Dottern vill ha leksällskap.
- När är du klar, mamma? frågar hon. Det är ju just det som är problemet - jag blir aldrig klar. Det finns alltid fler saker att plocka undan, mer disk att diska, fler tänder att borsta, fler lådor att röja, mer att deklarera, fler nerkissade handdukar att skölja, mer förvaring att fixa, hyllor att sätta upp, blöjor att byta, kläder att sortera, tvätt att tvätta, mer, mer, mer!
Idag känns det som om jag går i sirap. Jag kommer liksom ingenstans och innan jag är klar på ett håll så har det havererat igen på ett annat. Jag hoppas att det bara är "småbarnsåren" som spökar, för om det aldrig blir annorlunda än så här vet jag inte vad jag ska ta mig till.
söndag, april 25, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
EXAKT så känner jag med. Vilket förmodligen inte är ett dugg uppmuntrande.
/Heli
Heli: Nej, inte direkt. Du har ju äldre barn dessutom.. ;) Fast ändå är det ju så, att det är ganska så skönt att inte vara ensam, i känslan.
Mm, lägg inte till ett hus också säger jag bara. Det är verkligen spiken i kistan.
/Heli
Shit! Ja, så där känner jag också. Det tar liksom aldrig slut. Och vi bor dessutom i hus. Visserligen ett radhus. Men ändå.
Skicka en kommentar