Att klä sitt barn

Lydia vägrar ha kortärmade tröjor. Det är inget jätteproblem naturligtvis, i klass med de smältande glasiärerna. Men ändå, det orsakar en del grubbel här på hemma plan. Hur mycket sommarkläder, ffa till tjejer (om man nu gillar den typer av mönster och färgställningar) i tunna tyger tror ni att det finns som är långärmade? Inte mycket kan jag tala om. I vissa affärer inga alls nu när sommarkollektionerna har tagit över. Utom ibland en enstaka skjorta och då gäller det att man gillar just den. Vi har fått ta över en himla massa bra sommarkläder i rätt storlek varav vi knappt kan använda nåt eftersom att tröjor, blusar, skjortor och klänningar är kortärmade. Vi hoppas att hon ger med sig när det blir svettigare..

Sen ett litet mysterium; när vi började tänka på skor till Sally så plockade jag fram de första skorna som vi hade till Lydia. De var för små! Ordentligt för små. Jag blev så förvånad eftersom Sally både är mindre till storleken än Lydia i samma ålder plus att hon är född senare på året (alltså de kläder Lydia hade som passar den tiden på året är hela tiden lite för stora för Sally). Beror det på att vi satte på Lydia skor tidigare eller är det så att Sally har - större fötter? Nu får Lydias första skor som jag gillade så och trodde Sally skulle kunna använda sitta på Nalle istället.

Vilken elefant??

Personalen på vår dotters dagis är så underliga. I klassen jag själv jobbar med är det tre barn som ska byta skola till hösten. Det öppnar en ny stor skola i närheten och familjerna har helt enkelt valt att flytta sina barn dit. Inget konstigt med det. Och absolut ingenting som påverkar våra relationer till dessa barn under den tid de är kvar hos oss. Vi pratar öppet med föräldrarna om detta när ämnet kommer upp av olika anledningar. En av familjerna frågade jag till och med rent ut när vi hört ryktet (barnen pratar) att de också skulle flytta men inte fått in någon uppsägning. Vi diskuterar ibland för- och nackdelarna med flytt och att det är spännande med den nya skolan. Som sagt, inget konstigt med det. (En av föräldrarna tyckte jag skulle söka jobb i den nya skolan, vilket var lite trevligt.)

Själva ska vi byta förskola till hösten och jag är övertygad om att vetskapen om detta är spridd bland personalen, precis som man alltid pratar om sånt på denna typ av arbetsplatser. Men ingen enda har nämnt det i vår dagliga kontakt. Inte ett ord. Det är som om vi ska gå omkring resten av tiden och låtsas att ingenting kommer att ändras till hösten. Som när det pratas om hur de ger mappar med teckning osv till barn som slutar för att gå till 6-årsverksamhet, men inte till "de andra barnen", underförstått att alla andra är kvar. Det är som den där stora elefanten i rummet som vi inte pratar om. Skitmysko. I stället säger de -Fantastiskt väder, eller hur?! och sen blir det lite tyst.. Varför pratar de inte med en som vanliga människor?! Eller i alla fall om vad de gjort på dagen eller om hur vår dotter har haft det? Fast jag är lite glad att de fortsätter att irritera mig eftersom kontakten, eller ska jag kanske säga den bristande kontakten, med personalen är en av de orsaker vi har för att byta. Alltså stärker det mig i känslan att vi tagit rätt beslut.

Varför?

Varför är jag inte trött på kvällarna? När jag är så trött på morgonen att jag bara känner för att gråta?

Jojje och James!

Jojje Wadenius och James Hollingworth tillsammans i Kungsan. En ren fröjd för en 70-talsunge som jag.

Inte så mycket spring

Om det är någon som undrar vad bilden i marginalen visar så är det vid ca 1 km-passeringen på Vårruset. Jo jag lovar! Hahaha, det var helt galet! Tjuvtjockt. Springa var liksom inte att tänka på. Men jo, det lättade lite längre fram.

Dumma fisk!

Ibland gör man (jag?) saker som verkligen inte är så väl genomtänkta. Har ett par kompisar som sedan en tid tillbaka försöker bli gravida med sitt andra barn. Nu går de på en sån där fertilitetsutredning. Senast jag träffa dem berättade kvinnan i paret om de senaste resultaten från undersökningen av henne. När hon är klar sticker jag upp en sladdrig fisk av plast (leksak), som jag som av en händelse råkar ha i min hand under samtalet, i ansiktet på mannen och utbrister: "Och du då? Simmar de eller?"
Nu tror jag inte att någon av dem tog illa upp. Förmodligen minns de inte ens händelsen om någon skulle fråga. Men i mitt huvud återkommer ständigt bilden av den där fisken i hans ansikte - och jag skäms.

Schyffert live på SVT

Jävlar, vad bra han var! Det trodde jag faktiskt inte.

