Deckarsommar

Läser som vanligt DNs sommarföljetong, för att det är en så trevlig förmiddagsvana. I år är det, precis som förra året, en kriminlaroman, vilket spinner igång frågorna i mitt huvud. Det måste nämligen vara någonting jag missar med kriminalromaner. De jag läst på senare år tycks mig ha så lite med lösandet av brottet att göra. Ofta vet man som läsare vem som är vad (god, ond osv) redan från början. I sommarens följetong verkar alla inblandade dessutom veta det, problemet är bara att bevisa det. Dessutom är det nya namn och människor hela tiden innan man hunnit svälja de som äntrade historien i stycket innan. Presenterade med för- och efternamn men ingenting mer. Sen verkar få av dem verkligen ha en betydande roll i historien, men det återstår väl att se. Ryssarna gillar ju tusentals namn inklusive kortvarianter och smeknamn i sina böcker, men det är knappast det som gör rysk litteratur läsvärd (inte för mig i alla fall).

Jag har läst några böcker (bland annat Håkan Nessers "Flugan och evigheten" och "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman) där psykologin och händelserna kring brottet är lika viktiga som lösandet av det. Men i de flesta andra moderna kriminalromaner verkar inte ens psykologin ta speciellt stor plats. Om inte spänningen att få veta vem som gjorde det, som i gamla Agatha Christie-böcker, är där, och inget djuplodande kring händelser och känslor som utlöser brott finns där. Vad finns kvar? undrar jag.