fredag, september 18, 2009

Still dancing

När jag var yngre såg jag en massa film som jag älskade där och då. Filmer som jag kan se om med viss behållning eftersom jag en gång gillat dem väldigt mycket, men som jag i ärlighetens namn inte riktigt förstår mig på längre. En film som dock fortfarande är minst lika bra, varje gång jag ser den, är Dirty Dancing. Det är på fullt allvar en av mina absoluta favoritfilmer. Ikväll visar SVT den igen men anledning av Patrick Swayzes död. Swayze är bra, han passar i rollen, men i ärlighetens namn har det aldrig varit Swayze som är grejen med den filmen.

Nej, det är stämningen och den första kärleken naturligtvis, men framför allt är det Jennifer Grey. Det är hennes porträtt av en ovanligt viljestark, egensinnig och envis ung tjej som är den stora behållningen. Det är Greys karaktär som tar initiativ, som driver historien, som tar de stora besluten och som påverkar många av människorna i sin omgivning genom att inte följa konventionen. På grund av Greys rollkaraktär och Greys minspel är det en film som håller än idag och som jag med glädje ska visa för mina döttrar när den dagen kommer. Sen gör ju naturligtvis musiken och dansen sitt till. Vilken ung tjej drömmer inte om att bli dansstjärna i sin eget liv? (Säger jag som alltid varit musik- och dansfreak.)

2 kommentarer:

Toves sa...

Jag har aldrig drömt om det faktiskt. Insåg heller aldrig storheten med DD men skyller på min (då) ringa ålder. ;) Vet ju att alla andra älskar den!

De uteblivna dansdrömmarna och att jag inte var ett DD-freak kanske hänger ihop?

Kajsa sa...

Tove: Ja alldeles säkert. Man måste nog bli förförd av musiken för att känna grejen.