När jag var yngre började jag nästan alltid gråta när jag egentligen var arg. Det var otroligt jobbigt och genant och ledde alltid till ett annat resultat än jag ville. Kanske behövda jag gorma och fräsa och säga min åsikt, men istället sprutade tårarna och jag blev försvagad och vek. Eller ännu värre - någon att ha medlidande med. Som tur var gick det över med åren och ilskan började ta sig mer normala former. Delvis mycket pga min tid i terapi tror jag, för det var först där jag förstod att jag var arg.
En kollega på jobbet, som är flera år äldre, verkar ha samma problem som jag hade förrut. Hon blir upprörd eller irriterad och ibland känns det som om hon verkligen skulle behöva ryta ifrån. Men det som hennes kropp hela tiden tar till är tårarna. Och en hel del tårar blir det. Eller nästan-tårar. Även om de inte alltid syns så märks de om man säger så. Jag tycker så synd om henne och jag önskar henne lite ilska istället, för varje gång hon nästan-börjar gråta så blir hon försvagad och ömkansvärd. Det märks att hon tycker det är jobbigt att folk börjar dalta med henne och tassa på tå, men ändå är det så reaktionerna blir på tårar. Jag lider med henne, men samtidigt är det ingenting jag kan göra. Men jag är gladare nu för att jag också kan bli arg.
torsdag, juni 04, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kan bli så arg att jag börjar gråta. Skäller och har mig först, alltså, och sedan börjar jag böla.
Det får folk att skratta. Inte så bra det heller.
Men det har blivit bättre med åldern för mig också, som tur är.
Känner igen mig. Fast jag blir arg och gormar och vrålar samtidigt som tårarna sprutar och rösten viker. Blir inte så hårt och tufft som jag vill alltid. Vet inte hur fan man fixar att inte lipa så fort alla former av känslor tar över. Lipar lika mycket när jag blir glad...
Skicka en kommentar