Nästa dag, tack.

Kommer innanför dörren med två gråtande barn i vagnen. Kanske av trötthet, kanske av hunger. Troligen av båda i minst ett av fallen. Känner mig snorig och svettig och väldigt pms-ig i största allmänhet. Har precis lämnat min mor sur (på mig) vid busshållplatsen. Idag har hon kallat mig både grinig och irriterad, vilket troligen är helt berättigat. Hela dagen har jag känt att så fort jag ska säga någonting så kommer det fel ut ur munnen utan att jag kunnat hindra det på något sätt. Och alla ljud runt omkring mig har varit lite lite för höga för mitt huvud. För tredje gången idag rullar tårar även nerför mina kinder, men Lydia blir snabbt orolig och kramar om och då måste jag ju bara rycka upp mig och bli vuxen och övertygande lugn igen. Dessutom har Jonas glömt sin mobil hemma så jag kan inte ringa honom och gråta ut lite, vilket annars kan hända att jag gör vid behov. Jag känner så otroligt mycket för att bara krypa ner i sängen och gömma mig under täcket. Fast konstigt nog, fast att vi varit hemma alla tre i fyra dagar, känner jag mig inte särskillt irriterad på barnen. Bara väldigt gråtig. Nä, det är ingen bra dag helt enkelt. Tur att det kommer en ny dag imorgon.