Jag känner mig så omåttligt ledsen. Jag vet inte riktigt varför. Får hålla mig från att börja lipa på jobbet. Kanske är det vintern som håller på att hinna ikapp mig. Det känns som om det aldrig finns någon tid till paus, tid till vila, tid till att gråta en liten skvätt.
Dessutom tycker jag vissa dagar att det är jobbigt att befinna mig på en arbetsplats där tiden håller på att rinna ut fast att jag vill vara kvar. Jag orkar inte le och bli polare med alla för att någon ska vilja ge mig en uppgift. Men det är så man får jobb. Genom att vara glad och stanna kvar länge på julfesten och visa att man ingår i gänget. Jag gick nog typ först från julfesten...
Orkar inte söka andra jobb heller. Låtsas motiverad och vara glad och le och ljuga om att en massa skitsaker är intressanta. Jag vill bara stanna kvar i sängen och gråta, ju. Hur ska jag då få ett jobb?
De senaste dagarna har jag helst velat vara för mig själv, för att steget ut där är så stort. Och hon som jag delar arbetsrum med skolar in på dagis, så just nu är jag dessutom helt ensam i rummet. Det känns som om det pågår ett liv därute i korridorerna som jag inte orkar tränga mig på. Vad ska jag dit att göra? Jag har ju ändå ingenting att säga.
onsdag, januari 09, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
jag VET att du har en massa att säga. Men jag tror att du just nu behöver få vara lite där du är just nu, det är ingen som tycker att du är "konstig" för det.
Men jag vet vad du menar, och det är tufft med den där pressen, att hela tiden prestera fastän man bara vill gråta.
Frågan är vad du behöver, egentligen? Har du funderat på det?
Kanske behöver du få gråta. Skrika. Bli arg.
Och sen tror jag att ALLA känner som du gör, ibland, det är bara det att ingen vågar visa det.
Ja, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med den här kommentaren, men jag vill skicka en KRAM. Ja, flera hundra.
Och gråt på, det är alltid bra att bejaka känslor. Och nånstans i alla tårar kanske du hittar behovet.
Hatar ordet styrkekram men måste medge att det skulle passa bra här.
Ibland har man inte gett sig den tid man behöver och då rinner det över (det rimmar ja). Jag kan känna ibland att om jag inte gråtit på länge så behöver jag gråta bara därför.
Ta hand om dig, bok levereras imorgon av min betjänt men jag råkade radera sms:et med koden. Minns gatunumret men ej kod. Om du ser detta så kanske du kan skicka igen, annars hör jag av mig!
Skickar över en kram för du verkar behöva det nu.
KRAM
One of those days.
Försök att uppbringa lite styrka och gå ut i den där korridoren utanför. För jag VET att du har skitmycket att säga. Hoppas verkligen att de förstår vilken guldklimp de har under näsan och att det kommer ett erbjudande snart. Stora kramar!
Skickar en kram, från någon som är proffs på att gråta på rummet.
/Heliotropen
yogamamman: Nja, kanske borde ta mig lite tid att fundera på det. Just nu går det lite för fort i alla fall. Då blir tankestunderna lätt för få.
tove: Tack! Ja skicka du din betjänt, jag smsar koden igen.
attle: Tack!
Hanna: Jo, jag vet väl egentligen att jag har mkt att säga, men kanske inte till dem.. så känns det nu i alla fall. Vi får se om jag kämpar på lite till här, det känns lite bättre idag. Men det sociala, shit vad tungt det är ibland! Men jag ska försöka skina som en guldklimp när jag orkar. ;-)
Heli: Kan tänka mig att du fått en del erfarenhet i höstas. Hoppas det löser sig för oss båda snart.
Skicka en kommentar