Jonas och jag tjafsar om en fest. En 40-årsfest för en gammal kompis till honom. Först tjafsade vi om det faktum att Jonas tar för givet att han ska gå själv fast att vi båda två faktiskt är bjudna. Jag anklagar Jonas för att alltid vilja separera olika delar i sitt liv. Jonas tycker delvis att det är jobbigt att gå på festen överhuvudtaget men känner att han borde. Då tycker han det känns lättare att gå själv och inte göra så stor grej av det. Tillslut kommer vi överens om att vi ska gå tillsammans, för att peka finger åt våra eget tjafsande och visa att vafan, det är bara en fest. Låt oss gå och ha kul tillsammans!
Sen får vi ingen barnvakt. (Och det står uttryckligen No Kids! på inbjudan. De har två barn själva och vill väl äntligen ha en vuxenfest). Så jag anklagar Jonas för att inte ha ansträngt sig tillräckligt för att se till att vi kunde gå tillsammans - för att visa att han faktiskt ville ha mig med trots allt! Och han anklagar mig för att få panik så fort det är en liten del i hans liv som han verkar vilja ha för sig själv. Naturligtvis protesterar jag. Vadå panik, vilken skymf! Fast sen funderar jag på varför jag överhuvudtaget ska bry mig om att försöka gå på en fest bara för att göra en poäng av det. En fest för en person som jag knappast känner, vars fru jag aldrig träffat.
Jovisst, jag skulle gärna vilja att vi går på fest och har roligt ihop. Men är detta den festen? En fest som Jonas känner sig lite obekväm inför och som han faktiskt helst vill gå på själv. En fest där jag knappt känner någon, vilket inte är en situation som jag normalt känner mig bekväm i.
Jag vet också att en liten del av varför jag vill gå är att jag är rädd om mitt eget rykte. Då jag dyker upp så sällan skulle de lätt kunna tro att det är jag som är snobbig och inte orkar bry mig om Jonas kompisar. Men vad spelar det för roll egentligen, om det nu är folk jag knappt träffar?
Nu efter vårt nya tjafs tycker Jonas att vi ska göra allt vi kan för att få barnvakt så att vi kan gå tillsammans och få detta ur världen. Själv vill jag sova på saken och just nu lutar det nog åt att jag struntar i det. Varför är det viktigt för mig att träffa människor Jonas knappt träffar själv? Är det bara för att jag absolut vill ha del i alla delar av Jonas liv. För att jag vill ha kontroll? Bäst att lägga ner.
torsdag, maj 21, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så där kan man älta när man är alldeles för trött och borde tryckt på pausknappen för länge sedan. Känner igen det mycket väl. Fast att tro att de skulle tycka att du är snobbig bara för att du inte kommer på festen var väl ändå lite långsökt? När man har barn är det ju ändå ganska vanligt att en person går, just för att man kan ha svårt att få barnvakt.
Äh, jag tycker inte det låter som nån kul fest för din del. Släpp iväg honom och ta en repa på stan nån kväll när ni kan få barnvakt och båda verkligen är festsugna!
Nina: Jo, fast jag följer aldrig med till dem..
Tove: Det har du nog rätt i. Jag har bestämt mig för att hoppa festen.
Tänk vad svårt det är ibland att reda bland känslorna. Vad är vad? Vad är det som jag verkligen tycker och vad beror på annat och andra?
Utifrån din beskrivning låter det klokt att hoppa festen.
Skicka en kommentar