Elak på prov

Just det, kom på det nu när sambon påminde. Angående förra inlägget; Lydia är inne i en verklig period av att prova de förbjudna tankarna. Hon håller på de elaka i Einsteinsavsnitten. Hon säger saker som "Varför bildar inte den elaka mamman och hon med äpplet ett dödargäng och dödar Snövit tillsammans?" (Vilket ju är ungefär precis vad de gör, men hon har inte vågat se hela filmen rakt igenom så hon verkar inte ha uppfattat det.) På maskerad nyligen ville hon vara en "elak prinsessa" eller en häxa. Det finns många fler exempel, men jag tror nu hajar.

Känns som om hon provar hur det är att hålla på den onda sidan. Hur funkar det? Hur reagerar omvärlden? Vad säger mamma och pappa?

Men inte alltid artigast

Vad du än gör och hur du än ser ut så är du det finaste jag vet, säger jag till dottern.
Vad du än gör och hur du än ser ut så är du det fulaste jag vet, svarar dottern.

Tråkigt!

Tusan att jag alltid glömmer bort hur tråkigt det är att grädda pannkakor. Ångrar mig alltid när jag väl står där. Glömmer ni bort att ni tycker något är tråkigt?

Sommarnatt ikväll

Foto: Elisabeth Toll

Ikväll middag och teater med god vän. Bra uppladdning inför veckan. Jag hoppas att pjäsen är bra. Var inte så superförtjust i filmen men regissören själv gillade ju inte teaterversionen, så det kanske bådar gott för mig. :)

Farliga snöhögar

Inför sportlovet fick vi på skolan ett mejl som vi skulle vidarebefodra till föräldrarna. (Jag fattade inte riktigt vem det som ifrån för det var vidarebefodrat så många att det knappt gick att se vem som sa vad, men någon chef var med där någonstans i kedjan...) I mejlet uppmanades föräldrarna att se till att deras barn inte leker i stadens snöhögar under lovet då kvävningsrisken är så stor. Kvävningsrisken? Jo, jag vet att det var ett tag sedan sist i Stockholm, men har det inte alltid funnit snö på vintrarna i Sverige, och har det inte i alla tider lekts just i snöhögar? Det är ju skitkul. När det äntligen finns mycket snö, ska ungarna hållas ifrån dem då?

Jag undrar på allvar - hur många barn har i Sverige kvävts i en snöhög? Är det någon? Jag vill nog gärna se lite statisk på det där. Och även om det hänt en unge för 40 år sedan, är det allvarligt nog att varna om? Nedfallande is från taken är en reell risk. Lika så att små barn ska falla från höga snöhögar (en del är otroligt höga!). För att inte tala om alla stora faror som barnen möter dagligen som bilarna på vägen eller trängseln på tunnelbaneperrongen. Ska vi inte skicka ut ett mejl och påminna föräldrarna att inte låta ungarna springa ut i gatan på lovet?

En helt vanlig dag

Förra fredagen spydde jag. Fredagen innan fick jag hög feber. Jag hoppas att den här fredagen blir mer vanlig.

I eltankar

Idag skickade jag in en ansökan om att få köpa andelar i vindkraftverk. Vad tror ni, kan det vara framtidens melodi?

Sol idag!

Kul! Man kan göra skuggor. :)

Inte hela världen

Det är klart att jag inte tycker det är bra att folk inte kommer till sina kontor. Men allvarligt talat hörni, det är ingen som dör av det. Inte i Stockholm i alla fall. Den verkliga katastrofen vore om inte utryckningsfordon kommer fram, inte att det är svårt att ta sig till sitt kontor eller skola. Förstår inte hur folk orkar klaga dag ut och dag in. Nu ser det ut så här, tagga ner och hantera det bara. Det är ingen världskatastrof. I ett mindre priviligierat samhälle skulle kanske massa gamla frysa ihjäl i sina ouppvärmda lägenheter. Inte här och det är en bra sak! Vi klarar det här. Mötet på kontoret kan vänta, hördu. Jag lovar!

