fredag, januari 22, 2010

Mörkare tider

Många tankar dröjer kvar efter läsningen av Gellert Tamas Lasermannen. En av dem är att trots en del svåra omständigheter som barn så fick han ändå förvånansvärt många chanser, breaks, kontakt med folk som "tog sig an" honom, ville räcka ut en hand, fattade sympati för barnet och blev "som en storebror", senare en "mentor", till stor del vettiga människor. Möten och personer som skulle ha kunnat göra hela skillnaden för någon annan. Den efterdröjande känslan är att det inte riktigt spelade någon roll vad han råkade ut för som barn eftersom att han måste haft en så stor psykiskt störning att den skulle ha brutit igenom förr eller senare på något sätt i alla fall.

En annan fråga som dröjer sig kvar är - var var jag? Ja alltså jag var ju precis här. I stan där det hände och gick i gymnasiet. Men var var jag mentalt? T ex skördade Lasermannen sitt enda dödsoffer på min nittonårsdag. Det har jag inget minne av. Jo, jag minns att jag och mina vänner skrattade åt Ny Demokrati som vi inte tyckte att någon kunde ta på allvar. Att vi någon gång gick med i en antirasistdemonstration. Att stämningen var annorlunda på stan, med en massa skinheads i Gamla Stan och i grupper som drog runt och var läskiga. Att BSS var ett vanligt klotter på tunnelbanan, som senare började klottras över med BSB. Det var en annan tid helt klart, som jag nästan hade glömt. Boken får mig att minnas mycket. Men ändå, det känns inte som om jag fattade det allvarliga läget på allvar då - mitt i ungdomen. Fullt upp med me, myself and I.

Och samtidigt blir jag glad när jag minns, för det har inte känts så där rått och obehagligt på länge; i stan, i den politiska tonen, i landet. Hoppas vi inte är på väg in i en ny tid av mörker.

4 kommentarer:

Malinka sa...

Jag minns ganska väl, men så var (är!) jag lite äldre också. Särskilt tydligt var det när jag flyttade till Lappkärrsberget, där ett av offren bodde om jag minns rätt (eller var det på något annat studentområde? har inte detaljerna i huvudet längre).

Många talade, bara halvt på skoj, att det inte var så bra att vara mörkhårig och man hoppade till om man såg en röd prick någonstans. En gång blev jag förföljd med en laserpekare när jag gick över Lappistorget – mycket obehagligt (vilken idiot!) trots att jag egentligen visste att det var någon som "lekte".

Sofia sa...

Precis de här tankarna hade jag i november när jag läste på text-tv att SD enligt undersökningar då med all säkerhet är på väg in i riksdagen. Efter att ha läst Lasermannen blir sambanden så tydliga; att trots att Ny Demokrati var ett clown-parti så var de en del av och eldade upp hela stämningen som rådde i Sverige, som invandrare och homosexuella kände av mycket påtagligt genom våld och hot. Därför känns det så otäckt med ett parti som är ännu mer uttalat rasistiskt. Vilka efterverkningar kan det få?

Hoppas att opinionen vänder innan valet...

Kajsa sa...

Malinka: Jo, ett av offren brev mycket riktigt skjuten på Lappkärrsberget. Obehagligt skämt med laserpekaren!

Sofia: Ja. Bara tanken på SD i riksdagen får mig att börja kallsvettas. Ffa efter att ha läst boken så nyligen och insett hur det gick till sist.

Toves sa...

Läste boken för ett par år sedan och tyckte den var väldigt bra. Den gav en bra bild av det Sverige jag växte upp i men bara accepterade och inte ifrågasatte så som man gör som vuxen.

Jag förstod aldrig allvaret i "allt prat" om den där Lasermannen. Mitt starkaste minne är att min bästis drog ur tv-sladden ur kontakten när hon skulle sova för att annars kändes det som den röda pricken på tv:n var Lasermannen...

Minns också mina tidiga tonår fyllda av rasism, skinheads och Ultima Thule på topplistorna. Boken gav mig som sagt bakgrunden som gjorde att jag förstod hur vindarna blåste då, inom politiken inte minst. Rent spontant känns inte samhället alls så nu men visst talar tyvärr SD:s siffror för sig själva.

Ska nog läsa om boken igen om några år.