söndag, januari 28, 2007

Kärnfamiljen = Kvinnofälla?

Idag skriver statsvetarprofessor Bo Rothstein på DN Debatt om den heterosexuella kärnfamiljen som en kvinnofälla. Han skriver bland annat:

"När unga svenska män och kvinnor flyttar samman så lyckas de vanligen etablera ett något så när jämställd förhållande vad gäller fördelningen av betalt och obetalt arbete. I allmänhet säger sig båda kontrahenterna stödja jämställdhetsideologin.

Men så när barnen kommer ändras allt detta till kvinnans nackdel. Hon tar inte bara ut merparten av föräldraledigheten utan hon sänker också ofta sitt betalda arbete medan han kraftigt ökar sin insats på jobbet. De som arbetar mest i vårt land är faktiskt pappor med småbarn. "

Vad är då anledningen till detta? Jo, enligt Rothstein att mannen i förhållandet ofta redan från början är lite äldre (ca 3 år) och har en starkare ställning på arbetsmarknaden än kvinnan. Detta är inte något egentliget problem förrän barnen kommer. För då anser båda parter att det är i familjens ekonomiska intresse att mannen, som ju ofta har högre lön redan innan, fortsätter jobba eller tar ut mindre föräldrarledighet. Detta leder i sin tur till att kvinna ofta tvingas jobba mindre, för att få pusslet med familj, dagis, hemarbete osv att gå ihop. Det är dessutom ett mönster som inte bryts bara för att mammaledigheten är över och båda börjar jobba. Och när kvinnan nu efter sin mammaledighet ligger ännu mera efter på arbetsmarknaden så blir det ju ännu mer naturligt att hon är hemma även med barn nummer två osv. Och så hamnar hon ännu mer efter...

Detta är ingen rolig läsning. Framför allt eftersom att jag är helt övertygad om att det är jävligt sant. Jag som alltid har trott på möjligheten med ett jämställt samhälle ser plötligt hur ett enda barn har kastat oss 40 år tillbaka i tiden. Minst! Inte när det handlar om hur mycket Jonas bryr sig om och sköter sitt barn när han är hemma, men hur vi plötsligt båda två tänker och planerar kring jobb och framtid. Det är ju så praktiskt att jag är hemma som ändå tjänar mindre. Och ska en av oss gå ner på deltid så är det ju mest praktiskt om det blir jag. Och eftersom att jag ändå är hemma mer så är det ju mest effektivt om jag sköter merparten av hushållet. Men jisses!! Hur gick detta till?! Och varför är det plötsligt så jävla svårt att hitta en annan lösning?

Jag tror nog att det ska bli lite annorlunda när jag går tillbaka till jobbet, men all forskning säger att så inte är fallet. Jonas säger att det enda vettiga är att, om vi får ett barn till, så är han hemma all tid utom de tre månader som jag inte kan ge bort. Det låter ju radikalt och bra. Men då kommer vi till en annan aspekt - vill jag lämna bort all föräldrarledighet till honom? Vill jag inte vara hemma och snusa på min unge lite längre än tre månader? Nu, med Lydia, så kan jag bara säga att efter en jobbig graviditet och en jobbig förlossningen så behövde jag absolut längre än tre månader på mig att vila. Inte för att det är en vila att ta hand om barn och hushåll, men en vila från att behöva vara ute bland "vanliga människor" och låtsas tänka på "vanliga saker", så som jobb. Nu, efter snart nio månader, börjar jag känna att jag skulle kunna gå tillbaka ut i arbetslivet.

Det är ju så enormt svårt att veta vad som är hönan och ägget. Vad vill jag och vad tror jag bara att jag vill? Hur mycket påverkas jag av vad som verkar vettigt? Borde jag vilja vara mer ute i arbetslivet? Om jag känner att jag gärna jobbar deltid, och Jonas inte känner så, hur kommer det sig? Är det biologiskt eller kulturellt? Kommer jag att bli bitter om jag sitter där om 35 år och har en jävligt dålig pension pga att jag aldrig tog mig fram i arbetslivet? Och varför skaffar jag, precis som majoriteten av alla kvinnor, barn tillsammans med en man som är några år äldre än jag och lite mer etablerad på arbetsmarknaden än jag?? Har jag inget fritt val?

10 kommentarer:

Anonym sa...

Svårt svårt. Men nyttigt att fundera över. Jag har ju en sambo som är yngre än jag (när jag startade mitt företag för länge, länge sedan var han fortfarande tonåring!), och vi delar rätt lika på föräldraledigheten, men det hjälps inte. Det är jag som känner att det nog kan vara värt att gå ner i arbetstid när Lilla A börjar på dagis, så att jag får vara mer med henne. Inte han.

Jag tycker att det är viktigt att tänka på att man är hemma med barnet när man är hemma, inte med hemmet. Hemarbetat får man dela på ändå. Tycker jag.

Kajsa sa...

Botilda: Jo, vi delar nog i största möjliga mån på hemarbetet vi också, fast ibland känns det som om jag går här och plockar konstant - efter mig och Lydia på dagtid. Fast frågan om arbete utanför hemmet är sjukt svår. Känner ju annorlunda än Jonas, han tycker inte att han har råd att vara hemma mer. Jag går gärna ner i tid. Bör jag motarbeta den känslan för att det inte ska bli en dålig spiral som slår tillbaka mot mig i framtiden? Eller bara följa min "instinkt" och anpassa mina planer för mitt barns skull?