Mindre stad

Sällan har jag varit så glad att både bo OCH jobba någorlunda centralt. Eller överhuvudtaget bara ha arbete och bostad relativt nära varandra är ju en hit. Och förskolan. Och alla sina vänner. Egentligen borde man bo i en liten stad med gångavstånd till allt, kanske.. Fast vart tag man vägen då de där dagarna när man inte orkat träffa på någon? Nä, det skulle nog aldrig funka.

Bättre en tidig påminnelse än aldrig

8 mars 2010 – Hundra år av kamp!

18:00 Södermalmstorg

Musik med Rrriotsamba

18.15

Tal av Carin Göransson, Tjejjouren.se

Tal av Sandra Dahlén, sexualupplysare och författare

18:30

Demonstrationståget avgår mot Medborgarplatsen

19:15

Rödgrönt stafett-tal med Josefin Brink (V), Zaida Catalan

(MP) och Veronica Palm (S).

Tal av Gertrud Åström, samhällsvetare och

jämställdhetskämpe

Musik med Asha Ali

Konferencier: Hediye Güzel

Arrangör: 8 mars-kommittén

Mera fri tid åt folket!

Jag jobbade inom samma rektorsområde som nu fast på en annan skola för flera år sedan. Alltså samma chefer, samma åldersgrupper. Då minns jag att det kändes ovanligt och ganska jobbigt den kväll var fjärde vecka ungefär när alla i personalen var tvingade att jobba över för månadens obligatoriska APT (arbetsplatsträff). Nu är det kvällstid minst en gång varje vecka. Ofta två gånger i veckan, ibland mer.. Jo, det finns vissa ovanliga veckor utan något, men de är lätt räknade under en termin. Och det har inte bara med att göra att jag har en annan sorts tjänst. De äldre lärarna på skolan pratar mycket om att det aldrig varit så mycket fortbildning, obligatoriska möten och annat "övrigt" som nu. Vad är det som händer inom skolan? Är det vettigt när nästan hela personalstyrkan jobbar övertid för att hinna med?

Dessutom känner jag att det påverkar mitt övriga liv negativt. Inte så mycket mitt familjeliv, eftersom att jag prioriterar familjen. Men om jag har en kväll borta i veckan på grund av jobb så vill jag helst inte vara borta mer än högst en kväll till den veckan. Om jag t ex vill träffa vänner, gå på teater eller, träffa min bokcirkel eller vilket faktiskt också är en realitet, gå på möten eller träffar med andra föräldrar för att diskutera föräldraskap eller något annat som intresserar och engagerar mig. Har jag mer än ett jobbmöte i veckan så känner jag att det mer eller mindre blockerar min möjlighet att göra någonting annat den veckan. Och det är min fritid, den tid som egentligen borde vara min fria tid, vi pratar om. Att jag ibland kan kombinera vissa av dessa timmar med att gå tidigare från jobbet andra dagar hjälper liksom inte helt, för på dessa timmar kan jag inte äta middag med mina barn, lägga mina barn, eller - gå på något annat möte.

De hemska veckor när det blir fler jobbkvällar än två ska vi bara inte prata om. Men ibland händer det, när ett föräldramöte lägger sig bredvid ett flyttat handledarmöte (som är många som måste kunna närvara på och därför är svåra att få till dagar för) samma vecka som det ligger en föreläsning jag tackade ja till innan något annat var inlagt. Men men, jag har blivit bättre på att säga ifrån, faktiskt. Även om det inte låter så. Innan jul hade jag ett snack med min chef och sa att jag tänker börja rensa och tacka nej även till sådant som utmålas som "obligatoriskt". Helt okej, sa hon. Bara jag håller henne underrättad om vad jag inte deltar i och varför (om det är för mycket den veckan, t ex).

