tisdag, mars 24, 2009
Mitt hjärta brister
Jag saknar mina barn. Och de saknar mig. Det är helt sjukt hela den här grejen med att jobba heltid. Två gånger i förra veckan började jag gråta på bussen hem för att jag saknade dem. Hur gör man med allt när den stora är supermammig och vill bli hämtad och lämnad av mamma på dagis och umgås mycket mycket mer med en mamma som går innan hon vaknar på morgonen och kommer hem lagom nog till middag och sen inte mycket mer än läggning kvar på dagen. (Mitt hjärta brister.) Så kräver den stora mig så mycket den tid jag är hemma att jag knappt hinner hålla den lilla. Och hon har precis börjat förstå att jag kan gå. Att jag försvinner. Så gråter hon när jag lämnar rummet, gråter när jag går ut genom dörren på morgonen. (Mitt hjärta brister.) Jag saknar dem rent fysiskt; att känna deras små kroppar, lukta på dem, känna den mjuka huden mot min kind. Mina barn!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kajsa, jag börjar gråta när jag läser. Vill aldrig i hela mitt liv jobba heltid! Hoppas att du kan hitta ngt som funkar bättre efter sommaren.
Å jag vet hur det känns, jag känner precis likadant. Heltidsjobbet har gjort mitt liv till en enda stor soppa av stress. Stress för att jag jämt är sen på morgnarna, stress på dagen för att jag tänker på honom och stress på eftermiddagen för att hinna hem och få åtminstone två , tre timmar med mitt barn. Det är helt enkelt bara så jävla sjukt. men vad ska man göra då. I bland har man inget val. Men du är inte ensam. Och det suger.
Jag håller helt med men som sagt vad gör man när man är ensamstående? Någon annans lön finns ej att tillgå. Min räddning är mitt jobbs flexibla arbetstider och att jag kan jobba hemifrån ibland. Men visst saknar man!
Oj vad jag tycker om din blogg!
Kanske helt fel inlägg att skriva den kommentaren till, för mitt hjärta brister lite av att läsa det du skrivit, men jag måste bara säga att du skriver så himla fint, intressant och roligt att jag bara direkt måste lägga dig till mina favoriter! Hoppas det är ok?
Och ang inlägget; jag håller helt med dig. man borde kanske lägga ner mer tid på att hitta en alternativ livsstil (och nej, det behöver inte bli lika flummigt som det låter)men nånting, nånting som tar oss bort från de här gigantiska 8 timmars dagarna, som med resor tillåfrån blir till 10-timmars dagar o ibland mer med övertid o aaaaaaaaa, allt det där.
Jag vet inte...jag gillar din blogg iaf!
Tove: Det värsta är ju att jag trivs ganska bra på jobbet. Så det är liksom inte det som är problemet. Jag måste ju jobba.. Det är mängden jobb i förhållande till mängden icke-jobb som är problemet. Klart det finns mer eller mindre smidiga jobb, Kalle och jag pratade just om hur oflexibelt skoljobb är härom dagen. Fast det finns ju de som är värre också.
Jen: Åh, det är så ledsamt. Blir ledsen bara av att höra att du känner likadant.
Malin: Ja hur det fungerar logistiskt som ensamstående fattar jag inte alls. Men saknaden är dock den samma även fast vi är två.
Fr Blund: Nämen oj, tack så hemskt mycket! Klart du får länka, alla får länka. Det är en mänsklig bloggrättighet. ;) Måste genast kolla tillbaka in till dig.
Åh, det där känner jag igen. Jag tyckte det var jättejobbigt i början, men man vänjer sig successivt (även om jag väldigt ofta önskar att tåget kunde åka liiite snabbare när jag ska hem ;) ).
Skicka en kommentar