Förra helgen var vi på kusin Lindas vernissage på Moderna Museet. Genom sin estetiska gymnasielinje har hon tillsammans med någr andra elever fått möjlighet att arbeta på ett projekt på Moderna och sedan visa upp resultatet där i några veckor. Vilken häftig grej för gymnasieelever, säger jag! Hur många har haft "vernissage på Moderna"?! Så vi drog naturligtvis dit med Lydia för att uppleva lite äkta nyskapande ungdomskonst/kultur.
Men det märkligaste av allt det var att ungdomarna, och då framför allt killarna, såg ut som 60-tals mods. Inte alls den stil som jag tycker mig främst se på gatorna just nu. Jag sa det till Linda; "Killarna ser ju ut som mods". "Ja, estetiskt", svarade hon. Vadå estetiskt? "Mods!" sa jag. "Estetiskt!" sa hon. Jaha, kanske har stilen levat kvar bland så kallade estetiskt lagda ungdomar som nu kallar stilen det och inte känner till kopplingen till 60-talet? Men det märkligaste av allt var att de hade en DJ på vernissagen och vad satt han och spelade om inte - Bob Dylan!! Precis samma gamla låtar som vi lyssnade på när jag var 18, gick på Södra Latin och trodde att jag var konstnärlig och annorlunda. Ha, ha, ha! Ja, tydligen är det fortfarande Bob Dylan som gäller i den perioden och den genren.
Eller kanske är det så att konsten fastade någonstans i 60-talet och aldrig riktigt kommit vidare? Eller så kanske bara just 60-talet, med dess popkonstkultur, appellerar till ungdomar av alla tider och därför förevigt kommer att höra ungdomen till?
2 kommentarer:
Haha, en dj på vernissage! Häftigt värre. Det är nästan så man skulle ge sig ut i kultursvängen lite mer :-)
Camilla: Ja eller hur! Ungdomarna, vad de hittar på.
Skicka en kommentar