lördag, september 12, 2009

Grymt grymt sa grisen

Idag var det första gången för 3-årsdottern på sin nya aktivitet - barndans. I långkallingar och t-shirt hade jag tänkt men kravet hon som grinig morgonunge ställde för att gå utanför dörren var att hon skulle få ha på sig sin blåa favoritklänning. En ganska enkel sak i blå bomull med små röda klöver på. Funkar väl, tänkte jag. Väl där var det åtminstonde 3-4 pojkar i gruppen vilket var roligt. Att 80% av flickorna hade rosa dansdräkter med kjol hade hon nog klarat av att borse från. Men sen dök äntligen kompisen och idolen upp. Och när hennes mamma klädde om henne i en grisrosa dräkt med riktig utstående tyllkjol kunde jag se hur hela Lydia bara sjönk ihop. Jag kunde se på henne rent fysiskt hur mycket hon ville ha en likadan. Hur mycket hon krävde att få en likadan! Jag som redan tidigare lovat henne att om hon ville skulle vi handla danskläder till henne efter första gången (så hon slapp dra fram den något varma favvoklänningen varje gång). OM hon ville! Nu visste hon precis vad hon ville ha. Och hon lös inte upp i ansiktet förrän vi letat igenom inte mindre än sex butiker. Där vi bland annat hittade en superfin knallröd historia som dottern inte ens underlät sig att titta på. Grisskärt ska det vara! Klart jag hade ett val att inte infria hennes önskan. Men jag valde i stället att låta henne köpa den dräkt hon fastnade för och som hon är övertygad om är identisk med kompisens. Det är den inte, vilket hon lär märka nästa gång. Men hon älskar den och det är det viktigaste.

(Så därför vill jag också bestämt hävda att alla småflickor inte alls har en "prinsessperiod" som ingen kan styra över utan att någon jävla vuxen alltid börjar genom att spöka ut sina ungar. Barnen, som i en viss ålder verka gilla sånt som ser "fint" ut, både killar och tjejer älskar ju glitter, guld, fina tyger, pärlor m.m., vill vara del av gruppen och härmar varandra för att passa in, precis som de gör när de leker. Så står man snart där med en hel grupp av tjejer i skärt. Allvarligt talat hur tänker alla föräldrar som på första dansdagen spökar ut sina små döttrar så där - ungarna själva har ju ännu ingen aning om hur det brukar vara?! Vad tufft det vore om alla bara bestämde sig för att släpa dit sina små i varsin vit t-shirt. Vad skönt det vore!)

7 kommentarer:

Jen sa...

jag håller med:)

k sa...

Jaa, och din slutsats med egen erfarenhet är den jag länge starkt misstänkt men alltid fått mothugg för. Det är väl klart att det är en korkad vuxen bakom; det är det ju alltid!

Knaada sa...

Du har så rätt. Men tänk vad mycket dom själva får för sig redan tidigt. Jag trodde i min enfald att det alltid var föräldrarna som prackade på sin barn pojk- och flickroller. Men det har min grabb lärt mig att det där har jag ingenting att säga till om...

fröken blund slår dank sa...

åh...jag håller med fullt...och fasar för hur framtiden ter sig här hemma när flickan blir större...
tycker ändå att du gjorde rätt. nu blev det ju hennes val. även om hon kanske valt nåt annat om inte...
morr.

Botilda sa...

Och då bor ni ändå inte i någon av de mest grisskära områdena. Jag hoppas att tajts och t-shirt funkar den här terminen också, på vår barndans. Börjar på lördag.

Jag, som tycker att grisskärt är rätt fult, får verkligen hålla tand för tunga när Sprallinen hävdar att hon älskar råååsa. Det måste man ju få göra, också. Men det är skrämmande hur många som lär henne att hon förväntas älska rosa. Och det är skrämmande hur olika barn i rosa blir bemötta jämfört med barn i tuffare färger.

Emma (Tri) sa...

M har börjat med något nytt: att TYDLIGT definiera vad som är flickfärger och pojkfärger, flickkläder och pojkkläder. I våras när jag frågade honom vad han ville ha för färg på en ny tröja var det solklara svaret "lila". Jag letade och letade efter ngt lila som var lite neutralt (ja, för jag gillar ju inte blom- och princesstryck, och tror inte jag skulle göra det med en tjej heller). Det var INTE lätt. För några veckor sedan hittade jag så en randig med två lila nyanser, utan puffärmar och bjäfs. Köpte hem den, varpå sonen sa "ja, den var fin, det är en flicka-tröja". Därefter konstaterade han samma om en ny pyjamas: "det är en pojkepyjamas" (den var köpt på "tjejavdelningen" och hade rosa muddar - han såg m a o det han vill se :D). Vad jag vill komma fram till är att det på bara några månader har blivit väldigt viktigt vad som är pojk- pch flick. Irriterande till max. På dagis försäkrar de dock att de alltid försöker motverka sådant (och säga att "alla" oavsett kön får ha alla färger).

Kajsa sa...

Kan bara skriva under på det.