Kärnfamiljen = Kvinnofälla?

Idag skriver statsvetarprofessor Bo Rothstein på DN Debatt om den heterosexuella kärnfamiljen som en kvinnofälla. Han skriver bland annat:

"När unga svenska män och kvinnor flyttar samman så lyckas de vanligen etablera ett något så när jämställd förhållande vad gäller fördelningen av betalt och obetalt arbete. I allmänhet säger sig båda kontrahenterna stödja jämställdhetsideologin.

Men så när barnen kommer ändras allt detta till kvinnans nackdel. Hon tar inte bara ut merparten av föräldraledigheten utan hon sänker också ofta sitt betalda arbete medan han kraftigt ökar sin insats på jobbet. De som arbetar mest i vårt land är faktiskt pappor med småbarn. "

Vad är då anledningen till detta? Jo, enligt Rothstein att mannen i förhållandet ofta redan från början är lite äldre (ca 3 år) och har en starkare ställning på arbetsmarknaden än kvinnan. Detta är inte något egentliget problem förrän barnen kommer. För då anser båda parter att det är i familjens ekonomiska intresse att mannen, som ju ofta har högre lön redan innan, fortsätter jobba eller tar ut mindre föräldrarledighet. Detta leder i sin tur till att kvinna ofta tvingas jobba mindre, för att få pusslet med familj, dagis, hemarbete osv att gå ihop. Det är dessutom ett mönster som inte bryts bara för att mammaledigheten är över och båda börjar jobba. Och när kvinnan nu efter sin mammaledighet ligger ännu mera efter på arbetsmarknaden så blir det ju ännu mer naturligt att hon är hemma även med barn nummer två osv. Och så hamnar hon ännu mer efter...

Detta är ingen rolig läsning. Framför allt eftersom att jag är helt övertygad om att det är jävligt sant. Jag som alltid har trott på möjligheten med ett jämställt samhälle ser plötligt hur ett enda barn har kastat oss 40 år tillbaka i tiden. Minst! Inte när det handlar om hur mycket Jonas bryr sig om och sköter sitt barn när han är hemma, men hur vi plötsligt båda två tänker och planerar kring jobb och framtid. Det är ju så praktiskt att jag är hemma som ändå tjänar mindre. Och ska en av oss gå ner på deltid så är det ju mest praktiskt om det blir jag. Och eftersom att jag ändå är hemma mer så är det ju mest effektivt om jag sköter merparten av hushållet. Men jisses!! Hur gick detta till?! Och varför är det plötsligt så jävla svårt att hitta en annan lösning?

Jag tror nog att det ska bli lite annorlunda när jag går tillbaka till jobbet, men all forskning säger att så inte är fallet. Jonas säger att det enda vettiga är att, om vi får ett barn till, så är han hemma all tid utom de tre månader som jag inte kan ge bort. Det låter ju radikalt och bra. Men då kommer vi till en annan aspekt - vill jag lämna bort all föräldrarledighet till honom? Vill jag inte vara hemma och snusa på min unge lite längre än tre månader? Nu, med Lydia, så kan jag bara säga att efter en jobbig graviditet och en jobbig förlossningen så behövde jag absolut längre än tre månader på mig att vila. Inte för att det är en vila att ta hand om barn och hushåll, men en vila från att behöva vara ute bland "vanliga människor" och låtsas tänka på "vanliga saker", så som jobb. Nu, efter snart nio månader, börjar jag känna att jag skulle kunna gå tillbaka ut i arbetslivet.

Det är ju så enormt svårt att veta vad som är hönan och ägget. Vad vill jag och vad tror jag bara att jag vill? Hur mycket påverkas jag av vad som verkar vettigt? Borde jag vilja vara mer ute i arbetslivet? Om jag känner att jag gärna jobbar deltid, och Jonas inte känner så, hur kommer det sig? Är det biologiskt eller kulturellt? Kommer jag att bli bitter om jag sitter där om 35 år och har en jävligt dålig pension pga att jag aldrig tog mig fram i arbetslivet? Och varför skaffar jag, precis som majoriteten av alla kvinnor, barn tillsammans med en man som är några år äldre än jag och lite mer etablerad på arbetsmarknaden än jag?? Har jag inget fritt val?