Bland annat har jag tagit mig själv ur en "obligatorisk" studiecirkel om svenska (vilket ju på sätt och vis är synd) samt slutat gå på månadsmötet med de andra lärarna, eftersom de envisades med att fortsätta lägga det den dagen jag egentligen hämtar på dagis. Då struntar jag i erat möte! sa jag och vägrar försöka fixa barnvakt eller byta med sambon varje gång. Måste bara vänja mig vid känslan av att inte vara helt delaktig och den realitet att jag faktiskt missar en hel del info som det antas att alla får på mötet. Men jag överlever ändå, har jag bestämt mig. Om de inte klarar av att ta in det faktum att jag inte är närvarande och att de därför måste informera mig i efterhand så kanske de inte borde arbeta som lärare..hehe ;)

Lunch

Jag vet inte - pesto på fisk, kan det vara nåt?

En skam för ett välståndsland

Det här brevet från Stadsmissionen damp ner i brevlådan härom dagen:

"På Klaragården i Stockholm city möter vi just nu fler ensamstående mammor än vanligt, och de lever på existensminimum. De har inga pengar och ett akut behov av hjälp med mat till sina barn. [...] Vi möter mammorna och delar ut fler och fler matkassar för varje vecka. [...] De kvinnor som söker och får stöd i vår verksamhet lever ofta i extrem utsatthet där Klaragården blir en fristad. Oavsett om en kvinna behöver hjälp för att överleva eller ett långsiktigt stöd tillbaka till ett fungerande liv så finns vi där. [...] Att kontakta oss för att få en kasse mat till helgen är bara ett exempel bland flera på en växande fattigdom bland kvinnor och barnfamiljer i Stockholm."

Jag vet inte ens vad jag vill säga med detta inlägg mer än att det som står i brevet får mig att må illa. Och tänka på Anders Borgs självgoda uppsyn tidigare i veckan när han pöste stolt och meddelande att Sveriges finanser ser bättre ut än väntat. Jo, jag vet att det sägs att det bland annat är barnfamiljer som ska prioriteras nu, men hur kan man vara så nöjd när man är finansiell chef för att land där folk får vända sig till välgörenhet för att få mat till sina barn?

Teater och kryssning

Nu har jag äntligen lyckats boka biljetter till Hamlet på Stadsteatern! Samt bokat en dygnskryssning för hela familjen på sportlovet på båt med pool, bubbelpooler, bastubad och sol-mitt-vintern. I de Lux-rum med panoramafönster. Där ska vi sitta och sippa skumpa och se ut över havet medan barnen sover i dubbelsängen intill är tanken. Jag behöver lite att se fram emot...

Fotograf: Petra Hellberg, bild från Stadsteaterns hemsida

It's a rock'n'roll life

Vadårå?! Sena nätter, lite sömn, konstant känsla av yrsel och folk som spyr runt omkring en. Det måste väl vara ungefär som att vara på turné?

Längtan att få ärva någons lösning

Det säljs en del tomter på Gotland. Kanske skulle det i slutändan bli ungefär lika dyrt som att köpa en redan utsatt liten trälåda att ha sommarlov i, som att ställa dit en ny. Jag har bara ett problem - jag är så otroligt sugen på att flytta in i någons gamla. Jag vet inte varför jag gillar det så mycket men jag gillar verkligen att få se vad någon annan planerat i trädgården, få botanisera i någon annans smarta lösningar för trädgårdsslangsuppfästning, handfatsuttömning. Jag gillar verkligen att kunna ta någons gamla och spara det som passar mig och byta ut det som inte passar. Det gör mig mig halva lyckan att få någon annans tänk på köpet. Därför har jag så svårt så svårt att se mig själv vara tvungen att installera och sätta upp allt själv och sen vara där i det helt nya utan minsta patina, utan minsta historia. Jag vill verkligen inte. Fast ibland undrar jag om jag är väl obstinat i frågan - nu när det ligger så många bra tomter ute..

