycket man än engagerar sig så räcker man inte till. Det gäller att acceptera det och göra sitt bästa utifrån de förutsättningar man har. Och försöka vara stolt över det.
Lycka till!
Skicka en kommentar