Kajsas

Karolinska Sjukhuset. Där är jag född. Det är "mitt" sjukhus. Men igår spenderade jag stora delar av dagen på Karolinska Sjukhuset tillsammans med min mormor. Min gamla gamla underbara mjuka förvirrade lilla mormor. Först en massa undersökningar och väntan väntan väntan i olika korridorer, olika rum. Vänta på en doktor. Vänta på vaktmästare som ska köra sängen. Vänta på nästa doktor. Vänta på att doktorn hinner tala med en annan doktor. Vänta på ett rum. Vänta på att sköterskorna hinner tala med doktorn. Vänta på en ny vaktmästare som ska köra tillbaka sängen. Men det spelar ingen roll. Vad har man att göra på ett sjukhus? Det är ju det man är där för. Det går sin stilla lunk, världen utanför försvinner. Man sitter där med sin lilla mormors hand i sin och försöker prata om icke sjukhusrelaterade saker. Kliar sin mormor på ryggen. Sen sitter man tyst en stund och lyssnar tillsammans till ljuden ute i korridoren.

Till slut blev jag utkallad av en av alla doktorerna och satt i ett rum tillsammans med henne, en sköterska och ett glas vatten. Det är allvarligt och förmodligen kan de inte åtgärda det på en så gammal människa. Eller på någon som är så tidigt född, som en läkare uttryckte saken. Tidigt född? Mina tankar gick genast till graviditetsveckor innan jag förstod vad han menade. Han menade att hon är gammal. Och det är hon ju. Någonstans har vi ju vetat att hur man än vrider och vänder på saker så kan det inte vara så långt kvar. I år räknat. Men nu blev det plötsligt något annat. Nu pratar vi, ja vad pratar vi egentligen? Månader? Veckor? Dagar? Det kan de naturligtvis inte säga. Så nu är min lilla mormor dödssjuk. Döende. Obotligt.


Efter att ha gråtit hos sköterskan väntade jag ytterligare några timmar på fler doktorer, fler besked. Hos mormor. Hur skulle jag kunna lämna henne här, ensam och förvirrad i ett rum med två främlingar som inte sa ett knyst till henne, och som var "friska" nog att komma och gå som de ville i rummet? Mormor som inte ens kom ihåg att hon satt uppkopplad till dropp varje gång hon reste sig ur sängen, mormor som inte kan gå utan stöd, som vill gå på toaletten hela tiden och som inte kommer ihåg vilket rum hon ligger i när hon väl är ute i korridoren. Mormor som inte kommer ihåg att hon kan trycka på den röda knappen för att få hjälp.

"Tryck på den röda knappen!" sa jag nästan arg till henne tillslut. "Du måste komma ihåg att du ska trycka på den röda knappen!" För om du inte kommer ihåg att du ska trycka på den röda knappen, då kan jag inte lämna dig. Tillslut bestämde jag mig för att när nästa doktor som de ville att jag skulle vänta på har varit här, då går jag hem. Då går jag hem hur det än känns. Jag måste hem, hem till min dotter och min säng och till mat som jag inte ätit sedan i morse och till en kram från Jonas. Besökstiden går ändå ut om 45 minuter och då måste jag ändå lämna. Lämna henne ensam att sova natten borta från den lägenhet där hon bott i 56 år. Gud vet hur länge sedan det var hon sov någon annanstans än i den lägenheten.

Så jag gick. Jag gav min mormor en kram, sa hejdå, vi ses snart, och gick. Ut genom dörren, genom korridoren, ner med hissen och ut genom nästa korridor. Ut genom huvudentrén, det hade redan blivit mörkt. Luft! Och regn! Bussen hem.