När jag skrev mitt förra inlägg mådde jag inte så väldigt bra. Några timmar senare har det faktiskt delvis vänt. Jag befinner mig i lekrummet. Med ett stämjärn går jag loss på den stora gammelsängen som vi skaffat till barnen via Blocket. Gammalt lim ska bort innan gaveln ska limmas fast igen efter transport. Hammaren ligger tung och trygg i min hand och jag njuter av att koncentrera mig på en enda uppgift. Fönstret ut mot innegården är öppet. Genom springan hör jag mina barn, min mor och min sambo. De är på gården och pyntar, sätter penséer i krukor, sopar, byter jord, planterar och skrubbar utemöbler. Jag lyssnar med halva örat till ljudet av deras röster. Jag hör även andra barns röster från andra gårdar. Skratt och skrik, spring och rop. Över allt skrockar måsarna och minner om hur nära det är till vattnet. Det är underbart att lyssna till allt detta. Vad jag inte hör är trafik, och det är så underbart! Att befinna sig här, i vår lilla oas, så nära men så långt borta. Igår kväll när jag la barnen låg jag och lyssnade till fågelsången genom det stängda fönstret. Var är fåglarna, här är ju knappt några träd? Spela roll. Jag är bara glad att de sjunger.
3 kommentarer:
låter ju underbart. och jag känner just nu totalt igen mig från ditt förra inlägg. fan. ibland är det ju lite tungt.
Bakgårdsljud. Något av det bästa med att bo i stan.
Och jag känner också igen mig i ditt förra inlägg, den där känslan av att aldrig komma någonstans. Kan vara riktigt deprimerande ibland.
Fröken Blund: Ja, lite tungt är ordet.
Malinka: Bakgårdsljud. Vilket vackert ord. Och deprimerande minst sagt. Trodde jag höll på att bli galen där ett tag innan jag grep en hammare och började jobba. Man får inte tänka för mycket på´t helt enkelt..
Skicka en kommentar