Rydbergbok

Jag läser Carina Rydbergs Djävulsformeln. Först har jag svårt att komma ihåg att jag inte läst henne förut, eftersom jag blandar ihop henne något väldigt med Maja Lundgren. Men nu när jag snart är klar med min första Rydbergbok kan jag tycka att även om jag nog gärna läser henne igen och även om jag gillar hennes sätt att skriva så är hon mer normal än Lundgren. Lundgren är för det första otroligt mycket roligare. När jag läser Lundgren blir jag lycklig av hennes språk och skrattar mycket. Men Lundgren framstår också som så oerhört mycket mer paranoid. Rydberg framstår mer som tragisk. De tankar hon beskriver ligger kvar på nivån hos en tonårstjej där allting kretsar kring den egna personen. Fast det är det som ändå gör det läsvärt - hennes mod att skriva om dessa barnsliga känslor och stå för dem fullt ut. Känslor och tankar som säkerligen finns kvar till och från hos de flesta men som ingen vill stå för.

Tjafsigt

Jonas och jag tjafsar om en fest. En 40-årsfest för en gammal kompis till honom. Först tjafsade vi om det faktum att Jonas tar för givet att han ska gå själv fast att vi båda två faktiskt är bjudna. Jag anklagar Jonas för att alltid vilja separera olika delar i sitt liv. Jonas tycker delvis att det är jobbigt att gå på festen överhuvudtaget men känner att han borde. Då tycker han det känns lättare att gå själv och inte göra så stor grej av det. Tillslut kommer vi överens om att vi ska gå tillsammans, för att peka finger åt våra eget tjafsande och visa att vafan, det är bara en fest. Låt oss gå och ha kul tillsammans!

Sen får vi ingen barnvakt. (Och det står uttryckligen No Kids! på inbjudan. De har två barn själva och vill väl äntligen ha en vuxenfest). Så jag anklagar Jonas för att inte ha ansträngt sig tillräckligt för att se till att vi kunde gå tillsammans - för att visa att han faktiskt ville ha mig med trots allt! Och han anklagar mig för att få panik så fort det är en liten del i hans liv som han verkar vilja ha för sig själv. Naturligtvis protesterar jag. Vadå panik, vilken skymf! Fast sen funderar jag på varför jag överhuvudtaget ska bry mig om att försöka gå på en fest bara för att göra en poäng av det. En fest för en person som jag knappast känner, vars fru jag aldrig träffat.

Jovisst, jag skulle gärna vilja att vi går på fest och har roligt ihop. Men är detta den festen? En fest som Jonas känner sig lite obekväm inför och som han faktiskt helst vill gå på själv. En fest där jag knappt känner någon, vilket inte är en situation som jag normalt känner mig bekväm i.

Jag vet också att en liten del av varför jag vill gå är att jag är rädd om mitt eget rykte. Då jag dyker upp så sällan skulle de lätt kunna tro att det är jag som är snobbig och inte orkar bry mig om Jonas kompisar. Men vad spelar det för roll egentligen, om det nu är folk jag knappt träffar?

Nu efter vårt nya tjafs tycker Jonas att vi ska göra allt vi kan för att få barnvakt så att vi kan gå tillsammans och få detta ur världen. Själv vill jag sova på saken och just nu lutar det nog åt att jag struntar i det. Varför är det viktigt för mig att träffa människor Jonas knappt träffar själv? Är det bara för att jag absolut vill ha del i alla delar av Jonas liv. För att jag vill ha kontroll? Bäst att lägga ner.

Modespaning i London

Man tror latt av varlden ar sa blandad sa att precis samma saker ar inne har i London som i Stockholm, men riktigt sa ar inte fallet. Nagra saker som ar stora hemma i Sverige som Londonborna inte alls har upptackt (eller inte hakat pa) ar till exempel Spotify. De flesta har vet inte ens att det exiserar. En annan grej ar de stora "nord"-glasogonbagar som ar sa inne bland kultureliten i Sverige. Har fattar de inte alls vad jag pratar om. Inte heller traskor i modernare tappning har hittat hit. Fast jag far en del uppskattning for mina mohedatofflor, sa kanske vore det nat for nagon driftig person i Sverige att exportera.

Lukten av London

Lukten. Det ar alltid lukten som gor att jag min kropp kanner igen sig nar jag kommer till hus i London. Det luktar precis som i husen i Dublin. Lite unket. Jag alskar den lukten. Aven har i finaste South Kensington luktar det likadant. Underbart. :)

See ya!

Tänk på mig imorgon bitti klockan 7.05. Då lyfter planet mot London.

För mammorna!

Föresten tycker jag att ni är lite dåliga på att bidra till min insamling här till höger ------>

Sova hela natten

Jisses! I morse kom jag på vad det är (se förra inlägget) - Sally har slutat äta på nätterna! Det har hållit nu i snart sex nätter, så jag tror vi kan säga att det är bestående. Fantastiskt. Jag hade nästan glömt bort hur det är att inte gå upp minst en gång varje natt, eftersom jag tar alla nattmatningarna. Men kanske är det över nu. Jag är övetygad om att det är därför jag känner mig så annorlunda. Störd sömn som jag inte ens insåg att jag led av är nu ett minne blott (i alla fall med den regelbundenheten).