Kräk

Barn som kräks i sömnen. Det är både bland det läskigaste (tänk om hon kvävs!) och det äckligaste jag vet. Kräkiga täcken, kräkigt hår - på ett halvsovande barn. Släpa in i duschen, kräk på hela mig, på hela golvet, barn som gråter. Ut med alla kuddar, av med alla lakan, försöka få till en dräglig säng som det går att fortsätta sova i. Vi får väl se hur natten fortsätter, det här kan bli hur spännande som helst...

Skäms Marianne Ahrne!

Kvällsöppet i TV4. Diskussion om undersökningen som visar att oerhört många kvinnor inom teatern blivit sextrakasserade. Varför urartar diskussionen plötsligt till att handla om att äldre kvinnor minsann också sextrakasserar yngre män? Varför får det plötsligt ta mer plats än det ursprungliga ämnet? Även om självklart ingen ska sextrakasseras på sitt jobb, så är väl inte det faktum att några kvinnor eventuellt också uppför sig dåligt någon som helst ursäkt för att män gör det? Ska det på något sätt balanser och göra männens trakasserier mindre viktiga??

Och allvarligt talat, om vi pratar lite mängdlära här - hur många kvinnor med riktig makt har det traditionellt funnits inom teatern i förhållande till manliga regissörer och "genier"? Varför kan inte männens beteende bara för en gångs skull diskuteras utan att någon börjar dra in en massa andra saker?

Det sorgligaste av allt är att det hårdaste arbetet för att förminska vikten av undersökningen genom att trycka på hur dåliga kvinnor också är och hur försiktigt vi måste handskar med dessa ömtåliga genier gjordes av en kvinna. Marianne Ahrne. Skäms på dig, Ahrne. Det där var verkligen ingen bra insats.

Var är valet? (del 2 - om skolan)

Från och med i höst ändras skolornas intagningsregler, vilket också påverkar förskoleklasserna. Alla upptagningsområden försvinner vilket gör att skolorna inte längre är skyldiga att ta emot barn som bor i ett visst område. Istället ska närhetsprincip och aktivt val väga tungt. Även syskongarantin försvinner, men det får man väl hoppas att skolorna kan ta en del hänsyn till ändå inom ramen för särskilda skäl. Det positiva är att skolan själv kan sätta en gräns för hur stor klass man vill ha och efter att klassen är full hänvisa även nyinflyttade till andra skolor.

Men det negativa för föräldrarna är att det här med aktivt val kommer att väga så tungt. I praktiken kan det innebära följande; du bor mellan två skolor, skola a och skola b och väljer i första hand skola a och i andra hand skola b (och, eftersom att alla måste göra tre val så väljs även skola c i tredje hand). Om ditt barn inte kommer in på skola a, som är ert förstahandsval, är chansen att komma in på skola b mycket liten för där kan alla platserna redan vara fulla av de som valt skola b i första hand - de har gjort ett aktivt val att i första hand komma till den skolan och kommer alla att prioriteras före dig. Risken är alltså att om ditt barn inte kommer in på skola a så får ni istället plats på skola c, eller d.

Detta är en reell risk framför allt i områden med små skolor och få platser på varje skola. Och jag har inte hittat på detta mardrömsscenario själv, utan vår rektor informerade om det på vår informationskväll för blivande 6-årsföräldrar. Och nej, det var inte bara för att skrämma folk att välja vår skola i första hand eftersom hon är rektor även för de andra två närmaste skolorna i området. Det blir helt enkelt väldigt viktig vad man sätter som första hand. Och eftersom att närhetsprincipen också ska prioriteras så riskerar det bli så att för att vara säkra på att komma in på sitt förstahandsval så känner familjerna sig tvingade att sätta den närmaste skolan som första val. För kommer du som sagt inte in på ditt förstahandval så vet man aldrig var ni kan hamna..

Jag vette fan vad jag tycker om det här med det fria valet. Hur fritt är det egentligen? Inte mycket.

Johannes i Mello!

