Rydbergbok

Jag läser Carina Rydbergs Djävulsformeln. Först har jag svårt att komma ihåg att jag inte läst henne förut, eftersom jag blandar ihop henne något väldigt med Maja Lundgren. Men nu när jag snart är klar med min första Rydbergbok kan jag tycka att även om jag nog gärna läser henne igen och även om jag gillar hennes sätt att skriva så är hon mer normal än Lundgren. Lundgren är för det första otroligt mycket roligare. När jag läser Lundgren blir jag lycklig av hennes språk och skrattar mycket. Men Lundgren framstår också som så oerhört mycket mer paranoid. Rydberg framstår mer som tragisk. De tankar hon beskriver ligger kvar på nivån hos en tonårstjej där allting kretsar kring den egna personen. Fast det är det som ändå gör det läsvärt - hennes mod att skriva om dessa barnsliga känslor och stå för dem fullt ut. Känslor och tankar som säkerligen finns kvar till och från hos de flesta men som ingen vill stå för.