Anonym sa...

Visst stämmer det huvudsakligen och det är för jävligt men jag tycker inte att det känns som ngn nyhet?

Tur för mig/oss att jag tjänar mer än Kalle, haha!

Heliotropen sa...

I grunden ligger ju en bild av vad en mamma är, att det är något helt annat än en pappa. Det är jättesvårt att jobba emot den bilden eftersom den genomsyrar vår bild av verkligheten så. Jag rättar mig själv hela tiden: "Vi får väl ringa och fråga L:s mamma om ni kan leka," säger jag, och lägger snabbt till "...eller hennes pappa". Och så svarar pappan i telefon och ropar på sin fru när han hör ärendet.

En mamma är ju inte bara den som är hemma längst med barnen eller jobbar deltid. Även om hon bara är hemma tre veckor, har ett vd-jobb och jobbar 80-timmarsveckor kommer folk att förvänta sig att hon är den som planerar kalas, håller reda på vantar, köper nya kläder när något är urvuxet, packar gympapåsar, går på föräldramöten, fixar barnvakt, vet vad barnens kompisar heter, köper födelsedagspresenter när barnet ska gå på kalas, går med till doktorn och tandläkaren, fyller i intyg och enkäter och alla andra miljarder papper som kommer hem från dagis och skola, ringer fröknar när det finns problem och allmänt sett håller i hela det gigantiska projekt som utgör en familj. Och pappan? Han får tonvis med cred bara han vet vad barnet har för storlek i kläder.

Kajsa sa...

Tove: Nä, någon nyhet är det ju inte, men jag blev ändå lite chockad att statistiken visar så entydigt på detta mönster och att det inte överhuvudtaget verkar ha ändrats trots fler pappamånader, större medvetenhet osv.

Heliotropen: Usch, det där låter ännu värre än jag befarade! :-(

Anonym sa...

Fast för oss är det inte så. Eller lite, fast inte mycket...

När vi delar 50% (Båda jobbar halvtid i 1½ år nu snart, vilket vi gjort även tidigare med lilleman) så delar vi verkligen allt. Är mannen hemma och det är tandläkardag behöver jag inte bry mig. Han har koll på det. Han köper kläder, han tvättar och fixar.

Men tills dess, nu när jag är mer hemma känner jag att jag ansvarar och han gör som jag säger. Det är jobbigt. Jag vill ha ett delat ansvar. Fast nu är de tju bara en månad kvar tills jag börjar jobba...

Det där med deltid efter att barnen börjar på dagis. Det är en annan sak. Jag vill jobba 80% han heltid, men har ändå möjlighet att flexa för att dela på hämta-lämna-rutinerna.

Anonym sa...

Ja, vad ska man säga. Det är så jäkla svårt det där. Många gånger är det nog vi tjejer som själva skapar fällan. Vi vill ha det så perfekt omkring oss och gör oss själva oumbärliga... Vill vara duktiga och fixa allt.
För övrigt är jag är rädd att gå ner i arbetstid. Det känns som man ändå får göra 100%. Så jag tänker nog försöka få med min arbetsgivare på att jag jobbar heltid, men kan gå lite tidigt ibland och ta igen det på annat sätt.

Anonym sa...

Jag kan tänka mig att arbeta deltid för att få vara mer med min goa sprallin. Jag är den som köper nästan alla barnkläder för jag tycker om att göra det. Jag är den som arbetar närmast kommande dagis (får vi hoppas) och bvc och räknar med att jag därmed kommer att ta ett större ansvar för sådant. Och det grämer mig att det samtidigt är en kvinnofälla. Att det ger helt fel signaler till omgivningen. Att mitt agerande på sikt gör att det blir svårare för våra tjejer när de växer upp. Så jag förstår din fråga! Ska man motarbeta detta?

(Å andra sidan har vi inte pratat så mycket om hur vi ska dela upp ansvaret i framtiden. Kan vi inte återkomma till frågan om ett år, när vi - förhoppningsvis - haft sprallinen på dagis en termin och hunnit vabba, barnkalasa, haft planeringsdagar och läkarbesök?)

Anonym sa...

Tror faktiskt att ett av problemen består i att föräldrarledigheten är för lång i Sverige. Har själv börjat jobba deltid efter fyra månader hemma med bäbis och jag måste säga att det är otroligt skönt att få arbeta dessa fem timmar om dagen. Hade inte halkat efter så mycket och kunde lätt uppdatera mig om allting nytt. Den psykoliska omställningen blev inte så stor. Och min lille plutt är lycklig och välmående på sitt dagis. Och visst hade pappan kunnat gå ner i arbetstid istället för mig, men han erbjöd sig inte....hmm...nog kulturellt det där :-) /amy

Anonym sa...

Jag vet! Det är sjukt hur det "plötsligt bara blev så". Jag vill vara hemma. Jag vill jobba deltid sen när jag börjar igen. Ja, han tjänar mer än mig, men hade det varit tvärtom hade jag nog ändå velat vara hemma. Sitter säkert mycket i generna.