Min väg

Härom dagen träffade jag på en gammal bekant på stan. En bekant som jag verkligen gillar. På Clas Ohlsson av alla ställen. Vi pratade lite om vad vi gör nu, så där som man gör. Jag berättade att jag just nu höll på att sammanställa experiment som två fyraåriga tjejer ska få utföra i den serie teknikprogram som vi ska spela in under våren. Min gamle bekanting gjorde en underlig min som jag inte riktigt förstod när jag berättade det.
-Vad då? vad jag tvungen att fråga.
-Nä men, började han, du hade väl ändå hunnit ganska långt i dina doktorandstudier..
Jag fattade fortfarande inte riktigt vad han menade och såg frågande ut.
-Jag menar, nu har du satts till att sköta experiment för barn..
Jag kände mig fortfarande lite förvirrad men kläckte ur mig något i stil med
-Men det här är mycket roligare.
-Jaja, det har ju också betydelse förstås, svarade han.

Strax därefter skiljdes vi och jag gick därifrån med en gnagande obehagskänsla. Det gick sakta upp för mig att han ansåg att jag blivit reducerad till någonting betydligt mer ointelligent och okvalificerat än att forska. Och som vanligt kom jag inte på vad jag borde ha sagt när tillfälle gavs. För vad jag skulle velat berätta för honom är att forska är bland det tråkigaste som finns och att jag aldrig aldrig vill tillbaka dit jag var då. Jag hade velat berätta att jag lovade mig själv dyrt och heligt för många år sedan att om jag någonsin skulle tillbaka in i den naturvetenskapliga världen så skulle det vara för att förmedla vetenskap, och då allra helst till barn och ungdomar. Jag skulle ha sagt till honom att förklara saker för barn och förenkla saker så att de förstår är allt annat än simpelt, det är tvärt om ganska svårt och en mycket roligare utmaning än att köra en massa prover på labb.

Jag hade velat få honom att förstå att det jag gör just nu och platsen jag befinner mig på tvärt emot vad han verkade tro, känns bättre och mer klockren för mig än något annat ställe/jobb jag befunnit mig på. Att nu får jag äntligen använda mig av flera olika sidor av min personlighet, både den kreativa och den vetenskapligt logiska, och att det känns så jävla kul och bra! Att det känns som om jag är på en bättre väg än någonsin tidigare i mitt liv och att alla mina lösa stumpar äntligen är på väg att knytas ihop och faktiskt bilda en enhet. Jag är inte där än, men baske mig om jag tänker avvika nu när jag funnit vägen (bara mindre omvägar, av ekonomiska skäl). Och jag tänker inte låta mig påverkas av några unka fördomar om att det är finare att forska och bli doktor och att allt som rör barn och vänder sig till barn är mindre värt än det som vänder sig till vuxna.

Fotnot: Bekanting i fråga är alltså själv inte forskare, vilket kanske skulle göra honom partisk i frågan, utan journalist och filmare .