När livet är på väg att ta slut

Jag vet inte vad mer det finns att säga om målet mot barnläkaren på Karolinska egentligen. Men alla skriverierna får mig att tänka på när min mormor dog härom året. Även om det är svårt att jämföra en gammal människa som dör efter ett helt liv med en liten nyfödd bebis som dör ifrån sina längtande föräldrar efter bara några månader så finns det likheter mellan deras slut; båda var döende och alla runt omkring visste det.

Vad som än har hänt under denna tragiska tid så känns det ganska uppenbart att föräldrarna inte har fått tillräckligt med hjälp att bearbeta det som har hänt. Tydligen var det en felbehandling i ett tidigare skede som sedan förut är anmäld. Men om den skulle har varit den klara orsaken till bebisens död så skulle väl den personen ha blivit utredd för vållande till annans död, så så kan det ju inte har varit. Läkaren kommer nog bli befriad från alla misstankar och överleva det hela relativt oskadd. Men att föräldrarna inte fått hjälp att kunna acceptera att deras barn är borta utan fortsätter söka syndabockar känns som det mest sorgliga i den här historien.

När mormor tillslut somnade in hade hon både morfin och eventuellt andra läkemedel i kroppen och det är jag väldigt tacksam för. Jag är väldigt tacksam för att läkarna gjorde vad som krävdes för att hon inte skulle behöva uppleva hur det kändes att få svårare och svårare att andas och tillslut kvävas till döds. Om det vid en eventuell obduktion hade visat sig att hon dog av kvävning eller av de höga doserna lugnande på vägen mot kvävning spelar ju absolut ingen som helst roll. Min älskade mormor dog för att hon var svårt sjuk och för att kroppen inte orkade längre. Älskade älskade mormor, så liten och mjuk där i sängen.