Bild från svt.se

Sitter och surfar runt på Stadsteaterns hemsida. Undrar var Johannes Bah Kuhnke håller hus. Vad har han för sig nu när han inte är med i någon pjäs på nästan ett halvår. Pappaledig? Så går jag ut på google och hittar honom - i Melodifestivalen! Herregud, jag som inte tittar på Melodifestivalen. Jag som inte ens ska vara hemma på lördag kväll. Måste ju se bidraget, han är en av mina absoluta favvoskådisar!

Var är valet? (del 1 -om förskolan)

Irriterar mig en del på det här med det "fria" valet inom barnomsorgen. Varje förälder med småbarn i Stockholm vet att valet av förskola sällan är ett fritt val i praktiken utan man är jävligt glad att få en plats helt enkelt. Vi har ju nyligen flyttat, men sådana som oss främjas definitiv inte av de regler som gäller nu. Att få plats på den närmaste, eller i alla fall någon av de närmaste, förskolorna kan ta år. År av pendlande med barnen. Men vi klarar det, vi har i alla fall förskoleplats i samma stadsdel.

I Hammarby sjöstad är situationen lite annorlunda för där hade de nästan inga förskolor vilket tvingade folk att pendla. Där bygger de nu som galningar, vad jag har förstått. Där vi nu bor finns inte heller så vansinnigt många förskolor men inte heller så vansinnigt många småbarnsfamiljer. Jag skulle tro att platserna kanske ungefär matchar antalet barn. Men det spelar ju ingen som helst roll eftersom att flera av förskolorna är populära och därmed står barn i kö som bor på helt andra ställen och gör köerna oerhört långa. Önskar att det kunde finnas någon form av närhetsprincip som togs med i beräkningen, men det är bara kötiden som räknas.

Jakten på droger

Jäklar, Alvedon hjälper inte! Måste skaffa Ipren.

Hemskickad

Med hjälp av min egen mor kom barnen till förskolan idag. Som den trogna idiot jag är tog jag en alvedon och gick till jobbet. Bara för att bli hemskickad av mina kollegor efter några timmar när alvedonen gick ur kroppen och huvudvärken, febern och halsonten bröt igenom. Tog en sväng förbi vårdcentralen och apoteket och åkte sedan hem och la mig. Med ännu mera hjälp av min mamma (tusan vad mer komplicerat livet vore utan henne. Jag är så oerhört glad att hon har möjlighet att hjälpa till!) kom barnen hem medan jag låg och sov i soffan. Imorgon kommer jag att stanna ensam hemma. För första gången ensam hemma på en vardag sedan jag fick barn, tror jag.

Kärlek i praktiken

Fast just den här helgen är jag inte det minsta besviken på att Jonas inte är så romantiskt lagd. För den här helgen, när jag varit hängig med feber och satans ont i halsen, har han plockat och diskat och tvättat och lagat mat och bakat och gjort saker med barnen och låtit mig ta det lugnt, hänga i soffan, serverat mig te och låtit mig sova flera timmar mitt på dagarna. Mer värt än alla chokladhjärtan i världen.

Ingen hjärtefråga

Jo, jag vet att det är Alla hjärtans dag. I detta hushåll ignorerar vi dock alla hjärtans dag. Min kära sambo befinner sig på nivån att jag får vara glad att han faktiskt har börjat uppmärksamma våra födelsedagar. Och jag har faktiskt ingen lust att själv uppehålla en tradition som har med uppmärksammande av dem man älskar att göra. Det känns lite.. ensidigt. Lydia har gjort ett fint kort med hjärtan på förskolan, det får täcka (och räcka för) oss allihopa.

Eget val

I höstas började Lydia på sk barndans. Redan då skrev jag om våndan med småflickornas danskläder. Första gången valde Lydia att ha på sig sin favoritklänning, en kort blå klänning i mjuk bomullsstretch. Redan innan vi gick dit misstänkte jag dock att många av de andra flickorna skulle vara små skärchocker och att hon kanske skulle ändra sig efter första gången. Jag lovade henne innan att om hon ville skulle vi köpa en "riktig" dansdräkt efter första gången. Det ville hon, och efter att ha sett kompisens skära kreation fick vi leta runt halva stan efter en liknande.