Vad är det för fel på mig?

Jag vet inte vad som är med mig idag. Jag har inte varit speciellt trött. Jag har inte varit speciellt hungrig. Jag har inte frusit och kanske framför allt - jag har inte varit godissugen! Väntade alldeles för länge på att få hämta ut mitt pass idag. Så länge att jag ställde mig framför godisautomaten för att ha något att pyssla med. Men nej, jag var inte sugen på nåt, så jag avstod.

Vet någon?

Någon som vet hur man får redan på skolors upptagningsområde. Alltså vilken skola olika bostadsadresser "tillhör"? Jag bara funderar en del på några saker..

Fritt fall

Jag har verkligen ett dåligt förhållande till det här med att vi bor så högt upp. När grannarnas ungdomar har fest i päronens lägenhet (ovanför oss) ligger jag mest och oroar mig för att någon av dem ska falla ner från balkongen.

LYDIA 3 ÅR IDAG!!

Lite skakig och en smula ledsen först, men snart var det spännande att få sång och paket på sängen. Dagen har bjudit både på förskola och pannkakasmiddag med mormor och Gustavo. Nu sussar hon sött och samlar kraft inför kalaset i morgon. Sally gjorde dessutom tårtdebut idag. Hon tyckte det var oroväckande gott, men är det kalas så är det. :)

Lojala flickor får inga filmroller

Jag blir alltid sur på mig själv för att jag är så lojal. Har bara kontakt till sista maj på jobbet, men ska få ett nytt tillfälligt kontrakt tom 19 juni. Det är jag och rektorerna överens om och att det delats upp i två kontrakt är bara en formfråga (för att de ska slippa lägga ut annons om tjänsten). Men däremot har de tydligt aviserat att eftersom det är stor övertalighet inom Stockholms skolor är chansen mycket liten att några vikariat blir förlängda till hösten.
Idag ringde de om ett roligt filmjobb (liten roll som kypare i en ny svensk film) som håller på (minst) hela juni. Juni då jag egentligen inte har skrivit på något kontrakt. Jag dubbelkollade att dealen om 19 juni fortfarande verkligen gäller, vilket den gör. Dock är ju inget påskrivet, så det skulle inte ens vara något kontraktsbrott. Men nej, jag kan inte gå ändå. Roligt filmjobb eller inte, jag är alldeles för lojal.

Dagisbyte

Nu har vi bestämt oss för att byta förskola, vilket ger mig stora skälvan. Men rätt personer har sagt rätt saker till mig som får mig att tro att det trots allt är ett bra beslut. Och framför allt ger det en bra känsla att göra någonting aktivt när man inte riktigt är nöjd med nuläget. Och Lydia, den älskade ungen, lär knappast bli traumatiserad av något som väldigt många barn går igenom någongång i barndomen. Själv bytte jag dagis tre gånger tror jag och jag kommer inte ens ihåg det.

Mac med i klubben

Till min otroligt stora glädje går det numera att ladda hem e-legitimation även om man är mac-användare. Vilken modernisering! Det gick inte för två år sedan, kan jag meddela...


Uppdatering: Ja så vore det ju himla trevligt om den FUNKAR OCKSÅ!! Grrrrrrr :(

En helt vanlig söndag

Nu har vi varit härligt sociala i två dagar. Idag ska vi deklarera, tvätta, röja i lägenheten och förhoppningsvis hinna gå ut en sväng till parken också. Gott så.

Nattmacka

När jag blir sugen på något på kvällstid, kanske framför en film eller liknande, så är det nästan alltid för att jag egentligen är hungrig och inte har ätit ordentligen. Då är det nästan alltid mat jag vill ha, inte något sött. Men vid den tiden på kvällen börjar jag naturligtvis inte laga mat, fast att jag kanske borde. Istället letar jag i skåpen efter något som är lätt att stoppa i sig utan tillagning, eftersom att det liksom är det som är acceptabelt vid den tiden på dagen. Då blir det nästan alltid ett äpple. Men om jag inte är tillfreds efter det så letar jag vidare. Vad finns då? Choklad kanske. Eller en macka. Eller glass. Fast vad jag egentligen skulle vilja ha är typ kyckling eller falafel eller nåt. Och egentligen kanske det vore bättre. Så hur löser man det? Har grillad kyckling i småbitar i kylen jämt??

Nina

Åh, varje gång jag läser Nina Björk blir jag så lycklig. Inte för att jag alltid håller med henne till hundra procent, men för att hon skriver så himla bra och har en sån fantastik förmåga att bena ut saker och till. Igår gjorde hon det igen.

Ny månad

Redan första maj - och jag har inte gått och lagt mig än. Jag har vakat in månadsskiftet, kan man säga. Ensam framför platsbanken på nätet. Borde egentligen deklarera, men vem orkar... Nåja, jag kryper nog till korset innan helgen är över. På måndag ska vi besöka förskolan föresten och kolla läget (se förra inlägget). Får smått panik av tanken att behöva ta ett beslut i frågan innan onsdag! Då tror jag hellre jag deklarerar.