Egentligen kände jag för att skriva ett långt inlägg om ett visst parti som just kommit in i Sveriges Riksdag. Men jag ångrade mig. Varför? Ja, det riktigt obehagliga i detta är just orsaken - när jag tidigare skrivit något om dem på bloggen eller annat ställe så har jag alltid fått ganska obehagliga anonyma svar. Det är en strategi, har jag fått höra. Att de googlar på sig själva och alltid ger svar på tal på allt som skrivs. Inte alltid så trevliga svar.
Och under den kampanj som mitt eget parti bedrivit så har det förekommit en del saker som varit mindre trevliga, men jag tänker inte heller gå in på det här. Jag vill helt enkelt inte dra något sökljus på mig.
Och det är väl det som är så jäkla obehagligt. Att jag faktiskt tänker och känner så inför ett parti som just blivit demokratiskt invalda i Sveriges Riksdag!!! Inte från partitopparna så klart, men dess anhängare är helt enkelt inte riktigt som andra partiers anhängare... Om jag inte haft barn, jävlar i min lilla låda. Då skulle jag ge mig på dem med allt jag har. Men nu. Nä, jag fegar ut. Jag har sett på nära håll ganska nyligen vad rädsla och hot kan göra med människor.
måndag, september 20, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fy fan. Fy fan. Fy fan. Fy faaaaan. Det är så jävla, jävla tragiskt det som händer nu.
Skulle kunna svära en hel massa mer. Men du fattar.
Visst är det förjävligt! Jag håller med fullt och fast. Och hade jag inte haft barn skulle jag stå på de egna barrikaderna på mitt jobb och predika långa svador/skriva artiklar/tala folk till rätta på ett mycket tydligt sätt om hur den tro vi kallar kristen inte är möjlig att förena med en människosyn som den bruna. Jag är så asförbannad att de tagit min arbetsplats och troendegemenskap som gisslan i nationalistfrågan. Vi får helt enkelt kämpa på annat sätt. Lika starkt men med en tanke att vi tar hand om oss själva och våra familjer samtidigt.
Skicka en kommentar