Nu har dansen kommit igång igen för terminen. Fortfarande har några stycken på sig riktiga prinsessklänningar. Alltså inte uppiffade dansdräkter utan såna som man köper som utklädningskläder. (Säger en del om deras, eller deras föräldrars kanske, bild av vad barndans är.) Lydia ville dock först inte fortsätta. Vi frågade och frågade och försökte klura ut vad problemet var. Tillslut klämde hon ur sig att hon frös på dansen! Inte undra på - ungen som normalt till och med vägrar att bära kortärmat på sommaren hade envist hävdat att hon skulle ha en dansdräkt med linnetopp, allt efter kompisens modell. Nåväl, hemma som lekdräkt hade hon en klassiskt dansdräkt, långärmad i stretch med liten liten vågvolang på höften (ni vet hur de ser ut - de har funnits i alla tider). Den dansade hon glatt i på terminens första tillfälle. Men sen till gång två sa hon att hon inte ville ha den heller utan ville dansa bara i tajts och tröja. Går väl bra det också, sa vi och det gjorde hon. Sen i dag när hon skulle i väg grävde hon plötsligt fram sin gamla favvo igen - den blå klänningen - och valde att ha den på sig på dansen. Tillbaka till ruta ett alltså.

Kan inte låta bli att känna mig glad för hennes skull. Glad över att hon efter att ha fallit för grupptrycket, provat och härmat och frossat i skärt, och funnit att det inte passar henne faktiskt haft modet att gå tillbaka till det hon gillar bäst. Trots att kompisen fortfarande dansar i en liten tyllkjol och färgkoden inne i danssalen är så enkelriktad att man nästan får ont i ögonen. (Men hon är inte ensam, ska sägas. Det är några små killar där, och de bär inte rosa, två andra tjejer som inte har specifika dansdräkter och kanske ungefär 3 st som har dansdräkter i andra färger. Tror att de är runt 25 barn på dansen.) Oavsett vad hon väljer så är jag glad att valet är hennes och att hon vågar göra det själv.

Är det min tur nu?

Har däckat i soffan hemma. Halsen bränner och det känns som om en gardin har sänkt sig ner över mitt huvud. Lagom till helgen. Jippi!

Snart är det helg

Man ska inte vara så knusslig. Ta en Alvedon och håll ut!

Syskonskap

En sak som stod att läsa i "Lasermannen"; När de skulle göra en gärningsmannaprofil i fallet så utgick de från att gärningsmannen var äldsta syskonet i en syskonskara på 2 eller 3 barn. De vet inte varför, men den samlade erfarenheten i världen av seriemördare (han försökte ju mörda fler men lyckades bara med att verkligen döda en) är att de nästan alltid är just det, äldst i en syskonskara på 2 eller 3 barn. Får mig att fundera en del på vad det egentligen innebär för ett barn rent psykologiskt att få syskon.

För sent ute

Fan. Att jag alltid glömmer att anmäla vabb! Inte direkt ekonomiskt försvarbart. Men när jag sk vara hemma med sjukt barn och samtidigt ge instruktioner till kollegor på jobbet, ringa vikarieansvarig på jobbet, samt själv anmäla frånvaro samma dag på Stockholms stads nya "självservice", samt då anmäla till försäkringskassan - ja då missar jag alltid hälften.

Spegel spegel

I kväll var jag på teater och fick uppleva något jag aldrig varit med om förut - på slutet i föreställningen så vinklades en stor spegel på scenen (som under pjäsen varit vinklad så att man såg delar av scenen uppifrån) så att publiken till slut satt och tittade på sig själva. Haha, roligt grepp och i sammanhanget ganska effektfullt. :D

Endagarsfeber

Konstig sjuka det här. Barnen har hög feber i ungefär en dag, sen verkar de helt okej dagen efter. Jaha, idag kör vi "vila en dag efter feber"-dagen och hoppas det inte blir mer.

Resväg

Jobbigast att ha förskolan långt bort är när barnen blir sjuka. Nu ligger febringen här hemma och sover samtidigt som de ringer från dagis och säger att stora också har fått feber. Nu får hon hålla ut där i väntan på att lilla ska vakna. Sen måste jag packa ner lilla med feber i vagnen och ta med henne ut på en bussresa genom halva Söder och sen tillbaka för att hämta. Det kommer ta oss minst 40 min från det lilla vaknar innan vi är där. Med välling och blöjbyte och sen förhoppningsvis en buss som passar i tid. Hoppas inte stora mår alltför dåligt...

Uppdatering: Att ta hem en unge med över 39 graders feber på ståbräda är ingen hit. Det är nästan bara i sådana situationer jag önskar att vi hade bil. Men vafan, det gick ju och det är inte hela världen och det är inte så ofta, som tur var. Nu ligger hon nerbäddad i soffan men tre filtar över sig.

Litet barn, hög feber.

Vabb idag. Lilltjejen hade hög feber igår. Idag verkar hon piggare.

Känns som om Sally har feber varannan vecka ungefär, medan Lydia å sin sida bara har varit hemma sjuk en dag på hela läsåret. "Första dagisåret" så det stänker om det. Hoppas det håller sen också. Alltså att Sally knappt är sjuk efter det här året..

Låtsas-Sally

Det är många barn i Lydias ålder som har låtsaskompisar har jag förstått. Så inte Lydia. Men hon är ganska bra på att fantisera ihop låtsashändelser ändå, med sin riktiga "kompis", syrran Sally. Hon och Sally har ett eget språk, berättat hon ofta för oss. Och så drar hon exempel på en massa ord och vad de betyder på svenska (ibland kör hon låtsasengelska också). Dessutom leker hon en massa lekar med Sally och berättar glatt för oss varför Sally gör som hon gör och går dit hon går - det är alltid en del av leken. "Sally gick inte ut ur rummet för att hon inte leker med mig längre utan hon är mamma och nu gick hon till jobbet." Typ. Sen kan hon rusa runt som en galning och skratta och tjoa och när vi frågar vad hon gör så är det någon roligt lek som hon och Sally leker. Sally själv verkar för det mesta rätt omedveten om vad hon är inblandad in. Så jo, låtsaskompis har hon. Bara det att kompisen finns i verkligheten.

Inte överrens

Smakfråga: Koskinn på golvet, hiss eller diss?

(Dessutom letar vi desperat efter rispapperjalusier, men det verkar inte vara på modet i år.)

Hårresande

Att släppa ut ett hår som varit uppsatt för länge.

Somna i frid

Fallet med barnläkaren på KI som åtalas lämnar mig ingen ro. Jag kan verkligen inte förstå. Jo, jag förstår att det är väldigt knivigt och svårreglerbart med kroniska dödliga sjukdomar osv. Men patienter som befinner sig under palliativ vård, som verkligen är på väg att dö. Som de facto håller på att dö.

Om jag har förstått saken rätt så var bebisen som fick en för hög dos av morfin verkligen på väg att dö. Respiratorn hade redan blivit avstängd. Det som återstod var i praktiken bara att vänta. Lindra och vänta. Lindra med morfin i tillräckligt höga doser för att dödsångest och smärta inte skulle bli en del i livets slutskede.

Precis så var det när min mormor dog. På slutet vet jag inte om hon förstod vad som hände och lite var väl det meningen. Det jag oroade mig mest för var inte att hon skulle dö, för det skulle hon. Utan att hon skulle känna smärta. Eller bli rädd. Eller känna ångest. Känslan av att dö. Vi kan aldrig veta vad hon verkligen upplevde på slutet, men det var en trygghet att veta att de gav henne morfin och annat ångestdämpande för att om möjligt låta henne "somna in" utan alltför mycket obehag. När det verkligen var dags. De sista dagarna när hon inte åt längre, när hon inte gick upp längre, när hon gled ut och in i dvala och mest sov.

Nu kanske jag skriver något som kommer att uppröra en del, men jag kan faktiskt inte se vad det skulle ha gjort för skillnad om hon fått en lite högre dos morfin och därmed, av morfinet, somnat in några timmar tidigare. Det enda jag tänkte på då var "låt henne inte lida". Och det hade hon förhoppningsvis inte gjort på något av sätten. Det är inte så att jag önskar att de hade gjort det. Det de gjorde var fullt tillräckligt, det var bra, det var lagom och fint på alla sätt och vis. Men om det i efterhand hade kommit fram att hon fått en något högre dos morfin det sista dygnet.. hade jag knappast blivit upprörd.

Nu ska de alltså mordåtala den läkare som, efter att respiratorn redan kopplats ur, när det enda som återstod var väntan på en långsam död, gett en för hög dos morfin som orsakat barnets död. Någon dag i förväg? Några timmar? Vem är det som anser att det är en vettig fråga att driva till domstol? (Om inte för att diskutera praxis, men så verkar inte vara fallet.)

Verkligen inte!

Någon mer än jag dom tycker att följande meningar, som återfinns i slutet av diverse mejl, har något lustigt över sig;
"Tänk på miljön! Skriv inte ut detta meddelande om du verkligen inte behöver det."

Plus minus noll

Idag är det äckligt varm. Svettigt i de vinterkläder jag vant mig vid denna vinter. Dessutom har det kommit en massa nysnö som bara längtar efter att bli till lerpölar vid trottoaren. Bussar som lämnar finprickiga bruna stänkrader på benen. Som ni vet är jag ett stort fan av Fånen, men en applikation som inte funkar är vädertjänster. Den suger! Varje dag visar den fel och skickar mig frysandes eller, som idag, svettandes ut i livet.

Namn utan barn

Majken. Vanja. Bodil. Kerstin.

Det är de fyra namn jag har "kvar", som jag skulle vilja döpa en dotter till. Nu blir det nog inga fler barn så ingen kommer att få de namnen av mig i alla fall. Och inte ett enda killnamn, så det är verkligen lika bra det.

Någon annan som har något namn som ni liksom saknar att få döpa någon till?

Insikt från en tunnelbana

Dagen börjar dåligt. Ett telefonsamtal igår kväll har fått mig att grubbla inatt och orsakat tjafs mellan mig och Jonas på morgonen. Dessutom har jag försovit mig lite, är stressad, sur och har inte hunnit äta frukost. En kort ordväxling mellan mig och en snöröjare på gatan. Jag märker hur han genast svarar mig otrevligt och jag tänker på den gamla visdomen att som man ropar får man svar. Det är bra, det får mig att tänka efter. Jag låter troligtvis precis så sur som jag känner mig. Jag inser att jag måste bryta detta, göra om det här till en bra dag.

Börjar med att gå några steg längre och köpa stans godaste sojalatte till frukost, även fast det gör att jag blir ytterligare några minuter sen. Den varma drycken hjälper. Jag tar ett djupt andetag och tänker att tunnelbanan i morgonrusningen inte är lättaste stället att bli på gott humör. Men det måste gå. På perrongen tycker jag att alla stirrar på mig, så till den grad att jag tillsist börjar känna efter om jag har något konstigt på mössan. Haha, snacka om att vara paranoid. Det är väl bara min dåliga energi som lyser. Eller kanske, i bästa fall, det enorma lugn mitt i all stress, som så sakta börjar sprida sig i min kropp. En sann raritet på tunnelbaneperronger kan jag lova.
Sitter nu på tuben. Har sittplats! Bara en sån sak .. Känner mig redan bättre. Det här ska nog gå bra ska ni se. Andas!

Mina barn och andras ungar

Ibland längtar jag så infernaliskt efter mina barn. Fast jag vet ju att jag behöver vara ifrån dem lite för att känna så här. Och visst blir längtan starkare när det är en jobbig dag på jobbet. Då kan jag ibland undra varför jag jobbar alls.